sicx
Trådstartare
Sådär! Första gången jag sätter mig vid datorn på ett tag och lillfisen ligger nöjd och sover i vagnen så jag passar på att skriva den där förlossningsberättelsen! 
Så, torsdagkväll (28/4) alltså. Jag, sambon, min mamma och hennes kille tog en spontanare och gick på Grotesco på Arenan här, vi satt och skämtade om hur sjukt det vore om vattnet gick där i pausen eftersom jag skrattade så mycket att jag fick kramp När Grotesco var över (22:30) gick vi mot bilen och hann ungefär 10 meter utanför arenan innan jag känner att trosskyddet blir blött och det börjar rinna längs benen. Jag stoppar sambon och säger typ "eh, älskling, vattnet gick nog.. ELLER så kissade jag på mig ". Men visst fan var det vattnet eftersom det en halv sekund senare tilltog i rinnandet. Mys! Skrek på mamma att vattnet hade gått och givetvis blev hon helt galet hispig, men eftersom jag inte kände något annat så traskade vi bort till bilen som stod en bit bort och körde hem.
Väl hemma så hoppade jag in i duschen och duschade av mig medan sambon ringde förlossningen. De sa åt oss att försöka sova och komma in på kontroll nästa morgon om det inte hade startat innan dess. Så sambon somnade, jag satt bredvid på en handduk och åt kexchoklad och väntade. Ungefär 23:40 så sa det typ "KNAK" och rann till rätt ordentligt, samtidigt som jag reste mig upp på väg till toaletten så kom första värken. Den kändes som isande skarp mensvärk och höll i sig i en 40 sekunder kanske. Det var rätt tydligt vad det rörde sig om, inga tvivel om att det var en riktig värk där inte!
Jag satt i sängen och klockade ett gäng värkar, säkert en 10 st, innan det blev för jobbigt att bara sitta still. Då kom värkarna med 4-5 minuters mellanrum och höll i sig i ungefär 1-1½ minut. Jag vandrade runt i lägenheten en stund, vid halv 2 på natten kände jag att det gjorde aningen för ont för att hantera själv så jag väckte sambon som insisterade på att ringa förlossningen. De sa att jag var välkommen in om jag ville men kunde prova ställa mig i duschen också och ringa igen om en halvtimme. Så jag hoppade ner i badkaret och fyllde på med en jäkla massa asvarmt vatten, sket också fullständigt i att man inte ska bada när vattnet gått, jag behövde smärtlindring, NU! Efter typ 20 minuter i badet så fick det vara nog, upp ur badet och på med kläder för att bege sig till förlossningen.
Vi kom in till förlossningen 02:05 och 02:15 var jag inskriven eftersom det visade sig att jag var öppen 5-6 cm när Bm undersökt mig, HURRA! Jag var så glad att vi fick stanna, hade fått för mig att jag säkert inte skulle vara öppen ett jäkla dugg och att de skulle skicka hem oss och tycka att jag var världens mes som inte kunde ta smärta bättre än så Vi fick även höra att vi fick det sista rummet, det hade tydligen rullat in en hel del gravida ungefär samtidigt som oss och förlossningen var alltså full! Jäkla tur, jag hade inte pallat med en resa ner till Lund.
Ganska snabbt fick jag prova lustgasen, jag stod på knä och lutade mig över sängryggen och försökte andas i den där jäkla masken men det gick inte, det kändes som att andas i en påse och jag fick verkligen inte luft. Så lustgasen gav jag upp rätt snabbt, det var enklare att inte använda den och bara koncentrera mig på min egen andning genom värkarna. Låg och tittade på monitorn en del och försökte förbereda mig varje gång den steg. Barnmorskan frågade rätt snabbt om vad jag ville ha för smärtlindring och jag har ett svagt minne av att jag sa "ALLT! Helst för en timme sen!" Varpå hon gick och kallade in läkare för att sätta EDA I mitt huvud gick det sjukt snabbt från att jag sa att jag ville ha den tills den faktiskt var lagd, typ en kvart eller kanske en halvtimme. Enligt sambon så tog det en timme innan den faktiskt var satt och det stämmer bättre in i tidsramen.
Jag vet i alla fall att runt 4 på morgonen så hade den kickat in och jag sa åt sambon att sova lite om han kunde. Själv var det helt meningslöst att ens försöka sova, EDAn hjälpte visserligen och tog bort smärtorna i magen så att säga, men eftersom bebis låg så vansinnigt långt ner redan när vi kom in så försvann inte krystkänslan utan varje gång jag fick en värk så ville kroppen inte göra annat än att dra ihop sig och trycka ut ungen, vilket ju givetvis inte gick eftersom jag inte var så pass öppen än. Så jag fick inte lov att trycka utan skulle försöka andas mig igenom det. Det var inte skönt alls kan jag säga, men pauserna var gudomliga
Efter en timme liggandes där tyckte barnmorskan att jag kunde prova sitta på pilatesboll, det gick ungefär i 10 minuter innan barnmorskan tyckte att så som jag lät så måste vi nog kolla hur öppen jag är igen, det kändes som att jag satt på ongen när jag satt på den där jäkla bollen och så fort jag stod upp så skrek hela kroppen NEJ, det var inte det minsta skönt. Efter en snabb undersökning så visade det sig att jag minsann var öppen 10 cm, åh den känslan alltså! Känslan av att nu är det fan inte så långt kvar.
Strax efter 5 bad jag barnmorskan väcka sambon (som sjukt nog hade lyckats sova sig igenom alla mina rätt så höga stön och eh, skrik). Jag fick äntligen tillåtelse att trycka med när kroppen ville det i värkarna och vid 06:00 satte de riktiga krystvärkarna igång! Jag provade stå på knä en sväng men det var rätt jobbigt, svårt att hålla mig upprätt, så det blev att ligga på rygg med benen på såna där fotstöd. Ongen var dock en jäkla segis och det kändes ett tag där som att hon aldrig skulle ta sig ut, när huvudet var nära men fortsatte sjunka tillbaka in efter varje värk och barnmorskorna såg att jag var rätt så jäkla trött så sattes värkstimulerande dropp för att hjälpa till. Värkarna fick lite mer styrka och efter ett par jävliga krystvärkar var huvudet ute! Ongen satt lite fast där ett tag eftersom värkarna var dåliga, det kändes som en evighet för mig men var förmodligen inte mer än någon minut, innan hon till sist efter ungefär en timmes krystvärkar kom ut 07:07. Hon vägde 4220 g och var 50 cm lång, lille tjockisen
Sambon bleknade lite och fick sätta sig ner medan jag fick upp en onge på magen, hur sjuk känsla var inte det då? Den där lille saken var min! Galet. Det tog någon minut innan någon av barnmorskorna frågade om vi förresten visste vad det var för kön och det gjorde vi ju inte, så det lyftes lite och tittades och visst var det en flicka, bara för att göra mig förvirrad
Jag fick ett par stygn vid inre blygläppen eftersom jag fått en liten bristning där, annars klarade sig fiffin alldeles utmärkt och ingenting gick sönder. Kroppen kändes okej rätt snabbt och det tog inte speciellt lång tid innan det kändes rätt självklart allting!
Vi valde att åka hem redan samma kväll, när lillskiten var 14 timmar, eftersom allting kändes så bra och jag inte ville stanna själv utan sambon. Så vi har faktiskt varit hemma sen i fredags och allting funkar så himla fint. Jag provade att amma men det var inte riktigt min eller ongens grej så vi kör ersättning och fyfan vad skönt det är att sambon kan ta matningar också. Även om jag har lite ångest över att inte amma henne trots att jag vet att jag inte borde känna så! Jag måste dock säga att jag är så löjligt stolt och glad över hur sambon och ongen är med varandra, jag smälter verkligen varje gång han är med henne (så typ 300 gånger om dagen, heh)
Jaha, nä varsågoda för en hel jäkla roman! Det är säkert både lite rörigt och snurrigt men nu fick jag skriva av mig lite i alla fall. Jag återkommer förhoppningsvis snart igen, kroppen börjar vänja sig vid det här nya sömnschemat, eller avsaknaden av det, och min hjärna funkar typ äntligen igen.
Stort Grattis till @Whirlie @Elisha och @Hanna_90
Så, torsdagkväll (28/4) alltså. Jag, sambon, min mamma och hennes kille tog en spontanare och gick på Grotesco på Arenan här, vi satt och skämtade om hur sjukt det vore om vattnet gick där i pausen eftersom jag skrattade så mycket att jag fick kramp
När Grotesco var över (22:30) gick vi mot bilen och hann ungefär 10 meter utanför arenan innan jag känner att trosskyddet blir blött och det börjar rinna längs benen. Jag stoppar sambon och säger typ "eh, älskling, vattnet gick nog.. ELLER så kissade jag på mig ". Men visst fan var det vattnet eftersom det en halv sekund senare tilltog i rinnandet. Mys! Skrek på mamma att vattnet hade gått och givetvis blev hon helt galet hispig, men eftersom jag inte kände något annat så traskade vi bort till bilen som stod en bit bort och körde hem. Väl hemma så hoppade jag in i duschen och duschade av mig medan sambon ringde förlossningen. De sa åt oss att försöka sova och komma in på kontroll nästa morgon om det inte hade startat innan dess. Så sambon somnade, jag satt bredvid på en handduk och åt kexchoklad och väntade. Ungefär 23:40 så sa det typ "KNAK" och rann till rätt ordentligt, samtidigt som jag reste mig upp på väg till toaletten så kom första värken. Den kändes som isande skarp mensvärk och höll i sig i en 40 sekunder kanske. Det var rätt tydligt vad det rörde sig om, inga tvivel om att det var en riktig värk där inte!
Jag satt i sängen och klockade ett gäng värkar, säkert en 10 st, innan det blev för jobbigt att bara sitta still. Då kom värkarna med 4-5 minuters mellanrum och höll i sig i ungefär 1-1½ minut. Jag vandrade runt i lägenheten en stund, vid halv 2 på natten kände jag att det gjorde aningen för ont för att hantera själv så jag väckte sambon som insisterade på att ringa förlossningen. De sa att jag var välkommen in om jag ville men kunde prova ställa mig i duschen också och ringa igen om en halvtimme. Så jag hoppade ner i badkaret och fyllde på med en jäkla massa asvarmt vatten, sket också fullständigt i att man inte ska bada när vattnet gått, jag behövde smärtlindring, NU!
Efter typ 20 minuter i badet så fick det vara nog, upp ur badet och på med kläder för att bege sig till förlossningen. Vi kom in till förlossningen 02:05 och 02:15 var jag inskriven eftersom det visade sig att jag var öppen 5-6 cm när Bm undersökt mig, HURRA! Jag var så glad att vi fick stanna, hade fått för mig att jag säkert inte skulle vara öppen ett jäkla dugg och att de skulle skicka hem oss och tycka att jag var världens mes som inte kunde ta smärta bättre än så
Vi fick även höra att vi fick det sista rummet, det hade tydligen rullat in en hel del gravida ungefär samtidigt som oss och förlossningen var alltså full! Jäkla tur, jag hade inte pallat med en resa ner till Lund. Ganska snabbt fick jag prova lustgasen, jag stod på knä och lutade mig över sängryggen och försökte andas i den där jäkla masken men det gick inte, det kändes som att andas i en påse och jag fick verkligen inte luft. Så lustgasen gav jag upp rätt snabbt, det var enklare att inte använda den och bara koncentrera mig på min egen andning genom värkarna. Låg och tittade på monitorn en del och försökte förbereda mig varje gång den steg. Barnmorskan frågade rätt snabbt om vad jag ville ha för smärtlindring och jag har ett svagt minne av att jag sa "ALLT! Helst för en timme sen!" Varpå hon gick och kallade in läkare för att sätta EDA
I mitt huvud gick det sjukt snabbt från att jag sa att jag ville ha den tills den faktiskt var lagd, typ en kvart eller kanske en halvtimme. Enligt sambon så tog det en timme innan den faktiskt var satt och det stämmer bättre in i tidsramen. Jag vet i alla fall att runt 4 på morgonen så hade den kickat in och jag sa åt sambon att sova lite om han kunde. Själv var det helt meningslöst att ens försöka sova, EDAn hjälpte visserligen och tog bort smärtorna i magen så att säga, men eftersom bebis låg så vansinnigt långt ner redan när vi kom in så försvann inte krystkänslan utan varje gång jag fick en värk så ville kroppen inte göra annat än att dra ihop sig och trycka ut ungen, vilket ju givetvis inte gick eftersom jag inte var så pass öppen än. Så jag fick inte lov att trycka utan skulle försöka andas mig igenom det. Det var inte skönt alls kan jag säga, men pauserna var gudomliga
Efter en timme liggandes där tyckte barnmorskan att jag kunde prova sitta på pilatesboll, det gick ungefär i 10 minuter innan barnmorskan tyckte att så som jag lät så måste vi nog kolla hur öppen jag är igen, det kändes som att jag satt på ongen när jag satt på den där jäkla bollen och så fort jag stod upp så skrek hela kroppen NEJ, det var inte det minsta skönt. Efter en snabb undersökning så visade det sig att jag minsann var öppen 10 cm, åh den känslan alltså! Känslan av att nu är det fan inte så långt kvar.
Strax efter 5 bad jag barnmorskan väcka sambon (som sjukt nog hade lyckats sova sig igenom alla mina rätt så höga stön och eh, skrik). Jag fick äntligen tillåtelse att trycka med när kroppen ville det i värkarna och vid 06:00 satte de riktiga krystvärkarna igång! Jag provade stå på knä en sväng men det var rätt jobbigt, svårt att hålla mig upprätt, så det blev att ligga på rygg med benen på såna där fotstöd. Ongen var dock en jäkla segis och det kändes ett tag där som att hon aldrig skulle ta sig ut, när huvudet var nära men fortsatte sjunka tillbaka in efter varje värk och barnmorskorna såg att jag var rätt så jäkla trött så sattes värkstimulerande dropp för att hjälpa till. Värkarna fick lite mer styrka och efter ett par jävliga krystvärkar var huvudet ute! Ongen satt lite fast där ett tag eftersom värkarna var dåliga, det kändes som en evighet för mig men var förmodligen inte mer än någon minut, innan hon till sist efter ungefär en timmes krystvärkar kom ut 07:07. Hon vägde 4220 g och var 50 cm lång, lille tjockisen
Sambon bleknade lite och fick sätta sig ner medan jag fick upp en onge på magen, hur sjuk känsla var inte det då? Den där lille saken var min! Galet. Det tog någon minut innan någon av barnmorskorna frågade om vi förresten visste vad det var för kön och det gjorde vi ju inte, så det lyftes lite och tittades och visst var det en flicka, bara för att göra mig förvirrad
Jag fick ett par stygn vid inre blygläppen eftersom jag fått en liten bristning där, annars klarade sig fiffin alldeles utmärkt och ingenting gick sönder. Kroppen kändes okej rätt snabbt och det tog inte speciellt lång tid innan det kändes rätt självklart allting!
Vi valde att åka hem redan samma kväll, när lillskiten var 14 timmar, eftersom allting kändes så bra och jag inte ville stanna själv utan sambon. Så vi har faktiskt varit hemma sen i fredags och allting funkar så himla fint. Jag provade att amma men det var inte riktigt min eller ongens grej så vi kör ersättning och fyfan vad skönt det är att sambon kan ta matningar också. Även om jag har lite ångest över att inte amma henne trots att jag vet att jag inte borde känna så! Jag måste dock säga att jag är så löjligt stolt och glad över hur sambon och ongen är med varandra, jag smälter verkligen varje gång han är med henne
(så typ 300 gånger om dagen, heh)Jaha, nä varsågoda för en hel jäkla roman!
Det är säkert både lite rörigt och snurrigt men nu fick jag skriva av mig lite i alla fall. Jag återkommer förhoppningsvis snart igen, kroppen börjar vänja sig vid det här nya sömnschemat, eller avsaknaden av det, och min hjärna funkar typ äntligen igen. Stort Grattis till @Whirlie @Elisha och @Hanna_90
