Veckopendla?

[Nillizan]

Mhm, nu är det ju kriser överallt och de drar ner hej vilt. Peppar peppar, så har både jag och sambon jobben kvar.
Men igår på jobbet kändes inte mötet så positivt, med tanken på framtiden. Ska på mammaledighet i sommar och är borta 1 år och sen får man se om man har något jobb kvar när jag kommer tillbaks.
Sambon har öppnat flera dörrar och har några inriktningar. Hösten blir tuff, då han kommer vara borta mycket (11 dygn i taget), väldigt tajmat med den lilles födelse. Inte nog med det, så för att kunna få en större chans på arbetsmarknaden om det skulle bli neddragningar så måste han får vår skull och hans gå en utbildning och den är långt hemifrån, vilket innebär att han måste veckopendla och det är under halva våren.
Jag känner mig lite övergiven och allt läggs över på mig och jag får ta hela ansvaret när det gäller hästarna, barnet och själv få ihop dagistider och arbetstider, blir ju inte lätt då jag jobbar både dagar/kvällar.
Hur klarade ni det rent praktiskt att ert barns far börjar veckopendla?
Nu är det under en kort period, men ändå känns det nu som en evighet. Är ju rädd att jag kommer att ösa mig över honom när han kommer hem på helgerna, vill ju ha kvalitetstid, medans han vill återhämta sig och ha lugn och ro.

 

[mimmipigg]

Sv: Veckopendla?

Det bara var tvunget att fungera. Vi har alltid haft det så, det som varit jobbigt när barnen varit riktigt små är just detta att pappan kommer hem!
Alla rutiner som man arbetat in som ensam kullkastas när det kommer en till som ska göra saker, där gäller det att som hemmavarande vakta sin tunga!
9-dagars pass går an men 11-dagars är jobbiga åtminstone jag börjar längta och räkna ner och då går det ändå saktigare.
När pappan har kommit hem har jag "rymt" ut och varit för mig själv och vädrat ut lite småbarnsgoja från hjärnkontoret, man blir lite less mellan varven. Det måste du tala om för din karl att det är nödvändigt.
Se sen till att planera in så lite som möjligt, helst ingenting när han är hemma.

 

[ameo]

Sv: Veckopendla?

Min man har veckopendlat eller långpendlat större delen av vårt förhållande.
När ettan var liten jobbade han i Stockholm och stannade kvar över helgen också någon gång/månad.
Jag tog hand om gården, hästarna och barnet själv, med en del hjälp från mormor. Det går om man vill och inte ser stora hinder ivägen hela tiden.
När han var hemma på helgerna försökte jag få honom att i första hand ägna sig åt vårt barn. Att det dessutom gav mig egentid, att i lugn och ro vara i stallet några timmar, var mest bara en bonus.

 

[Kilauea]

Puttar upp en gammal tråd för att höra om lite fler har erfarenhet av att sambon veckopendlar.
Min sambo har jobb i Norge (kan inte få jobb i Sverige i nuläget av anledningar jag inte vill gå in på). Han jobbar just nu så han kommer hem fredagkvällar och åker igen måndag eftermiddag (ibland tidig tisdag morgon). Planen när vi får barn är att han ska kunna arbeta hemifrån åtminstone en dag, så han åker tisdag eftermiddagar och kommer fredag kvällar.

Han säger själv att när han kommer hem får han hjälpa till med hushållsarbete så jag får avlastning om jag har barn/djur/hushåll i veckan (och jobb när jag inte är mammaledig).
I värsta fall, om det inte fungerar, får jag väl flytta med honom, men det är inte aktuellt i nuläget.

Berätta gärna era erfarenheter av att leva ifrån varandra vid graviditet och småbarn

 

[lil-sis]

Om jag skulle bli själv så mkt efter föräldraledighet så skulle det krävas städhjälp och än mer förenkling av hästarnas skötsel. Och förstås att jag inte jobbar heltid.

Under tiden jag inte behöver jobba är det trist men sånt är livet. Behöver jag hjälp för att något djur blir sjukt/skadat kan jag ringa sambons vuxna barn så kommer de och hjälper.

Jag är själv ganska mycket redan nu och det är drygt emellanåt men har ju ingen liten att rodda också.

Men generellt är jag sådan som klarar det jag måste.

 

[skiesabove]

Under graviditeten har min jobbat 2v hemma 2v. Jobbigt men funkar. Nu är han hemma i totalt 6v (var planerat 4v men dottern kom lite tidigare än väntat) och börjar sen jobba 1v hemma 1v.

Det känns ok, jag är van. Men jag kommer inte kunna jobba heltid sålänge som vi bor som vi gör (lång pendling till jobb, långt från släkt som hade kunnat hjälpa). Det blir som det blir :-).

 

[Amha]

Imponerad av er som fixar det där. Nu är jag förvisso van att min sambo finns nära mig och kommer hem tidigare från jobbet om jag vet honom vid kaos så det kanske spelar in men jag hade nog faktiskt starkt övervägt flytt om jag hade det där läget.

 

[Bexzor]

P
Berätta gärna era erfarenheter av att leva ifrån varandra vid graviditet och småbarn

Min sambo veckopendlade mån-torsdag, nu mellan september till januari. På de helger han var hemma så gällde snöjour, dvs ibland var han inte hemma nånting mer än att sova.

Minste sonen var 9 månader när min sambo började veckopendla, och äldsta sonen nästan 10 år. Ibland var det pussel, speciellt när magsjukan bytte barn. Att flytta är inget alternativ för oss, sambon och jag har våra arbeten här även om sambons arbete ibland krävt veckopendling. Nu var jag iofs föräldraledig, men efter att ha levt ensamstående med 1 barn i 8 år så hade det inte varit några större bekymmer att kombinera arbete. Men vi är överrens om att veckopendling endast sker i nödfall, dvs om hans chef inte kan fixa arbete där vi bor eller om chefen absolut måste ha sambon på vissa bokade jobb.

Vi har iofs ingen gård, inga djur mer än 3 möss som klarar sig själva. Men 3-4 dagar i veckan har vi läxbråk med äldsta sonen, att skriva ett A4 papper med matte-uppgifter kan ta upp till 4 timmar då han är under bordet, ligger i soffan, måste äta flertal gånger, måste gå på toaletten flertal gånger, leker med lillebrors leksaker, tappar pennan under soffan och det är just bara den som sonen vill ha osv.

När sambon var hemma, så gjorde vi allt gemensamt både med barnen och hushållet. Och vi prioriterade vår tid ihop på kvällarna när barnen sov.

 

[Mois]

Min sambo veckopendlar just nu och är borta måndagmorgon till fredageftermiddag, vår dotter är 3 ½ år och jag arbetar heltid. Dottern har således långa dagar på dagis och det är ändå svårt för mig att få ihop jobbet. Det är tufft att vara själv, och helgerna går så fort och det är mycket som ska hinnas med - tvättstugan, handling, gärna lite egentid och kvalitetstid tillsammans. Vår dotter längtar väldigt mycket efter pappa så hon vill gärna vara själv med honom en stund på helgen också. Denna helgen arbetade han och kom inte hem alls, nu är det en olidlig väntan tills på fredag kan jag säga. Jag saknar vuxentid tillsammans på kvällarna. Jag skulle inte kunna trivas med att ha det på detta sättet under en längre period (utan att se slutet). Nu kommer vi att ha det såhär i sammanlagt 6 månader och belöningen blir sen boende i hus i ny stad - tillsammans!

 

[LiZH]

Min man har aldrig veckopendlat, däremot rest v ä l d i g t mycket i jobbet- både kortare resor på ett par dygn och längre på ett par veckor. Vi har 3 barn som nu alla är i skolåldern men när de var små reste pappa mycket( han hann tex inte hem till 3ans födelse). Vi bor långt från familj och var relativt nyinflyttade i ett nytt land när barnen var 1 och 4. Trean är född här. Inga husdjur. Så till saken: det går. Precis som de andra svarat så grejar man det. Men man blir trött och sliten och ibland var inte förståelsen för hur trött och sliten även den andre var ( från båda håll)särskilt stor. vi lade ner jämställdhetstänket-det ledde bara till tjafs. Han car ibte hemma=han gjorde mindre hemma. Däremot tog jag mig mer fritid när han var hemma-jag behövde bokstavligen springa ifrån allt ibland och han fick vara med barnen. Vi skaffade även städhjälp på fredagar. Han tyckte det var jobbigt att komma hem till småbarnskladdigt hem, jag hade inte en chans att städa undan allt. Jag kunde sänka kraven när jag var själv, men han ville ha högre nivå på städning=städerska. Det var det värt. Ta hand om sig själv är jätteviktigt. Det är som med syrgasen på flygplan-man måste ta på sin egen andningsmask innan man kan hjälpa andra. Jag tränade tre ggr per vecka ( en crosstrainer var en bra investering!). Den som jobbar borta är ju också trött o sliten men kan ju ändå ofta äta och gå på toa ifred. Behovet att få vara ensam blir ganska tydligt när man är själv med barn mycket.

Just det där att det stör rutinerna när den andee kommer hem känner jag igen. Det är liksom ok att rodda tillvaron med sina egna villkor och på den nivå man tycker är lagom. Så kommer den andre hem och ser allt som inte blivit gjort och så går helgerna i hundra knyck. Till sist lärde vi oss att vissa saker får vänta. Även en del av det sociala umgänget.

Nu reser han mycket mindre, inte mer än 5-6 dagar per månad ( det är nytt, han reste "jämt" fram till i november) och nu får jag ställa om lite. Herregud, han är ju alltid hemma. ;-D

Som sagt, det går. Ta hjälp, sänk kraven och var snäll och ödmjuk mot er själva och varandra.

 

[vilse]

Efter att läst denna tråden så blir jag mest ledsen. Varför går man med på att skaffa barn med en partner som knappt är hemma? Okej för de där det bara gäller ett par månader, men de där (oftast männen) har det som arbete hela tiden att resa?

För mig skriker partnerna inställning "skaffa barn kan vara kul, framförallt när jag har en nanny som kan ta hand om dem så jag kan fortsätta leva mitt liv som vanligt. Så kan jag komma hem på helgen och vara den roliga lekpappan".

Varför väljer man att skaffa barn med en person som man redan på förhand vet inte kan närvara särskilt mycket under uppväxten?

 

[LiZH]

Efter att läst denna tråden så blir jag mest ledsen. Varför går man med på att skaffa barn med en partner som knappt är hemma? Okej för de där det bara gäller ett par månader, men de där (oftast männen) har det som arbete hela tiden att resa?

För mig skriker partnerna inställning "skaffa barn kan vara kul, framförallt när jag har en nanny som kan ta hand om dem så jag kan fortsätta leva mitt liv som vanligt. Så kan jag komma hem på helgen och vara den roliga lekpappan".

Varför väljer man att skaffa barn med en person som man redan på förhand vet inte kan närvara särskilt mycket under uppväxten?

Vad då " går med på"? Vi lever ihop, vi vill leva ihop och vi har tre fantastiska barn. Vi har tillsammans valt det typ av liv vi har. Vem är du att ifrågasätta andras val /situationer?

 

[vilse]

Vad då " går med på"? Vi lever ihop, vi vill leva ihop och vi har tre fantastiska barn. Vi har tillsammans valt det typ av liv vi har. Vem är du att ifrågasätta andras val /situationer?

Se det mer som en fråga - varför gör man det? Varför vill man ha en pappa till barnen som inte är med i det dagliga livet? Varför tycker pappan det är ok att missa så mycket av sina barns liv/vardag?
Som jag kan se det (rätt eller fel? ) så tycker/anser partnern att jobbet är viktigare än barnen - och hur man kan skaffa barn med en sådan person förstår jag faktiskt inte.

Sen kanske jag missar något, men det är ju därför jag frågar och ifrågasätter

 

[superstar]

Efter att läst denna tråden så blir jag mest ledsen. Varför går man med på att skaffa barn med en partner som knappt är hemma? Okej för de där det bara gäller ett par månader, men de där (oftast männen) har det som arbete hela tiden att resa?

För mig skriker partnerna inställning "skaffa barn kan vara kul, framförallt när jag har en nanny som kan ta hand om dem så jag kan fortsätta leva mitt liv som vanligt. Så kan jag komma hem på helgen och vara den roliga lekpappan".

Varför väljer man att skaffa barn med en person som man redan på förhand vet inte kan närvara särskilt mycket under uppväxten?

Nu kan man ju resa/pendla på många olika sätt men i min sambos jobb ingår viss utlandstjänst, mer för vissa än för andra. Som jag ser det är det såklart tufft ibland (jag har tex varit ensam de första fyra månaderna av graviditeten) men när han sen har två månaders betald ledighet att plocka ut öppnar det stora möjligheter för oss, och så skulle jag tycka även om barnet redan var fött. Att han dessutom tjänar dubbel lön under dessa månader ger oss också bra förutsättningar på många vis.

Jag lever med en man som jag älskar, som jag vill ha barn med och som vill ha barn med mig. Han har ett yrke som gör att han ibland är borta mycket och det är såklart tufft, inte minst för honom. Men vad är det som säger att en hemmavarande pappa automatiskt skulle vara en bättre?

 

[vilse]

Nu riktade sig min fråga mest till de som veckopendlar , dvs borta mån-fred varje vecka (även om jag nog glömde skriva ut det.).
Även om jag själv aldrig skulle gå med på att skaffa barn med en person som har jobb som din sambo, så kan jag ändå i viss mån förstå lite där. För han han möjlighet att "ta igen" förlorad tid när han är ledig. En som är borta mån-fre har inte den ledigheten.

Men vad är det som säger att en hemmavarande pappa automatiskt skulle vara en bättre?

Jag har väl inte sagt att de automatiskt blir en bättre förälder? Däremot, så teoretiskt sätt så har de betydligt större chans till att bli en bättre förälder - just för att de är hemma och närvarande. En pappa som är borta alla vardagar/flera månader åt gången kan omöjligt ha samma chans.
Sen är det ju upp till varje person - bara för att någon är hemma så betyder inte det att personen är närvarande/blir en bra förälder. Men det är inte riktigt det vi diskuterar här så det tänker jag inte gå närmre in på.

 

[Kilauea]

Jag lever med en man som jag älskar, som jag vill ha barn med och som vill ha barn med mig. Han har ett yrke som gör att han ibland är borta mycket och det är såklart tufft, inte minst för honom. Men vad är det som säger att en hemmavarande pappa automatiskt skulle vara en bättre?

Det är så här med. Jag älskar sambon, vi vill ha barn tillsammans. Sen gör bakomliggande saker att han inte kan jobba i Sverige och jag vill inte lämna Sverige i nuläget.
Vi kommer få det att fungera, på ett eller annat sätt. Ja, han kommer missa saker i utvecklingen av barnet, men kommer vara hemma 3-4 dagar varje vecka och alla lov (jobbar på skola).
Vi har diskuterat det här fram och tillbaka länge nu och som sagt, i värsta fall flyttar jag efter honom men vi vill prova först och därför vill jag höra lite hur andra fått det att fungera.

Jag jobbar själv deltid, statlig fast tjänst på en arbetsplats jag stortrivs på.

 

[LiZH]

Min man har varit borta mycket men när han inte reser är han hemma. Han tar semester alla lov tex. Han jobbar antingen hemifrån eller på det lokala kontoret när han inte reser ,och då jobbar han vanliga tider. Han har varit fysiskt frånvarande mycket men är en väldigt närvarande pappa. Efter mkt resor ser han till att verkligen ta tillvara på tiden han är hemma. Han kan inte ta hand om barnen om de blir sjuka när han är borta, däremot kan han planera sin tid väldigt mycket. Han styr själv till stor del när han reser och när han inte reser är han väldigt flexibel vad gäller tider. Våra barn är 8,12 och 15 och har en lika nära vardagskontakt nu med sin pappa som med mig. När de var mindre märktes det såklart när han varit borta mycket, men det gör inte honom tull en sämre pappa. Om två år slutar han jobba helt.

 

[LiZH]

För mig skriker partnerna inställning "skaffa barn kan vara kul, framförallt när jag har en nanny som kan ta hand om dem så jag kan fortsätta leva mitt liv som vanligt. Så kan jag komma hem på helgen och vara den roliga lekpappan".


Fast jag ser det inte så, inte min man heller. Att vara borta mycket är inte kul på ngt vis. Ingen av oss har sett mig som "nanny" eller han som " roliga lekpappan". Vi är ett team som har en familj ihop och vi har båda offrat vissa saker för det,, liksom de flesta får göra. Jag vet inte om dataspelande hemnavarande pappir är mer närvarande? Vi har båda alltid satt oss och familjen i första hand och i det ingår ett företag/jobb. Det visste vi från början och det har fungerat väldigt bra. Det som fungerar för oss kanske inte fungerar för andra. jag vet bara att jag inte avundats min man, jag hade inte velat byta tillvaro med honom. Däremot vet jag att han gärna hade bytt med mig .

 

[lil-sis]

Se det mer som en fråga - varför gör man det? Varför vill man ha en pappa till barnen som inte är med i det dagliga livet? Varför tycker pappan det är ok att missa så mycket av sina barns liv/vardag?
Som jag kan se det (rätt eller fel? ) så tycker/anser partnern att jobbet är viktigare än barnen - och hur man kan skaffa barn med en sådan person förstår jag faktiskt inte.

Sen kanske jag missar något, men det är ju därför jag frågar och ifrågasätter

För de flesta är jobb nödvändigt för att få ekonomin att gå runt.

Min är borta mycket nu och jobbar ofta dubbla pass för att sedan kunna jobba mindre när det väl ramlat ut en knodd men det förutsätter att firman fortsatt går bra.

Och min anser inte jobbet viktigare än barnen, de vuxna och han driver firma ihop. Och han har för avsikt att vara hemma mer sen.

Jag har 10mil enkel resa till jobbet och han 20. Det är långt ifrån optimalt och tär på orken redan nu. Förhoppningsvis har vi råd med att han gå ner i tid precis som jag gjort. Mitt jobb till skillnad från hans är så fast det kan bli i dagsläget men min lön räcker inte till gård, hästar och all diesel vi gör av med

Att ha förmånen att välja precis som man vill är inte alla förunnat och ofta får man göra det bästa av Edet man har.

 

[skiesabove]

Precis, det regnar inte direkt av trygga anställningar. Vi är superglada över att han åtminstone får jobba 7-7 istället för 14-14 .