Förlossningen startade även denna gång kl ett på natten med att jag trodde att vattnet gick. Hoppade upp och rusade till toaletten men efter en stund avtog rinnandet och jag förstod att det nog var slemproppen som släppt. Jag vet ju att det inte behöver innebära att förlossningen startar omgående men hade ändå en stark känsla av att det skulle komma igång snart. Vi hade bestämt oss för att inte åka till vår närmaste förlossning (Östra i Göteborg) utan till Borås ca 45 min bilfärd härifrån och att vi därför skulle åka i god tid innan det blev alltför intensivt men när min sambo ville att vi skulle ringa in reda nu fick jag lugna honom lite
Vi gick och la oss igen men ganska snart fick jag första värken. Då var klockan ca 01.30. Efter ett par värkar började jag klocka dom och de var redan från början regelbundna med ca 7 minuters mellanrum men korta och svaga. Vi ringde in efter en stund för att kolla att det fanns plats och det gjorde det, så skönt att veta! Värkarna kom tätare och tätare och strax innan kl 3 började min sambo bli stressad så då valde vi att åka. På vägen lämnade vi storebror hos svärmor. Bilresan var en så mycket trevligare upplevelse den här gången än förra. Även om jag hade värkar regelbundet med 2-3 minuters mellanrum så var de helt hanterbara.
Väl framme i Borås blev jag undersökt och var öppen 4cm men med en hel del av livmodertappen kvar. Dessutom låg bebis så högt och rörligt att de ville dubbelkolla att det verkligen var huvudet som låg nedåt, vilket det också var efter koll med ultraljud. För att försöka få igång värkarna lite mer fick vi gå ut på promenad på sjukhusområdet. Mellan kl 5-6 på morgonen lullade vi runt där, en fantastisk morgon med soluppgång och 18 grader varmt och hade det riktigt härligt. Efter det blev jag undersökt igen men det hade inte hänt något nämnvärt, dock kände jag att värkarna tilltagit i styrka allteftersom. Vi fick sitta i ett dagrum en stund och fick frukost och då tog värkarna i ordentligt och jag började längta efter lustgas.Ny undersökning visade fortfarande inte speciellt mycket framsteg men jag fick iaf komma in på ett förlossningsrum och få min lustgas
Då var klockan ca 8 på morgonen. Rummet hade utsikt mot en liten park med fina träd och solen sken in och det kändes återigen riktigt härligt och med lustgas blev värkarna återigen hanterbara och jag kände mig stark och kapabel. Mellan kl 8-11 varierade jag mellan gåbord, pilatesboll och sängen men öppnade mig väldigt långsamt och bebis låg fortfarande väldigt högt upp. Återigen blev barnmorskan osäker på om det verkligen var huvudet som låg nedåt och flera barnmorskor var inne och klämde och kände. Då bestämdes det att hinnorna skulle spräckas för att få bättre fart på förloppet och för att bebisen förhoppningsvis skulle sjunka ner bättre. För att undvika att navelsträngen skulle komma i kläm tryckte en barnmorska ner bebis samtidigt som den andra barnmorskan tog hål på hinnorna, det var väldigt obehagligt och gjorde riktigt ont.
När vattnet hade gått (MYCKET vatten) så blev allting väldigt mycket mer intensivt och ganska snart började vi diskutera ytterligare smärtlindring. I mina minnen känns det som om det dröjde länge mellan det att vi bestämde oss för eda tills narkosläkaren kom men jag ser i journalen att det inte dröjde speciellt länge. Någonstans här började jag också få krystimpulser trots att jag inte alls var fullt öppen vilket jag upplevde som väldigt jobbigt och skrämmande. Jag fick inte trycka på men kroppen gjorde det ändå. Efter detta har jag några timmar när jag har väldigt dålig koll på vad som hände, edan tog bort den värsta smärtan men trycket fanns kvar och jag tog nog lite väl mycket lustgas emellanåt och var rätt flummig.
Till slut var jag iaf fullt öppen och fick lov att börja krysta, trots att bebis fortfarande stod högt upp. Jag stod på knä i sängen och känslan jag fick var att bebis kommer NU vid en av de första krystvärkarna då jag verkligen tryckte på. I efterhand berättade barnmorskan att när en omföderska säger så då tar man det verkligen på allvar så de bad mig lägga mig ner i sängen och kallade in en extra uppsättning barnmorska och undersköterska för att ta emot bebisen. Sen tog det ytterligare 1,5 timme innan hon kom
Varje gång jag krystade sjönk hon ner fint men när värken var slut så åkte hon uppåt igen. Tydligen var det vid varje värk nära att hon kom ut men inte riktigt ändå och för varje värk blev jag tröttare och tröttare. Alla krystvärkar jag hade behövt hålla emot tidigare hade nog tröttat ut livmodern för när jag väl fick krysta på riktigt så fanns ingen riktig kraft i värkarna utan jag fick göra hela jobbet själv, trots lite extra hjälp av värkstimulerande dropp. Mot slutet innan hon kom ut började jag känns mig riktigt uppgiven och ledsen, jag grät mycket mellan värkarna och kände mig inte alls stark och kapabel längre. Jag fick bra pepp från min sambo och personalen men hade nog egentligen behövt mer handgriplig hjälp med tekniken för jag tror inte att jag krystade speciellt effektivt, i kombination med att jag samtidigt både var rädd för en ev sugklocka och ville få ett slut på förlossningen.
När hon väl kom ut gjorde hon det tillsammans med ännu mer fostervatten, en hel våg när huvudet kom och sen minst lika mycket till ihop med kroppen. Stackars barnmorskan var helt blöt från midjan och neråt
Hon var helt täckt av fosterfett (storebror hade inte minsta lilla fosterfett på sig när han kom) och skrek nästan direkt. Så snart jag fick upp henne på bröstet började hon amma och sen fortsatte hon med det i flera timmar framöver. Även detta var stor skillnad mot förra gången, storebror ammade inte förrän på dygn fyra.
Känslan direkt efter förlossningen var inte alls så positiv som jag hade trott och hoppats. Förra gången kände jag direkt att det här kan jag göra om igen imorgon och jag hade nog förväntat mig att känns så den här gången också. Nu kände jag mig mer överkörd och lite chockad och omtumlad. Innan den här förlossningen hade jag pratat med många om hur deras andra förlossningar varit och det jag tog till mig var att många sa att andra barnet går fortare och mycket lättare, något som jag inte alls upplevde och därför kände besvikelse över efteråt. När jag i efterhand ser tillbaka på förlossningen så är den väldigt tudelade före och efter att de tog hål på hinnorna. Före det var det en superbra förlossning där jag var medveten om vad som hände och jag var helt lugn och på rätt mentala plats. Efter att vattnet gått och framförallt när jag fick krystvärkar som jag inte fick krysta på tappade jag mitt mentala flow och blev rädd och spänd och ibland panikslagen. När jag väl skulle krysta hade jag lite tappat tron på mig själv och ju längre tiden gick desto mindre trodde jag på att jag skulle klara det. Såhär i efterhand med facit i hand hade jag velat byta ställning när krystningen inte riktigt fungerade och kanske hade jag behövt mer dropp för att kroppen själv skulle hjälpa till bättre, men där och då var jag inte i stånd att varken tänka det eller föreslå det. Förmodligen trodde barnmorskan hela tiden att på nästa värk kommer bebisen eftersom det var så nära hela tiden och därför föreslog de ingen förändring heller.
Nu efter tre veckor och lite ältande fram och tillbaka med nära och kära så har jag accepterat att förlossningen inte blev precis som jag hade hoppats. Nu tänker jag också mer på att allting faktiskt gick bra, bebis mådde bra hela vägen och jag sprack väldigt lite, inga komplikationer efteråt. OM vi skulle få fler barn nån gång skulle jag dock behöva bearbeta vissa känslor för att inte hamna i samma situation igen.
Hoppas det fortsätter såhär 
