Jamtland
Trådstartare
Fick några dagar in på det nya året beskedet jag fruktat. Shettisen som fick ett fånganfall för drygt tre år sedan har till följd av det fått en rotation på ena framhoven. Veterinären var verkligen inte positiv men tyckte ändå att vi ska testa om hon med hjälp av fångverkning kan bli så pass bra att hon har ett drägligt liv.
Med tanke på hur stor förändringen på hovbenet är (har någon möjlighet att ta emot en bild via mail och lägga ut länken här så kan ni få se eländet) och med tanke på att jag tycks vara inne i ett "otursstråk" vad gäller djuren (har förlorat båda hundarna under jul och nyårshelgen) plus att shettisens mamma fick tas bort pga fång så är jag själv inte alltför optimistisk...
I dagsläget är det en dryg vecka sedan hovis var ut och kapade tårna och jag kan än så länge inte se någon förbättring (eller försämring heller för den delen.). När hon skrittas så skulle jag säga att hon är lite halt, så pass att det syns men inte så hon störs nämnvärt av det kanske 3 på en 10 gradig skala där 0 är ohalt och 10 är hoppandes på tre ben. Får hon snö i hoven så blir hon betydligt mer halt, skulle säga 6. Klämmer jag med visitertång reagerar hon inte alls.
Var går då gränsen? När är det djurplågeri att ha henne kvar? Jag vet att hon inte kan bli helt frisk utan att det bara finns en väg det kan gå förutom att det kan "stå still". Och både hon och jag är helt nöjd med att hon bara strosar runt lite i hagen, någon körning eller något sådant behöver hon inte klara. Hon är än så länge glad och positiv, rör sig "självmant" i sin lilla sjukhage och går raskt men haltande mellan stall och sjukhage, gnäggar och kommer fram så fort man är i närheten så jag har så svårt att smälta att jag eventuellt måste ta bort henne inom några månader...
Vad tycker ni? När är de för halta för att ha ett bra liv?
Jenny
Med tanke på hur stor förändringen på hovbenet är (har någon möjlighet att ta emot en bild via mail och lägga ut länken här så kan ni få se eländet) och med tanke på att jag tycks vara inne i ett "otursstråk" vad gäller djuren (har förlorat båda hundarna under jul och nyårshelgen) plus att shettisens mamma fick tas bort pga fång så är jag själv inte alltför optimistisk...
I dagsläget är det en dryg vecka sedan hovis var ut och kapade tårna och jag kan än så länge inte se någon förbättring (eller försämring heller för den delen.). När hon skrittas så skulle jag säga att hon är lite halt, så pass att det syns men inte så hon störs nämnvärt av det kanske 3 på en 10 gradig skala där 0 är ohalt och 10 är hoppandes på tre ben. Får hon snö i hoven så blir hon betydligt mer halt, skulle säga 6. Klämmer jag med visitertång reagerar hon inte alls.
Var går då gränsen? När är det djurplågeri att ha henne kvar? Jag vet att hon inte kan bli helt frisk utan att det bara finns en väg det kan gå förutom att det kan "stå still". Och både hon och jag är helt nöjd med att hon bara strosar runt lite i hagen, någon körning eller något sådant behöver hon inte klara. Hon är än så länge glad och positiv, rör sig "självmant" i sin lilla sjukhage och går raskt men haltande mellan stall och sjukhage, gnäggar och kommer fram så fort man är i närheten så jag har så svårt att smälta att jag eventuellt måste ta bort henne inom några månader...
Vad tycker ni? När är de för halta för att ha ett bra liv?
Jenny