Vårmammor 2010 & Co del 17! <3

[Armani__]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

ååh, fy faaan. Det går rysningar i hela kroppen när du skriver så där.. PRECIS så var det för mig med. Fy fan säger jag bara..
Det var 2 st som höll fast mina ben, 2 st som höll fast mina axlar, 1 som tryckte så mycket den orkade på magen och 1 som drog i sugklockan, med ett team av 4 pers bakom var beredda att springa till akutrummet. Jag har ALDRIG känt mig så liten och förbisedd som då. Känner precis som du om att det där var så nära en våldtäkt som man nog kan komma. Och det där vill jag aldrig någonsin vara med om igen. Och jag önskar ingen annan att få behöva uppleva det heller.

Attans, nu gråter jag också Och skrattar lite över att jag sitter här och gråter för mig själv Exakt precis så var det för mig också, hölls fast i ben, armar någon låg över min mage, till och med min stackars livrädde sambo tvingades hjälpa till att hålla fast mig Detta tänker jag verkligen aldrig göra om igen, hur orkade du med en graviditet en gång till, med tanke på förlossningen som man dessvärre måste gå igenom oavsett?

 

[doris]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Jadu, hur orkade jag? Stundtals gjorde jag det inte.

Alltså, första sonen blev till trots att jag åt p-piller. Och ett barn ville vi ju ändå ha så vi lät graviditeten fortsätta. Men efter den förlossningen så sade jag ALDRIG mer. (Vilket iofs många kan uttrycka efter en förlossning).

När C var ca 2 år och 4 månader så började jag få så konstiga känningar i magen. Brösten ömmade och jag började få finnar igen. Jag åt ju mina piller, och hade min mens som vanligt. Men jag tog ett test "för att vara på den säkra sidan". Det visade positivt så jag ringde MVC för att få komma in och kolla hur långt gånget det var. Jag ville göra abort. Orkade inte föda ett barn till. Fick komma in samma dag, ett VUL gjordes och det påvisade att jag var gravid i v 10+5. På skärmen syntes en liten krabat med armar och ben, ett hjärta som slog. Vi åkte hem igen, jag grät hela natten. Vi pratade om hur vi skulle göra. Dagen efter så ringde jag upp läkaren och frågade om fostret på något sätt kunde vara skadat med tanke på att jag hela tiden ätit P-piller. Läkaren intygade att mina piller hade så låg dos av "vad det nu var" att det inte skulle kunna påverka fostret. Så ur den synvinkeln så skulle det iaf vara ett "friskt" barn, så gott man kunde se i v11.

Läkaren kontaktade specialist mvc som blev inblandade på grund av mitt val att vilja göra abort. Under tiden som samtal med dem pågick så växte ju så klart magen också. Vi hade fram till V19 på oss att bestämma om vi skulle göra abort eller inte. Mitt problem var ju att jag ville ha fler barn, men vågade inte föda igen. Lösningen blev löfte om kejsarsnitt. När det väl var bestämt, godkänt och inskrivet så kände jag en sån enorm lättnad. Så vi valde att behålla barnet.

Som svar på din fråga (sorry för svamlet), så de första 10-11v visste jag ju inte om att jag var gravid..
v11-19 var hemska. Mycket gråt och förtvivlan. Tankar på allt mellan himmel och jord. KAN vi verkligen göra abort när vi sett ett levande foster på skärmen? ORKAR vi verkligen gå igenom det här? Tänk om vi INTE får beviljat snitt. usch, hemska veckor.

v20-38 var mycket upp och ner. Jag var rädd för att läkarna skulle ändra sig och säga att jag måste föda som vanligt igen. Så jag grät väldigt många kvällar. Hade min bästa kompis som telefonpsykolog, ringde i parti och minut. Sms´ade mitt i natten och frågade vad jag gett mig in på. Var väldigt osäker överlag på mig själv som förälder. Varannan vecka under hela graviditeten från det att den blev känd så gick jag hos Aurora barnmorskan på samtal.

Min sambo var även han skräckslagen för att vi skulle behöva gå igenom det där igen med en vanlig förlossning. Han var helt knäckt efter första. Han kände sig överkörd och dumförklarad av förlossningsteamet där första sonen föddes. Han skulle föra min talan när jag inte kunde prata, men han blev aldrig tillfrågad/lyssnad på alls. Och han märkte ju av vilka smärtor och vilken panik jag hade.

Jag är så glad att vi fick beviljat snitt, och att vi valde att behålla barnet

Samuel 18 månader. En bild från när vi var på Corfu nu i september

Oregano:
Inte skall du känna så. Det är ju underbart att de finns de som får en bra förlossning. Tänk vad jobbigt om alla hade det så här hemskt. Då skulle det inte bli många barn i världen tror jag.

 

[Oregano]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Jag blir alldeles tagen av att läsa din historia. Det går inte att föreställa sig vilken ångest du måste ha haft under graviditetens första halva, men jag kan med säkerhet säga att jag aldrig i livet hade fött ett till barn efter en sådan upplevelse. Möjligtvis om jag fått snitt beviljat från första början.

Men när (om) man väntar till v 19 med att göra abort måste man väl ändå föda ut barnet? Nog för att den är mindre, men ändå. Är man rädd för att föda pga en skräckupplevelse så är det väl knappast någon tröst att föda då?

Usch, jag ryser i hela kroppen... Tänk vilken tur det är att vi bor i Sverige, säger jag bara!!

 

[doris]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Jag blir alldeles tagen av att läsa din historia. Det går inte att föreställa sig vilken ångest du måste ha haft under graviditetens första halva, men jag kan med säkerhet säga att jag aldrig i livet hade fött ett till barn efter en sådan upplevelse. Möjligtvis om jag fått snitt beviljat från första början.

Det jobbiga är att mycket av den ångesten sitter kvar idag. Det är nog inte helt hälsosamt är jag rädd. Jag kan bara säga att jag aldrig i livet skulle föda vanligt igen. Aldrig! Men ett snitt till skulle jag kunna göra. Det var nog den mest underbara dagen i mitt liv när jag snittades. Visst jag var nervös som f-n, och tveksam till att jag gjort rätt beslut som valde att vara vaken under snittet, och vetskapen om att jag återigen "överlämnades" i sjukhuspersonalens vård utan att kunna påverka något själv. Men att ligga där med musik som dånar i öronen så att jag inte skulle kunna höra något alls, men genom den höga musiken så hör jag Samuels gallhöga skirk - Det finns inget som slår den stunden. (är ju fruktansvärt rädd för sjukhus/tandläkare etc så jag vill varken se eller höra..) Casper var ju blå, och kunde inte andas (knäpptyst, både han och all personal) när de väl hade dragit ut honom med klockan.

Men när (om) man väntar till v 19 med att göra abort måste man väl ändå föda ut barnet? Nog för att den är mindre, men ändå. Är man rädd för att föda pga en skräckupplevelse så är det väl knappast någon tröst att föda då?

Jo, det är ju lite det som är grejjen. Om man inte gör abort tidigt, så växer ju fostret och magen, så det blir ju en förlossning i vilket fall.

 

[Mabuse]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Gick du och pratade med någon? Jag vet att min sambo är, om möjligt, ännu mer livrädd för en till förlossning, så jag kan inte lasta all min skräck på honom känner jag. På många sätt var ju vår förlossning värre för honom än för mig...

Lider med er som haft jobbiga förlossningar, men jag måste fråga, gick ni på traumabehandling efteråt? Alltså, det är ju inte ovanligt med traumatiska förlossningar, men det finns otroligt bra hjälp av att få, man kan faktiskt bli helt frisk från sitt trauma. Prognosen är rent av riktigt bra, om man får vård. Fast det tror man inte när man fortfarande är mitt uppe i det och traumatiserad.

Jag blev riktigt sjuk efter min förlossning, som var överdjävlig på många sätt. Hade typ alla traumasymptom man kan ha, och man mår verkligen inte bra av det. Men det går verkligen att få hjälp, det är inte ens nån särskilt komplicerad behandling - men man måste komma till nån som är duktig på traumabearbetning, och vet hur man gör. Jag var hos psyk också, och de var urusla på det, visste nog mindre än jag till och med.

Och jag måste säga att det är verkligen värt det att gå på behandling, otroligt skönt att inte längre ha några jobbiga minnen som spökar, inte behöva vara rädd för förlossningar, osv.

 

[Macken22]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

kl

Usch hoppas att min förlossning inte kommer bli sådär hemsk som ni berättar... Lite sent att ångra sig nu....

Var till läkaren i dag. Har fått låna mammas bil eftersom min bil inte startar lite nu och då. Min man meckade med den hela helgen och sen har vi inte använt den eftersom han inte hittade något fel. Åker alltså iväg i mammas volvo och kommer ut på asfalten (självklart har jag som vanligt ont om tid) så låter det konstig om hela bilen. Stannar och går ur och kollar. Tokpunka på ena framdäcket. Bara vända hem och byta bil. Tar min bil som är osäkert kort. I värsta falll kommer jag inte ifrån sjukhuset. Men bilen startade fint både hemma och där.
Men detta innebar att jag kom typ två minuter försent och mitt blodtryck låg på 140/90. Men läkaren verkade inte så bekymrad. Däremot lät det som om jag kommer bli sjukskriven från ca vecka 28 och skulle blodtrycket rusa iväg kommer det bli tidigare. Hon tyckte efter att ha läst mina jornaler att jag fick väldigt mycket medicin på slutet. Så hon hoppades att jag skulle kunna vila sista tiden och inte stressa för att inte riskera något. Det skulle inte vara några problem med en sjukskrivning med min historik.

Känns bra att vara förberedd på det, då vet jag lite vad som kommer ske, hur de tänker och så. För jag är lite orolig att behöva gå tillbaka till mitt nattjobb i vår. DÅ kommer trycket rusa iväg åt skogen.

 

[Bollen]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Jag tycker du är så stark som vill berätta om det för oss. På något sätt blir jag stärkt av det, att jag får kunskap hur det kan gå till. En stor eloge till dig!

 

[doris]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

jag har valt bort traumabehandling/samtal efteråt..
Jag är så feg och känner mig så illa behandlad av läkarvården att jag hellre sopar allt under mattan och försöker glömma.
Jag vet att det är fel väg att gå, jag vet att det inte är bra, jag vet att jag alltid kommer att bära med mig det här. Men jag orkar inte gå igenom allt igen. Jag orkar inte må dåligt, jag orkar inte känna de känslorna igen.

Hemgångssamtalet på BB efter första sonens förlossning blev det inget av.. 5 gånger var barnmorskan in i rummet och ville att vi skulle gå igenom förlossningen och varje gång så orkade jag inte. Hon sade "jag förstår att du hatar mig" vilket bara gav mig en bekräftelse på att det var nått som inte gjordes rätt. När vi var på väg hem så kom hon in igen med sällskap av en utomstående läkare (som inte var med under förlossningen alltså) och sade att de ville att vi skulle ha det där samtalet. Men jag kunde inte.

 

[doris]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Tack! Ni är så snälla och goa här inne. Och egentligen så skulle jag inte berättat. Jag brukar inte yttra något om förlossningen till någon. Det är för jobbigt. Men, igår så kom jag på mig själv, sittande här och hade skrivit ett inlägg. Så tänkte jag skall jag posta eller inte? Äh, vad fan.. Det måste ju ur mig uppenbarligen så jag tryckte på Posta...

Sen idag så läste jag om Armanis hemska upplevelse och insåg att jag inte var ensam. Inte för att det känns bra att fler haft liknande upplevelser, men det känns inte lika ensamt och jobbigt.

 

[Armani__]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Tack! Ni är så snälla och goa här inne. Och egentligen så skulle jag inte berättat. Jag brukar inte yttra något om förlossningen till någon. Det är för jobbigt. Men, igår så kom jag på mig själv, sittande här och hade skrivit ett inlägg. Så tänkte jag skall jag posta eller inte? Äh, vad fan.. Det måste ju ur mig uppenbarligen så jag tryckte på Posta...

Sen idag så läste jag om Armanis hemska upplevelse och insåg att jag inte var ensam. Inte för att det känns bra att fler haft liknande upplevelser, men det känns inte lika ensamt och jobbigt.

Det är verkligen skönt att ventilera saker här inne, oavsett vad det är. Och speciellt förlossningen, er är nog de enda jag riktigt har "pratat" om det med och det hjälper faktiskt och känns bra att göra det, även om jag sitter här och gråter för mig själv ibland.
Det är klart att det inte är en tröst att någon har upplevt samma sak, för jag önskar ingen en sådan förlossning som jag var med om. Men samtidigt är det skönt att höra att folk förstår en och, som du skriver, att man inte är ensam i det.

 

[Mabuse]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

jag har valt bort traumabehandling/samtal efteråt..
Jag är så feg och känner mig så illa behandlad av läkarvården att jag hellre sopar allt under mattan och försöker glömma.
Jag vet att det är fel väg att gå, jag vet att det inte är bra, jag vet att jag alltid kommer att bära med mig det här. Men jag orkar inte gå igenom allt igen. Jag orkar inte må dåligt, jag orkar inte känna de känslorna igen.

Hemgångssamtalet på BB efter första sonens förlossning blev det inget av.. 5 gånger var barnmorskan in i rummet och ville att vi skulle gå igenom förlossningen och varje gång så orkade jag inte. Hon sade "jag förstår att du hatar mig" vilket bara gav mig en bekräftelse på att det var nått som inte gjordes rätt. När vi var på väg hem så kom hon in igen med sällskap av en utomstående läkare (som inte var med under förlossningen alltså) och sade att de ville att vi skulle ha det där samtalet. Men jag kunde inte.

Nej, det förstår jag, jag träffade också barnmorska och (narkos)läkare på sjukhuset, och tyckte inte det blev bra alls. Jag var alldeles för upp och ner då, jag tyckte inte det hjälpte egentligen, utan kände mig bara utsatt och ledsen igen. Lite senare kände jag att jag ville träffa dem igen, och hade då ett möte med narkosläkaren som jag tyckte blev bra, jag fick sagt det jag ville säga till henne, och jag kunde se henne för den hon var (någon som enligt min mening inte borde jobba som narkosläkare, men det underlättade faktiskt att kunna se henne med nyktra ögon, att hon inte var större än så). Men det där är jätteolika, det måste man känna själv vad som blir bäst för en. Du gjorde säkert helt rätt som avstod i det läget, det ska du inte känna som ett nederlag utan att du faktiskt stod upp för dig själv.

En sak bara: det är inte alls lika jobbigt att gå igenom förlossningen med en terapeut, som att sitta och tänka på den själv, eller att träffa förlossningpersonalen igen. Hur konstigt det än kan låta mådde jag alltid mycket bättre när jag gick från kuratorn än när jag gick dit, så det är samtal som lättar, inte samtal som är tunga. Även om man pratar om väldigt jobbiga saker. Ungefär som att gå till tandläkaren när man har tandvärk - det tandläkaren gör är mycket mindre smärtsamt än att ha tandvärk. Det är ju det behandlingen går ut på, att få hjälp att bearbeta minnena tillsammans med nån som är proffs på det, och ser till att det inte slutar med att man mår sämre utan bättre efteråt.

 

[Oregano]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Tycker verkligen att du är modig som berättar! Så här efter att jag själv fått barn har jag insett att det är så många som har jobbiga minnen från förlossningen. Det är jättemånga som frågat mig hur förlossningen gick och jag kan ju bara svara att det gick bra, för det gjorde ju det. Har inte haft några problem med att frågan ställs, men jag kan ju bara tänka mig hur jobbigt det måste vara för er som knappt ens orkar tänka på förlossningen. Men tack vare att ni delat med er, så kommer iaf inte jag att fråga någon rakt ut hur förlossningen gick, utan personen får själv berätta om hon vill.

 

[Michellan95]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

*kl*
Jag byter samtalsämne och säger att Isabella har fått vinterskor och vinterjacka med termobyxor Skorna blev ett par Viking i strl 22 efter att ha fått hjälp med att mäta foten och skon. Isabella har tydligen precis som jag en lite större vänster fot.
Sedan en lila jacka från Fix (lindex) och svarta byxor. Får se hur de håller här under vintern, förhoppningsvis bra

 

[Cyllene]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Ture har fått en overallfrån Didriksson och ett par kängor från Kavat, tror det blev strl 23. Sen har vi för första gången fått ÄRVDA kläder i form av två vinteroveraller från en kompis son. Känns som de kommer gå åt här ute på landet.

Ture går på simmis med sin mormor på torsdagar och det brukar vara den kvällen jag äntligen kan ägna mig åt stall och hästar i lugn och ro men idag är jag helt slut. Om det beror på konstant sömnbrist eller att jag håller på att bli sjuk vet jag inte. Så världens finaste häst får stå i hagen och vila ikväll så hoppas jag orka rida imorgonbitti, jag är ledig imorgon.

Jag har sån lyx nu när sambon är föräldrarledig och jag kan rida som jag vill för han tar Ture på dagarna/eftermiddagarna. Fasar för hur det blir när han börjar jobba, han är sällan hemma före halv sex. Ska jag sen hinna rida innan Ture ska nattas så blir det ju kaos. Och jag vill vara med och natta Ture. Kanske får börja släppa på det lite... Å andra sidan så är jag ju så trött att jag alltid somnar en stund efter Ture, jag går aldrig upp efter att jag nattar honom så jag vill ju gå o lägga mig då.

 

[Cyllene]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Hur sover era barn numera? Här har det varit åt helvete rent ut sagt hela våren och sommaren och nu under senhöst har det blivit lite bättre. Ture har typ alla tänder i hela munnen och FY vad jag gråtit och härjat i sommar.

Nu sover han stenhårt till ca 12-1 där han kan ha en liten vakenperiod, sen sover han igen till 4-5 (om han inte är vaken hela den perioden) och sen sover han ryckigt till 6-7...

Jag börjar som sagt var bli lite sliten!

 

[Michellan95]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Vi ska inhandla overall till förskolan, vill att hon ska kunna busa med de andra barnen utan att få snö innanför ytterkläderna och den risken minimeras nog med en overall som inte kan dela sig

Här hemma nattar vi varannan kväll och det tycker jag är ganska skönt för då kan jag gå ut i lugn och ro och ta stallet. Jag hade svårt i början att släppa nattningarna men nu tycker jag det är riktigt skönt att slippa natta den där lilla stunden helt för mig själv, jag älskar den!

 

[Oregano]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Går du upp varje gång?
Vilgot brukar vakna 1-2 ggr de flesta nätter och då är det till 95% av gångerna bara att hjälpa honom med nappen, så somnar han om direkt. I enstaka fall får man lägga sig i hans säng eller ta med honom in till vår säng. Kanske någon gång i veckan sover han hela natten.

Jag går nästan aldrig upp, utan det sköter min snälla man om. Men hade jag varit ogravid och smidig så hade vi delat mer på det. Så därför känner jag mig ganska utvilad faktiskt.

 

[Michellan95]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Vi har börjat natta vid 19-tiden. Somnar väl kanske 19.30 och sover till runt 6 (5.30-6.30 det varierar lite men oftast vid 6-tiden). På en förskoledag sover hon 1-1,5h mitt på dagen hemma på helgen kan hon sova 2-4h och det är inte ovanligt att det blir minst 3h.

Hon har alltid sovit bra på nätterna och i natt var nog första gången på väldigt länge som hon vaknade och fick komma över till vår säng.
Jobbigt att ni har det så struligt med sömnen

 

[Oregano]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Tidigare var det maken som tog i princip alla nattningar. Jag tyckte också att det var rätt skönt men nu ser jag till att göra det ett par ggr i veckan iaf, så att V inte ska få för sig att det bara är pappa som duger vid nattning. Han har ju alltid varit lättnattad, men sen han började på dagis tror jag inte att det hänt en enda gång att han inte somnat omedelbart efter att vällingflaskan är tom.

 

[Michellan95]

Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!

Isabella är jätte trött på kvällarna sedan förskolestarten så här hemma går nattningar fort. Inte för att de någonsin egentligen har tagit tid men nu somnar hon utan att ligga och prata med snutten först