Vårföräldrar 2017 del fyra

[Imnir]

Jag har sluppit halsbränna med få undantag under den här graviditeten.
Nu när barnen har sportlov så slår den till med full kraft Jag är verkligen inte världens roligaste sällskap just nu...

 

[TeamLundVer]

Vet inte hur Liten ligger just nu men det känns som om en hel del organ är klämda. Däribland lungorna. Tungt att andas just nu.

 

[Lazy Lady]

Jag håller på och läser och funderar och försöker förbereda mig inför förlossningen. Känner mig inte rädd eller orolig (än i alla fall) utan mest nyfiken och att det känns spännande liksom.
Men överallt upprepas hela tiden tipset att man ska fundera över hur man reagerar vid smärta så man kan lägga upp strategier för hur man kan hantera det. Liksom vad man vill höra och vilket stöd man vill ha för att orka. Hur man brukar reagera och sådär. Men jag känner att jag har ju aldrig haft ont, aldrig skadat mig illa, aldrig varit sjuk eller inlagd på sjukhus för nått. Värsta smärtan jag kan komma på är när man slår sig på fingrarna med hammaren eller sparkar i en tå... Och det gör ju ont men går ju över på två sekunder.. Jag känner att jag kan inte föreställa mig hur det kommer att kännas, jag vet inte hur jag kommer reagera på det. Jag känner att jag är överdrivet självsäker när det kommer till det här med förlossningen. Min hjärna säger mig att det kommer vara "piece of cake" medan mitt förstånd säger att det kommer det inte alls.. Det är klart att det är bra att ha en positiv inställning och inte känna sig rädd, men jag känner ju också att min hjärnas självsäkra inställning till det hela gör att jag riskerar att blir helt ställd och tappa konceptet fullständigt när verkligheten väl kommit ifatt en där på förlossningen...

Det finns ju ingen mall för hur det kommer kännas eller hur det upplevs. För min del så va jag väldigt lugn inför att föda vårt första barn, sen blev det ju nåt helt annat än tänkt.
När allt går som det ska "enligt bok" så är det ju fortfarande en smärtsam upplevelse, det går aldrig att komma ifrån.
Man får nog va beredd på både det ena och det andra. För kommer bebis det är det enda man kan vara säker på, hur den kommer ut det vet du inte förrän det är klart.

Känner att det blev ett svar utan svar

 

[BobberiBoo]

Precis vaknat efter en tre timmars tupplur. Känner mig totalt manglad så jag är nog på bra väg att bli kass

 

[Diremone]

@Lazy Lady @Mayalv @Fille

Skönt att inte vara ensam om att känna sig lite lost Jag begriper ju att man inte kan veta hur förlossningen kommer gå eller så, men man kan ju i alla fall räkna med att det kommer göra ont, rejält ont. Det går ju inte att komma ifrån.. Och andning och avslappning är nått jag tänker försöka köra med så långt det går och jag tror jag är ganska bra på det också. Men det är just det där att det känns lite som om min hjärna blockerar och liksom vägrar ta in att det kommer att göra ONT och att det antagligen kommer göra ont länge och att jag kommer bli jäkligt less på att det gör ont liksom. Min hjärna tror att jag kommer lyckas hålla huvudet kallt hela tiden och vara fullt med hela tiden. Det känns liksom inte riktigt realistiskt om man säger så

 

[kakan89]

Jag vill ha en semla idag. Men orkar absolut inte gå ut mer. Funderar på att tvinga sambon

 

[lil-sis]

Jag håller på och läser och funderar och försöker förbereda mig inför förlossningen. Känner mig inte rädd eller orolig (än i alla fall) utan mest nyfiken och att det känns spännande liksom.
Men överallt upprepas hela tiden tipset att man ska fundera över hur man reagerar vid smärta så man kan lägga upp strategier för hur man kan hantera det. Liksom vad man vill höra och vilket stöd man vill ha för att orka. Hur man brukar reagera och sådär. Men jag känner att jag har ju aldrig haft ont, aldrig skadat mig illa, aldrig varit sjuk eller inlagd på sjukhus för nått. Värsta smärtan jag kan komma på är när man slår sig på fingrarna med hammaren eller sparkar i en tå... Och det gör ju ont men går ju över på två sekunder.. Jag känner att jag kan inte föreställa mig hur det kommer att kännas, jag vet inte hur jag kommer reagera på det. Jag känner att jag är överdrivet självsäker när det kommer till det här med förlossningen. Min hjärna säger mig att det kommer vara "piece of cake" medan mitt förstånd säger att det kommer det inte alls.. Det är klart att det är bra att ha en positiv inställning och inte känna sig rädd, men jag känner ju också att min hjärnas självsäkra inställning till det hela gör att jag riskerar att blir helt ställd och tappa konceptet fullständigt när verkligheten väl kommit ifatt en där på förlossningen...

Det närmsta i smärtväg jag har kommit är när mitt ben läkte efter att jag åkt i gruset på ridbanan när min Dponny skenade med vagnen så den välte.

Den smärtan gick liksom inte att komma ifrån.

Nu hade jag en ganska lättsam upplevelse men att låta barnmorskorna styra genom att fråga fungerade bra för mig. Jag härdade ut den tiden dom gjorde ont lite mer rejält genom att jag visste att barnmorskan skulle komma inom en viss tid, så jag hanterade bara tiden mellan besöken.

Och sedan när jag kände att jag inte stod ut (och det syntes nog) så föreslog de TENS som hämtades på en gång. Och nästa gång de kom så hjälpte inte tensen tillräckligt och då stegrade vi till lustgas.

Började med smärtlindring ungefär när jag var redo att skita i att föda barn och gå hem istället...

 

[Ariane]

Jag hoppas fortfarande på att jag ska somna på kvällen och att storken kommer under natten. Tyvärr påstår alla sansade människor att det inte fungerar så .

 

[lil-sis]

Har varit på nyföddfotografering. Blir nog jättefina bilder. Och sambon bad om ett porträtt med honom och V
Men ansträngande för alla till slut.

Handlade på vägen hem och utan stress blev det inget psykbryt på babyskydd och vagn och då fungerade allt på första försöket

 

[Fille]

@Lazy Lady @Mayalv @Fille

Skönt att inte vara ensam om att känna sig lite lost Jag begriper ju att man inte kan veta hur förlossningen kommer gå eller så, men man kan ju i alla fall räkna med att det kommer göra ont, rejält ont. Det går ju inte att komma ifrån.. Och andning och avslappning är nått jag tänker försöka köra med så långt det går och jag tror jag är ganska bra på det också. Men det är just det där att det känns lite som om min hjärna blockerar och liksom vägrar ta in att det kommer att göra ONT och att det antagligen kommer göra ont länge och att jag kommer bli jäkligt less på att det gör ont liksom. Min hjärna tror att jag kommer lyckas hålla huvudet kallt hela tiden och vara fullt med hela tiden. Det känns liksom inte riktigt realistiskt om man säger så

Jag var ju väldigt rädd innan, nu är rädslan som bortblåst. Det jag gjort är att läsa tex gudrun abascal "att föda", läsa vi föräldrar gravid, kolla på olika föda barn serier (jag kollade på barnmorskorna samt ett barns första dag, om dom finns att kolla på nu vet jag inte men brukar ju finnas massa olika serier), prata mycket med kompisar som fått barn osv. Nu fattar jag det som att du inte är rädd men kanske funkar med liknande taktik? Det som fastnat i min hjärna är att de flesta hade ont men att ingen har sagt "aldrig igen" utan flera av mina kompisar är avis på att jag ska föda barn trots att dom nyss gjort det själva!

 

[TeamLundVer]

Jag vill ha en semla idag. Men orkar absolut inte gå ut mer. Funderar på att tvinga sambon

Jag skickade precis mannen och sonen

 

[clusia]

Jag hoppas fortfarande på att jag ska somna på kvällen och att storken kommer under natten. Tyvärr påstår alla sansade människor att det inte fungerar så .

Jag såg någon studie om att de år det var mer storkar i typ Holland så föddes det fler barn. Så säg inte det.

 

[Diremone]

Jag var ju väldigt rädd innan, nu är rädslan som bortblåst. Det jag gjort är att läsa tex gudrun abascal "att föda", läsa vi föräldrar gravid, kolla på olika föda barn serier (jag kollade på barnmorskorna samt ett barns första dag, om dom finns att kolla på nu vet jag inte men brukar ju finnas massa olika serier), prata mycket med kompisar som fått barn osv. Nu fattar jag det som att du inte är rädd men kanske funkar med liknande taktik? Det som fastnat i min hjärna är att de flesta hade ont men att ingen har sagt "aldrig igen" utan flera av mina kompisar är avis på att jag ska föda barn trots att dom nyss gjort det själva!

Nej, känner mig inte alls rädd
Jag har läst "Att föda" och läser nu hennes andra bok "Att möta förlossningssmärtan" så är därför jag funderar över de här sakerna och tycker att det är svår att försöka föreställa sig en smärta eller känsla man aldrig varit i närheten av. Och att sen föreställa sig att man känner den smärtan på en plats man aldrig varit på, i en situation man aldrig befunnit sig i, tillsammans med människor man aldrig träffat innan och då försöka föreställa sig hur man skulle reagera och hur man skulle vilja att de här människorna bemötte en eller vad ens sambo ska göra eller säga för att ge ett bra stöd i den situationen. Jag förstår ju att det bara är rent hypotetiskt och att man nog aldrig kan tänka ut i förväg exakt hur det kommer vara, men jag kan inte ens fantisera ihop något.. Liksom

 

[Mirifax]

Jag skickade precis mannen och sonen

Jag skickade mannen

 

[clusia]

Jag är nog mer en stoppa-huvudet-i-sanden-person. Det kommer göra ont, ondare än jag kan föreställa, men jag orkar inte tänka på det. Ut ska den på ett eller annat sätt.

 

[kakan89]

Sambon hade ju såklart redan varit och handlat och såg ut som ett frågetecken när jag sa att det var fettisdagen. Hade inte hjärta att be honom gå en gång till.

 

[Fille]

Nej, känner mig inte alls rädd
Jag har läst "Att föda" och läser nu hennes andra bok "Att möta förlossningssmärtan" så är därför jag funderar över de här sakerna och tycker att det är svår att försöka föreställa sig en smärta eller känsla man aldrig varit i närheten av. Och att sen föreställa sig att man känner den smärtan på en plats man aldrig varit på, i en situation man aldrig befunnit sig i, tillsammans med människor man aldrig träffat innan och då försöka föreställa sig hur man skulle reagera och hur man skulle vilja att de här människorna bemötte en eller vad ens sambo ska göra eller säga för att ge ett bra stöd i den situationen. Jag förstår ju att det bara är rent hypotetiskt och att man nog aldrig kan tänka ut i förväg exakt hur det kommer vara, men jag kan inte ens fantisera ihop något.. Liksom

Jag har lagt ner med att fantisera hur det ska vara bland annat därför vi inte skrivit nåt förlossningsbrev, vi vet inte alls hur det kommer att gå så därför har vi inte vetat vad vi ska skriva lixom! Utan har verkligen stallt in mig på att ta det som det kommer, ibland önskar jag att det fanns ett facit, speciellt när man funderar. Men det finns ju inget lixom!

 

[Fille]

Sambon hade ju såklart redan varit och handlat och såg ut som ett frågetecken när jag sa att det var fettisdagen. Hade inte hjärta att be honom gå en gång till.

Hade tvingat honom jag vill jättegärna ha semla men tävlar med min kompis fram till förlossningen

 

[Diremone]

Jag har lagt ner med att fantisera hur det ska vara bland annat därför vi inte skrivit nåt förlossningsbrev, vi vet inte alls hur det kommer att gå så därför har vi inte vetat vad vi ska skriva lixom! Utan har verkligen stallt in mig på att ta det som det kommer, ibland önskar jag att det fanns ett facit, speciellt när man funderar. Men det finns ju inget lixom!

Nä, det hade varit bra med ett facit och en tydlig manual till sambon
Är nog mest därför jag funderar så mycket på det. Jag är rätt säker på att jag kommer vilja ha stöd från honom när/om orken och motivationen kommer tryta eller om jag mitt uppe i allt skulle bli rädd eller så. Men han är (ärligt talat) fullkomligt usel på att läsa av mig och han är inte den som tar kommandot och styr upp situationer liksom. Så jag vill kunna ge honom lite instruktioner och verktyg han kan testa liksom så inte jag behöver bli frustrerad över att han inte gör rätt saker. Vill inte behöva förlita mig på att BM, som inte känner mig, kommer kunna ge honom rätt tips heller, även om de säkert kan komma med många goda råd, för jag är nog i ärlighetens namn inte den lättaste att läsa av

 

[lil-sis]

Subarun sambon köpte häromdagen (7/2) rasade på motorvägen idag. Så jävla surt. Men jag fortsätter köra Skodan, har ju alltid V med mig Han får köra något annat vrak så länge. Eller mercan kanske. Den är fin (cab och onödigt många hästar).