Växelvis boende, Barn får bestämma själv? Vad gäller?

Jag som ensamstående mamma har skjutsat min dotter otaliga mil till skola och till fotbollsträning och vänner
klipper ut lite...
Det är ju toppen att du skjutsar!
Men det kommer en tid i livet när man som ung vill ha lite frihet att göra som man vill. Och att då vara beroende av en förälder som skjutsar när man vill till en kompis och kanske dessutom vill vara flexibel med hemfärd, det skaver...
 
Om min dotter sa till mig att hon bara ville bo hos mig eller hos sin pappa skulle jag vägra.

Jag vill att hon ska ha en lika bra relation med mig som med pappan

De där två går inte riktigt hand i hand dock.

Om man tvingar ett barn att mot barnets vilja umgås med en förälder avsevärt mer än vad barnet vill/är bekväm med, så skulle jag säga att man skadar barnets relation med båda föräldrarna. Och det rejält.
 
Man kan väl fungera bättre ihop med sin ena förälder än den andra utan att det är något fel hos de andra?
Om mina föräldrar hade skilt sig hade jag valt att bo hos pappa, helt enkelt för att vi har samma intressen och är samma typ av personlighet, ihop med att han har ett bra och trevligt sätt att intressera sig för sina barn och stötta oss. Min mamma är helt annorlunda och tänker alltid i första hand på vad som är bra för henne och så har vi barn fått anpassa oss. Jag vet att hon hade blivit fruktansvärt sårad om jag hade valt min pappa, så sårad att hon skulle kunnat straffa mig på något sätt och inte förstått hur det skulle påverka mig.
 
Och iaf bland de barndomskamrater jag hade, som hade skilda föräldrar, uppfattade jag det som att "barnet hade veto" - iaf när de gick på högstadiet. Önskade de någon förändring kring boendet och veckor hit och dit, då rättade sig föräldrarna efter det i största möjliga mån, utan krångel :)
klipper lite här också
Det funkar ju utmärkt att förändra lite hit och dit om föräldrarna tycker det är okej att anpassa sig efter det. Problemet uppstår ju om ena föräldern vägrar gå med på det.
 
Det förstår jag helt. Men är inte barnets intresse viktigare än att en förälder kan bli sårad. Generellt och inte bara till dig.

Att bli tvingad eller övertalad lär snarare förstöra en relation till föräldern.
Hade jag inte tvingats iväg till min pappa varannan helg under min uppväxt så hade jag mest troligt inte haft någon som helst kontakt med hans sida av släkten idag (och det kan jag vara rätt säker på, eftersom det är precis så det är för min äldre syster som aldrig varit hemma hos honom).

Man får ju snarare ta reda på varför barnet inte vill, och se om det går att hitta lösningar på problemet. Istället för att ta bort den ena föräldern ur barnets liv för att barnet hellre är hos den andra föräldern.
Gäller det att leksaker och kompisar inte finns hos den andra föräldern så går det att införskaffa/ta med leksaker, eller åka och hälsa på/ta med kompisar. Om det istället beror på att föräldern/bonusföräldern/syskon beter sig illa så är det viktigt att det kommer till ytan. Som alltid: kommunikation kan lösa många problem.
 
Hade jag inte tvingats iväg till min pappa varannan helg under min uppväxt så hade jag mest troligt inte haft någon som helst kontakt med hans sida av släkten idag (och det kan jag vara rätt säker på, eftersom det är precis så det är för min äldre syster som aldrig varit hemma hos honom).

Man får ju snarare ta reda på varför barnet inte vill, och se om det går att hitta lösningar på problemet. Istället för att ta bort den ena föräldern ur barnets liv för att barnet hellre är hos den andra föräldern.
Gäller det att leksaker och kompisar inte finns hos den andra föräldern så går det att införskaffa/ta med leksaker, eller åka och hälsa på/ta med kompisar. Om det istället beror på att föräldern/bonusföräldern/syskon beter sig illa så är det viktigt att det kommer till ytan. Som alltid: kommunikation kan lösa många problem.
Fast i det aktuella fallet handlar det inte om att helt avsluta kontakten, utan bara om att byta ut varannanveckasboendet mot varannanhelg-varianten.
 
klipper lite här också
Det funkar ju utmärkt att förändra lite hit och dit om föräldrarna tycker det är okej att anpassa sig efter det. Problemet uppstår ju om ena föräldern vägrar gå med på det.

Precis!
Förstår dock (egentligen) inte varför en förälder skulle ha något intresse i att förvägra det, särskilt om det rör ett "äldre" barn?
 
Hade jag inte tvingats iväg till min pappa varannan helg under min uppväxt så hade jag mest troligt inte haft någon som helst kontakt med hans sida av släkten idag (och det kan jag vara rätt säker på, eftersom det är precis så det är för min äldre syster som aldrig varit hemma hos honom).
Och för mig förstörde det massor. Avskydde honom då det kändes som att han pressade mamma att tvinga dit mig. I efterhand har mor sagt att han inte berättade att jag kunde gråta i timmar efter hon åkt. :wtf:
Nu var det annat också som förstörde vår relation men som barn var det endast detta.

Och självklart ska de föra dialog med barnet det är ju det jag vill:laugh:
 
Fast i det aktuella fallet handlar det inte om att helt avsluta kontakten, utan bara om att byta ut varannanveckasboendet mot varannanhelg-varianten.
Fast jag svarade inte på ursprungsinlägget, utan på det Lipperta skrev.

Och för mig förstörde det massor. Avskydde honom då det kändes som att han pressade mamma att tvinga dit mig. I efterhand har mor sagt att han inte berättade att jag kunde gråta i timmar efter hon åkt. :wtf:
Nu var det annat också som förstörde vår relation men som barn var det endast detta.

Och självklart ska de föra dialog med barnet det är ju det jag vill:laugh:
Men hade relationen verkligen blivit bättre av att du slapp åka dit helt? Hade det inte varit bättre att han fick veta varför du inte ville vara där, så han kunde åtgärdat det?
 
funderar på hur jag ska formulera mig för att jag inte ska misstolkas och jag lär väl misslyckas. det blir ju alltid väldigt speciellt när föräldrar skillt sig, eftersom barnen har en "valmöjlighet" - föräldrar som bor ihop där kan inte barnet "välja" bort den ena föräldern. barnet kan i extremfall välja att få hjälp av socialen att flytta från sina föräldrar. och det är väl där jag känner ungefär lika, det ska till en extrem situation för att barnet faktiskt ska få välja bort en eller båda föräldrarna.
 
och att välja bort en förälder - ja det likställer jag med att man inte vill dela vardagen med den föräldern utan bara "komma på besök" ibland när det passar och när man vill.
 
och att välja bort en förälder - ja det likställer jag med att man inte vill dela vardagen med den föräldern utan bara "komma på besök" ibland när det passar och när man vill.
Jag tror att du kanske drar onödigt stora växlar på vad valet innebär för barnet. och det finns säkert fall där barnet vill slippa dela vardagen med en förälder som hen inte drar jämnt med.
Det finns säkert också fall där barnet inte tänker längre än att "jag vill bo huvudsakligen hos förälder X, för att det är närmast till stallet, skolan och kompisarna", utan att ens tänka tanken att den andra föräldern ser sig åsidosatt.

Själv tillbringade jag i princip all min vakna tid, utanför skoltid, i stallet så ur den synvinkeln hade det inte spelat någon roll hos vilken av mina föräldrar jag åt min mat och hade säng och tandborste...
 
Men hade relationen verkligen blivit bättre av att du slapp åka dit helt? Hade det inte varit bättre att han fick veta varför du inte ville vara där, så han kunde åtgärdat det?
Som barn ja, solklart ja. När jag inte blev tvingad längre så åt vi mycket på resturanger i orten, åkte till olika parker, till hans hus över dagen och lekte med katterna, till hans vänner med olika djur och barn i lekålder. DET var roligt, jag tycke mycket om det tiden.

Sådana saker kunde vi aldrig göra när jag blev tvingad för då hatade jag hela livet, allt var trist. Mat, katter, vänner allt var urtrist och ville hellre ligga i sängen och prata med mamma på telefon.

Så i mitt fall fungerade verkligen inte ''vuxna bestämmer''
 
och att välja bort en förälder - ja det likställer jag med att man inte vill dela vardagen med den föräldern utan bara "komma på besök" ibland när det passar och när man vill.
Men det behöver inte vara något personligt. Jag tror ingen skulle klandra en tjej som vill prata med mens med mamma men inte pappa.

Det är heller inte att välja bort en förälder, man vill bara inte bo med en. Det betyder ju inte att man aldrig ser denne igen.
Tvärtom tror jag barnet får mer kvalitets tid av den föräldern när de väl ses då det inte bara är ''en vanlig vecka'' utan istället ''Ja denna helgen kommer X gud vad kul jag har planerat Y och Z''

Det har inte med favorisering eller hat till någon av föräldrarna att göra
 
Tycker argumentet "jag vill att barnet ska få lika bra relation till båda sina föräldrar" är konstigt. Om barnet uttrycker en önskan om att få bo mer tid hos den ena kommer inte relationen till den andra föräldern bli bättre bara för att jag nekar barnets önskemål.

Oavsett hur mycket tid jag skulle umgås med mina föräldrar så skulle relationen aldrig bli likvärdig. Jag klickar bättre med min mamma helt enkelt och det är inte min pappas fel, det handlar om personkemi precis som med alla andra människor man träffar i vardagen.
 
Som barn ja, solklart ja. När jag inte blev tvingad längre så åt vi mycket på resturanger i orten, åkte till olika parker, till hans hus över dagen och lekte med katterna, till hans vänner med olika djur och barn i lekålder. DET var roligt, jag tycke mycket om det tiden.

Sådana saker kunde vi aldrig göra när jag blev tvingad för då hatade jag hela livet, allt var trist. Mat, katter, vänner allt var urtrist och ville hellre ligga i sängen och prata med mamma på telefon.

Så i mitt fall fungerade verkligen inte ''vuxna bestämmer''
Det är det jag menar, att istället för att bara gå på att barnet helt plötsligt vill ändra tiden hos föräldrarna så kan man ta reda på varför. Det utesluter ju inte att man gör ändringar sen ändå, men det är ju synd om ett barn slutar spendera tid hos en förälder p.g.a. något som går att göra något åt :)
 
Tycker argumentet "jag vill att barnet ska få lika bra relation till båda sina föräldrar" är konstigt. Om barnet uttrycker en önskan om att få bo mer tid hos den ena kommer inte relationen till den andra föräldern bli bättre bara för att jag nekar barnets önskemål.

Oavsett hur mycket tid jag skulle umgås med mina föräldrar så skulle relationen aldrig bli likvärdig. Jag klickar bättre med min mamma helt enkelt och det är inte min pappas fel, det handlar om personkemi precis som med alla andra människor man träffar i vardagen.
Och hur känns det för den föräldern att vara med barnet när hen vet att barnet är tvingat till förälderns hem. Det skulle jag nog inte palla om jag hade barn.

Veta att barnet bot hos mig bara för hen ''måste''. :(
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 777
Senast: Anonymisten
·
Övr. Barn Om föräldrarna är separerade, föräldrarna har gemensam vårdnad men barnen bor bara hos ena föräldern då den andre själv inte orkar ha...
Svar
11
· Visningar
2 428
Senast: lil-sis
·
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
1 168
Senast: Crossline
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
12 897
Senast: Nixehen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp