Fiorano
Trådstartare
Detta ämnet är egentligen en konstant debatt, men som återigen i samband med bruksprovet blossat upp. I krönikor, i bloggar och i Ridsport står det hela tiden hur viktigt det är att vi avlar på bra ston för att få fram framtida elithästar. Stona ska ha meriter och uppfödarna ska använda de bästa hingstarna. Detta för att Sverige förstås ska ha en bra avel och våra tävlingsryttare ska rida på svenska hästar som kan gå mästerskap. Så långt är vi alla med.
Men när nu uppfödaren har tagit fram en individ undan ett bra meriterat sto, visat på treårstest, avkomman har fått diplom och är nu till salu. Vem köper hästen? För att ta ett exempel ur verkligheten, så gjorde en vän till mig allt ovanstående. Unghästen hade dessutom varit hos en av landets bästa unghästutbildare och det kostade förstås därefter. En landslagsryttare fick nys om denna fina häst då den delar blodslinjer med dennes förstahäst. Hästen provreds och föll i ryttarens smak. Hon bjöd 70.000:- för hästen.
Är det gängse norm att uppfödarna mer eller mindre ska skänka bort en bra häst bara för att det är en landslagsryttare som vill ha den? Om ägaren väljer att sälja till en amatör hade priset (enl utbildaren när varit det tredubbla, eller minst det dubbla). Om man reflekterar över projekt Trojka verkar det vara så att uppfödare ska ägna sig åt välgörenhet gentemot ryttarna så att de får bra hästar.
Hur ska uppfödarna ha råd att ha de bästa stona i aveln, använda de bästa hingstarna och sen vara tvungna att ge bort halva hästen för att få den tävlad av en bra ryttare? Inte är det väl konstigt att uppfödarna väljer att avla på hästar som går att sälja till amatörryttarna, som faktiskt är den stora delen av marknaden. Marknaden efterfrågar hästar som kan hoppa trevligt och samtidigt trava vackert. Inte bara hästar med kapacitet att hoppa hus.
Det är bara en reflektion jag har fått av det gällande läget för Sveriges upfödare. Vet inte om ni tycker detsamma?
Men när nu uppfödaren har tagit fram en individ undan ett bra meriterat sto, visat på treårstest, avkomman har fått diplom och är nu till salu. Vem köper hästen? För att ta ett exempel ur verkligheten, så gjorde en vän till mig allt ovanstående. Unghästen hade dessutom varit hos en av landets bästa unghästutbildare och det kostade förstås därefter. En landslagsryttare fick nys om denna fina häst då den delar blodslinjer med dennes förstahäst. Hästen provreds och föll i ryttarens smak. Hon bjöd 70.000:- för hästen.
Är det gängse norm att uppfödarna mer eller mindre ska skänka bort en bra häst bara för att det är en landslagsryttare som vill ha den? Om ägaren väljer att sälja till en amatör hade priset (enl utbildaren när varit det tredubbla, eller minst det dubbla). Om man reflekterar över projekt Trojka verkar det vara så att uppfödare ska ägna sig åt välgörenhet gentemot ryttarna så att de får bra hästar.
Hur ska uppfödarna ha råd att ha de bästa stona i aveln, använda de bästa hingstarna och sen vara tvungna att ge bort halva hästen för att få den tävlad av en bra ryttare? Inte är det väl konstigt att uppfödarna väljer att avla på hästar som går att sälja till amatörryttarna, som faktiskt är den stora delen av marknaden. Marknaden efterfrågar hästar som kan hoppa trevligt och samtidigt trava vackert. Inte bara hästar med kapacitet att hoppa hus.
Det är bara en reflektion jag har fått av det gällande läget för Sveriges upfödare. Vet inte om ni tycker detsamma?