Sv: Vart är vår sport på väg?
Jag börjar med att hålla med TS fullt och fast, väldigt bra skrivet!
Otroligt tråkigt att läsa om vad din häst blev utsatt för, och just pga att jag själv fått höra och faktiskt se en del j*kligt märkliga metoder så har jag förkastat mina tankar på att skicka min häst på träning. Vi har haft för lång väg att gå tillsammans för att jag ska våga skicka iväg honom.
Och det är FEL. Man ska aldrig behöva vara orolig för att fatta ett beslut om att skicka hästen till tränare. Man ska kunna lita på att en tränare kan läsa min häst och arbeta med den på det sätt som passar individen.
Frågan är, var på vägen försvinner förståndet? Är det så fort man börjar tjäna pengar på hästen? Eller är det i ett tidigare stadium där man strävar efter ett bättre rykte? Och hur får man bra rykte och dålig hantering att klinga bra tillsammans?
Under fjolårets säsong stötte jag på ett nästintill kräkframkallande fall. Ägaren visste att hästen varit hängig på morgonen med kraftig svullnad på ett av benen, samt visat hälta. Ändå lastar man in sin häst och åker på tävling, lindar med isbandage och får tyvärr bort svullnaden helt. Lastar ur och vet.besiktar hästen, vilket går igenom, visar då ingen hälta heller. Därefter ställer hästen upp i två klasser + final.
Är det sunt? Nej.
Det är vi som ägare och ryttare som har det fulla ansvaret när det gäller hästarna. Vi får aldrig någonsin låta vår egoism gå före dem.
Jag och en vän diskuterade senast igår ang. vår egen ridning, om självförtroendet som går upp och ner och behöver pushas på då och då. Vi kom dock fram till att våra hästar är välmående, de är runda och fina, välmusklade och välridna. Någonstans gör man ju då rätt. Men hur kommer det sig att man som världens amatör får den insikten och inte en tränare som ett eller annat professionellt sätt tränar andras eller egna hästar?
Men man får ju något slags hopp när man ändå ser hur många som håller med TS och andra kloka inlägg i tråden Fler som er!
Jag börjar med att hålla med TS fullt och fast, väldigt bra skrivet!
Otroligt tråkigt att läsa om vad din häst blev utsatt för, och just pga att jag själv fått höra och faktiskt se en del j*kligt märkliga metoder så har jag förkastat mina tankar på att skicka min häst på träning. Vi har haft för lång väg att gå tillsammans för att jag ska våga skicka iväg honom.
Och det är FEL. Man ska aldrig behöva vara orolig för att fatta ett beslut om att skicka hästen till tränare. Man ska kunna lita på att en tränare kan läsa min häst och arbeta med den på det sätt som passar individen.
Frågan är, var på vägen försvinner förståndet? Är det så fort man börjar tjäna pengar på hästen? Eller är det i ett tidigare stadium där man strävar efter ett bättre rykte? Och hur får man bra rykte och dålig hantering att klinga bra tillsammans?
Under fjolårets säsong stötte jag på ett nästintill kräkframkallande fall. Ägaren visste att hästen varit hängig på morgonen med kraftig svullnad på ett av benen, samt visat hälta. Ändå lastar man in sin häst och åker på tävling, lindar med isbandage och får tyvärr bort svullnaden helt. Lastar ur och vet.besiktar hästen, vilket går igenom, visar då ingen hälta heller. Därefter ställer hästen upp i två klasser + final.
Är det sunt? Nej.
Det är vi som ägare och ryttare som har det fulla ansvaret när det gäller hästarna. Vi får aldrig någonsin låta vår egoism gå före dem.
Jag och en vän diskuterade senast igår ang. vår egen ridning, om självförtroendet som går upp och ner och behöver pushas på då och då. Vi kom dock fram till att våra hästar är välmående, de är runda och fina, välmusklade och välridna. Någonstans gör man ju då rätt. Men hur kommer det sig att man som världens amatör får den insikten och inte en tränare som ett eller annat professionellt sätt tränar andras eller egna hästar?
Men man får ju något slags hopp när man ändå ser hur många som håller med TS och andra kloka inlägg i tråden Fler som er!