Varför vill hästägare aldrig uppge dödsorsak för deras hästar?

[Fiorano]

Eh, kommenterade du mitt inlägg? Sel skrver


Du svarar "För att de bryr sig om dig?"

Och jag tycket det är ett konstigt vis att visa att man bryr sig om någon.

Hur tänker du att din kommentar ovan om att det är att "dramatisera onödigt att inte kunna berätta" hänger ihop med de att jag tycket det är ett konstigt vis att bry sig om någon - att tillfredsställa sin egen nyfikenhet?

Och är det inte att döma någon tämligen hårt att anse att deras ovilja/problem/sorg eller vad det nu är som gör att folk inte vill berätta är att påstå att man dramatiserar i onödan? Det är inte till så värst stödjande i vart fall.

Det är just detta vi uppenbarligen tycker olika om. Jag tycker inte det är med ont uppsåt att fråga vad som hänt. Visst att jag är nyfiken, det må vara ett dåligt karaktärsdrag, men återigen handlar det mest om att jag faktiskt bryr mig om personen. Jag fungerar så att jag behöver prata om saker och upplever att stödet jag får av min omgivning ger en stor tröst. Självklart fungerar alla olika. Men att fråga vad som hänt är för mig helt normalt socialt beteende.

 

[prinsessfeminist]

En allmän reflektion från min sida är att det är avgörande med vilken takt och ton man bemöter en människa i sorg.

"Vill du berätta vad som hände? Finns det något jag kan stötta dig med? Jag förstår om du inte vill prata om det, men om du vill, lyssnar jag. "

Alternativt:

"Vad har hänt? Kunde du gjort mer? Varför vill du inte berätta alla detaljer?"

Lite skillnad hur man känner sig, tänker jag...

 

[Fiorano]

En allmän reflektion från min sida är att det är avgörande med vilken takt och ton man bemöter en människa i sorg.

"Vill du berätta vad som hände? Finns det något jag kan stötta dig med? Jag förstår om du inte vill prata om det, men om du vill, lyssnar jag. "

Alternativt:

"Vad har hänt? Kunde du gjort mer? Varför vill du inte berätta alla detaljer?"

Lite skillnad hur man känner sig, tänker jag...

Ja alltså jag förutsätter det första alternativet.

 

[Lobelia]

[/QUOTE]

Det är just detta vi uppenbarligen tycker olika om. Jag tycker inte det är med ont uppsåt att fråga vad som hänt. Visst att jag är nyfiken, det må vara ett dåligt karaktärsdrag, men återigen handlar det mest om att jag faktiskt bryr mig om personen. Jag fungerar så att jag behöver prata om saker och upplever att stödet jag får av min omgivning ger en stor tröst. Självklart fungerar alla olika. Men att fråga vad som hänt är för mig helt normalt socialt beteende.

Har vi läst samma tråd. Den tråden jag läst och kommenterat handlar om att fråga om dödsorsak inte vad som hänt. Vad som hänt är en öppen fråga som man kan få lite vad som somsvar.

Något ont uppsåt har jag inte nämnt, det är något du hittat på. Jag har hela tiden skrivit att om lämpligheten beror på omständigheterna.

Det jag ifrågasatt är hur man tänker om man frågar någon om diagnos för att visa att man bryr sig om genom att fråga om dödsorsak. Det låter mer som nyfikenhet.

 

[__sofia__]

Jag är inte den mest känslosamma personen och har inga problem av den anledningen att prata om varför mina djur avlivats. Jag har inga problem med om någon frågar varför ett djur avlivats. Med den senaste hästen var jag väldigt öppen med vad som hänt, eftersom hon var en häst som folk lade märke till och gillade (söt minishettis som följde med på löpturer, till "stan" etc) och som sedan plötsligt var borta.

Däremot är det enklare att prata om varför sista hästen dog, just eftersom det var akut (kolik, veterinärerna hemma och sedan på klinik gjorde det de kunde utan att buköppna). I de andra två fallen med hästar jag avlivat känns som om det kräver mer förklaring.

I ena fallet var det en allmänt lite udda häst som mest var hagprydnad de sista åren, som också hade väldig stickrädsla och började få problem med melanom. På hösten vid 18 års ålder började bli ordentligt stel och började få svårt att resa sig upp när hon låg ner - och då togs beslutet att avliva. Veterinären gjorde en snabbkoll men inte mer, och jag vet inte om han sa det han sa (gammal skada i rygg) för att det faktiskt var så eller för att han visste att vi planerat avlivning och bara ville ha bekräftelse på att det var rätt.

I det andra fallet var det en 20-årig nordsvensk som tidigare gått på ridskola och turridning. Hon hade varit hagprydnad några år innan jag började sätta igång henne superlångsamt - men första gången jag travade (vilket var efter någon månad) tyckte jag att något kändes fel. Halt på båda bak enligt veterinär, och vi testade kort antiinflammatoriskt/smärtstillande utan att det hjälpte och i slutändan valde jag att avliva.

I båda de sista fallen hade jag kunnat undersöka mer för att få reda på exakt vad som var fel, och om det gick att göra något åt det, men jag valde att avliva istället. Dvs det fanns ingen kunskap om exakt vad felen var, utan bara att det var något som var fel.