Jag får åter göra ett brandtal till knäslutets återupprättande!
Knäslut ser man hos alla de skickligaste dressyrryttarna, beridarna osv, det är en väldigt viktig hörnsten i sitsen. Men vi verkar ha olika uppfattningar om vad som är ett knäslut?
För mig innebär det att insidan av låret sluter tätt emot sadeln, och med ett jämnt tryck avlastar sittbenen / hästens rygg, samtidigt som det balanserar ryttaren. Absolut inte med uppdragen häl som följd (när man gör rätt). Tvärtom kan man med bra knäslut slappna av i underskänkeln till större del än den som släpper låren och då, för att inte halka av, balanserar sig med underskänkeln (ofta med spänd, uppdragen häl).
Ett bra knäslut medverkar alltså till att "tighta upp" ryttarens rumpa och lätta den något från sadeln. Detta för att kunna åstadkomma ett sviktande säte som inte försöker driva, "jucka", men inte heller trycka ner hästens rygg - båda sakerna stör hästen. Istället kan den något stramare hållningen hos ryttaren då absorbera hästens rörelser genom den sviktande rumpan, magen och korsryggen (är det det du menar med dragspel månne?
). Utan knäna / låren hamnar man i stigbyglar och på sittbenen som främsta tyngdpunkter, och då förlorar man i balans, plus att man ofta tenderar att lägga vikten på ändan när man då skänklar (hur ofta ser man inte folk skänkla med underskänkeln = höjd häl), vilket ger ojämn ridning. Knäslutet ger ett jämnt tryck, vilket inte blir drivande på samma sätt som en gnagande underskänkel, ofta spänd för att balansera den obalans man får när knäna spretar...
Att knipa låter ju spänt förståss, men lite spänd måste man vara för att rida, för att balansera sin kropp, och inte minst då underlätta rörelsen för hästen. Anspänd ja, men inte spänd som i stel som en stålfjäder. Är man anspänd kan man svikta, parera, genom små muskelförändringar.
Är man slapp fortplantar sig hästens rörelse i ens egen kropp och man hamnar lätt i gungning, och obalans som motverkar hästens rörelser. Är man stel följer man med i hästens första rörelse åt ena hållet, men av fysikaliska krafter fortsätter man ditåt när hästen vänder (om man alltså inte är följsam nog att parera), och man motverkar därmed dess rörelse åt andra hållet, och hamnar snabbt i skumpig otakt -som hämmar hästens rörelser.
Tänker vi mer lika nu?