Sambon hade tio dagarna och har jobbat sen dess. Inte kunnat ta semester av olika anledningar så jag är själv mest. (Även om vi haft besök av släkt/vänner under semestern.) Det går bra, jättebra faktiskt. Även om det såklart är riktigt intensivt från och till.
Har skrivit och raderat ett längre svar flera gånger men får inte till det.
Jag är gärna med barnen för jämnan men jag har nog i allt det här (hänt mycket på kort tid, två barn på två år och så vidare) glömt bort att det nog är väldigt viktigt för mig att få vara helt ifred ibland också
Inte att jag behöver en hel dag för mig själv, absolut inte, men fler småtillfällen. Småtimmar. Typ.
Vilket i sig ger mig oerhört dåligt samvete