Här kommer en ångerfull bekännelse.. Igår tappade jag tålamodet för första gången på riktigt. Jag var trött och sliten och dottern likaså. Hon gjorde massor av småsaker som inte är ok under morgonen, men bägaren rann över vid påklädningen då hon vägrade kläder och protesterade genom att skrikgråta och spotta på golvet och saker (riktiga loskor) trots tillsägelser.. Då fick jag nog och skrek/röt i en väldigt otrevlig röst ”sluta spotta” och lyfte upp henne o stoppade in henne i duschen (duschen var alltså avstängd o öppen dörr). Hon var skitförbannad och ledsen och jag gick därifrån någon minut. Efter ett tag började vi båda lugna oss på varsitt håll och hon började ropa efter mig varpå jag gick dit och kramades osv. Jag bad om ursäkt och pratade om vad som hade hänt.
Men fy fasen alltså, jag har fortfarande så dåligt samvete! Kände mig hemsk som utsatte henne för det där
aldrig igen. Hon berättade om det för sin pappa när han kom hem, att hon hade spottat på golvet... Finns ingen ursäkt för att skrika på sitt barn, nästa gång ska jag bara släppa allt och låta det vara. Vi behöver ju faktiskt inte göra något alls eftersom jag ändå är föräldraledig med lillasyster. Hon hade likväl kunnat vara naken hela dagen o typ suttit framför en film.. (blev ju så ändå eftersom jag inte ville skicka iväg henne efter det där till fsk ändå) Känner mig som en urusel förälder. Sådär gör ju inte jag. Men uppenbarligen kunde jag skrika till också
känner mig så ledsen över det här och behövde älta det lite till.
det började inte blöda men hon fick ett litet blåmärke. Kändes inte så kul. Som tur är löser plåster allt så nu är hon stolt över det och jag kommer vara jätteförsiktig när jag stänga garderoben framöver
