Varför vill hästägare aldrig uppge dödsorsak för deras hästar?

[hinderhopparen]

Jag delar gärna med mig av vad som har hänt, men kan ha svårt för när folk man "känner" eller aldrig pratat med direkt frågar utan att bygga konversationen först. Speciellt via sociala medier. Då kan jag bli lite osäker kring varför dom undrar, även om de väldigt väldigt sällan menar illa.
Många gånger tycker jag det är väldigt jobbigt med just min hästs dödsorsak, då det var väldigt akut och traumatiskt, och därför undviker jag samtalsämnet.
Jag frågar inte någon annan varför just deras häst dog rätt ut, men om rätt tillfälle finns kan jag fråga. Vill dom inte prata om det så spinner jag inte vidare.

 

[Sel]

För att de bryr sig om dig? Jag känner att oavsett jag känner personen eller inte vars häst har gått bort så BRYR jag mig. För de allra flesta av oss med häst har gått igenom samma sak. Är så många här på buke som skrivit om sina hästar de förlorat av allehanda anledningar och jag kan inte minnas nån gång en hästägare inte fått stöd i den resan.

Man kan bry sig utan att be om detaljer tänker jag.
Buke är hyfsat säkert, men generellt uppskattar jag verkligen inte att någon frågar om jag inte själv valt att berätta.

 

[Lobelia]

För att de bryr sig om dig? Jag känner att oavsett jag känner personen eller inte vars häst har gått bort så BRYR jag mig. För de allra flesta av oss med häst har gått igenom samma sak. Är så många här på buke som skrivit om sina hästar de förlorat av allehanda anledningar och jag kan inte minnas nån gång en hästägare inte fått stöd i den resan.

Det är i mina ögon ett konstigt sätt att visa att man bryr sig om personen att fråga hur hästen dog - jag har svårt att tolka det som annat än nyfikenhet, bryr jag mig om personen så försöker jag stötta den praktiskt som att ta ett stallpass eller lyssnar på vad hen vill berätta oavsett vad eller kanske lämnar ifred. Folk processar sorgen så olika.

Om det generellt är läge att fråga om dödsorsak varierar med person och situation.

 

[Buck]

Jag ser inget konstigt med att fråga eller få frågan över hur/varför djuret dog.
Att se över djurens bortgång ingår när man köper det.

Mina hästar har tagit borts pga;
1a, ålder 33/slutade ta upp ngn näring.
2a, fång sen hon var 3år togs bort som 16åring Pga hon kunde inte gå.
3e, 16år spondylom och kissing spine hade ont bara hon gick i hagen.
4e, ålder 26 och mängder av melanom/ enda hästen kvar och jag gick in i väggen typ 10ggr det året. Hade kunnat inaccordera henne nånstans men hade inte råd eller ens energi att ta hand om mig själv.

 

[Fiorano]

Det är i mina ögon ett konstigt sätt att visa att man bryr sig om personen att fråga hur hästen dog - jag har svårt att tolka det som annat än nyfikenhet, bryr jag mig om personen så försöker jag stötta den praktiskt som att ta ett stallpass eller lyssnar på vad hen vill berätta oavsett vad eller kanske lämnar ifred. Folk processar sorgen så olika.

Om det generellt är läge att fråga om dödsorsak varierar med person och situation.

Och jag tycker det ör att dramatisera onödigt att inte kunna berätta. Vi tycker allaolika i frågan helt enkelt.

 

[Sel]

Jag ser inget konstigt med att fråga eller få frågan över hur/varför djuret dog.
Att se över djurens bortgång ingår när man köper det.

Mina hästar har tagit borts pga;
1a, ålder 33/slutade ta upp ngn näring.
2a, fång sen hon var 3år togs bort som 16åring Pga hon kunde inte gå.
3e, 16år spondylom och kissing spine hade ont bara hon gick i hagen.
4e, ålder 26 och mängder av melanom/ enda hästen kvar och jag gick in i väggen typ 10ggr det året. Hade kunnat inaccordera henne nånstans men hade inte råd eller ens energi att ta hand om mig själv.

Jag kan också prata om mina djurs bortgång Nu, men samma vecka, månad eller år hade jag blivit helt ställd och förmodligen inte ens kunnat svara på frågan om den ställts IRL. Jag begriper fortfarande inte varför någon behöver veta mer än att jag förlorat min vän.

 

[Ullmerkott]

För mig är det självklart att man undrar vad som hänt om man får ett oväntat dödsbesked, oavsett om det är djur eller människa. Dels för att kunna stötta personen på lämpligt sätt, men också för att jag kanske bryr mig om den som gått bort och därmed vill förstå vad som hänt den. Däremot är det kanske inte i alla lägen lämpligt att fråga.

 

[Lobelia]

Och jag tycker det ör att dramatisera onödigt att inte kunna berätta. Vi tycker allaolika i frågan helt enkelt.

Eh, kommenterade du mitt inlägg? Sel skrver

Generellt förstår jag inte varför den frågande så gärna vill veta hur och varför just mitt djur dog.

Du svarar "För att de bryr sig om dig?"

För att de bryr sig om dig? Jag känner att oavsett jag känner personen eller inte vars häst har gått bort så BRYR jag mig. För de allra flesta av oss med häst har gått igenom samma sak. Är så många här på buke som skrivit om sina hästar de förlorat av allehanda anledningar och jag kan inte minnas nån gång en hästägare inte fått stöd i den resan.

Och jag tycket det är ett konstigt vis att visa att man bryr sig om någon.

Hur tänker du att din kommentar ovan om att det är att "dramatisera onödigt att inte kunna berätta" hänger ihop med de att jag tycket det är ett konstigt vis att bry sig om någon - att tillfredsställa sin egen nyfikenhet?

Och är det inte att döma någon tämligen hårt att anse att deras ovilja/problem/sorg eller vad det nu är som gör att folk inte vill berätta är att påstå att man dramatiserar i onödan? Det är inte till så värst stödjande i vart fall.

 

[nullo-modo]

För mig är det självklart att man undrar vad som hänt om man får ett oväntat dödsbesked, oavsett om det är djur eller människa. Dels för att kunna stötta personen på lämpligt sätt, men också för att jag kanske bryr mig om den som gått bort och därmed vill förstå vad som hänt den. Däremot är det kanske inte i alla lägen lämpligt att fråga.

Uppskattar mycket heller ett "jag finns här, bara att höra av dej om du vill prata eller bara umgås" än en fråga om dödsorsaken. Detta oavsett djur eller människor.

 

[Lobelia]

Uppskattar mycket heller ett "jag finns här, bara att höra av dej om du vill prata eller bara umgås" än en fråga om dödsorsaken. Detta oavsett djur eller människor.

Precis, ofta är dödsorsaken i sig kanske inte dramatisk på något vis, men att bara prata om sin älskade vän oavsett vad kan vara svårt. Och att då få till synes nyfikna frågor eller frågor alls kan vara jobbigt.

 

[Ullmerkott]

Uppskattar mycket heller ett "jag finns här, bara att höra av dej om du vill prata eller bara umgås" än en fråga om dödsorsaken. Detta oavsett djur eller människor.

Människor är helt enkelt olika. Jag tycker det blir en alltför stor känslomässig distans om den andra parten inte har en aning om vad som hänt. Då vet hen ju liksom inte ens VAD hen egentligen ska visa empati för.

Jag upplever det också som stöttande om den andra personen faktiskt visar att hen också bryr sig om/är chockad/ledsen över själva dödsfallet. Dock inte nödvändigtvis genom att avkräva mig en detaljerad redogörelse över hela händelseförloppet med fullständig diagnoslista. Men ett "Åh nej, vad har hänt?" eller ett "Jag hörde vad som hände, bara säg till om du behöver prata eller vill ha hjälp med något" känns för mig mycket mer äkta och genuint än ett erbjudande om stöd från någon som inte ens vet vad det hela handlar om.

 

[Sel]

Människor är helt enkelt olika. Jag tycker det blir en alltför stor känslomässig distans om den andra parten inte har en aning om vad som hänt. Då vet hen ju liksom inte ens VAD hen egentligen ska visa empati för.

Jag upplever det också som stöttande om den andra personen faktiskt visar att hen också bryr sig om/är chockad/ledsen över själva dödsfallet. Dock inte nödvändigtvis genom att avkräva mig en detaljerad redogörelse över hela händelseförloppet med fullständig diagnoslista. Men ett "Åh nej, vad har hänt?" eller ett "Jag hörde vad som hände, bara säg till om du behöver prata eller vill ha hjälp med något" känns för mig mycket mer äkta och genuint än ett erbjudande om stöd från någon som inte ens vet vad det hela handlar om.

Fast ett "Vad har hänt?" eller "Jag hörde vad som hände" avkräver ju inte några detaljer eller orsaken till dödsfallet. Där går det utmärkt att svara med något i stil med "Jag har förlorat min vän".
Det är när följdfrågor kommer jag börjar undra vad syftet är. Givetvis beroende på person och situation, men som jag uppfattade trådstarten är det här främlingar som tycker det är konstigt att folk inte offentligt delar med sig av detaljer runt avlivningar/dödsfall.

 

[Lobelia]

Människor är helt enkelt olika. Jag tycker det blir en alltför stor känslomässig distans om den andra parten inte har en aning om vad som hänt. Då vet hen ju liksom inte ens VAD hen egentligen ska visa empati för.

Jag upplever det också som stöttande om den andra personen faktiskt visar att hen också bryr sig om/är chockad/ledsen över själva dödsfallet. Dock inte nödvändigtvis genom att avkräva mig en detaljerad redogörelse över hela händelseförloppet med fullständig diagnoslista. Men ett "Åh nej, vad har hänt?" eller ett "Jag hörde vad som hände, bara säg till om du behöver prata eller vill ha hjälp med något" känns för mig mycket mer äkta och genuint än ett erbjudande om stöd från någon som inte ens vet vad det hela handlar om.

Spelar det någon roll vad som helst hänt om man ser att någon är ledsen? Sympati och medkänsla funkar bra för mig även om jag bara vet att personen mår dåligt. Det behövs inte alltid ord, bara att vara närvarande kan stötta enormt.

Förusättningen för att ens tänka på att fråga om dödsorsak är väl i och försig att man vet att hästen dött.

 

[skiesabove]

Jag funderar lite på om varför man skulle tycka det var jobbigt med frågan... Att det känns tungt att prata mycket om det, speciellt när det är färskt, är ju en sak, men när det gått ett tag...

Jag vet inte om jag bor i en annan hästbubbla här i norr, eller om det påverkar att jag inte längre har FB, men jag kan inte minnas att jag stött på obehagliga situationer gällande varför man tog bort hästen eller inte.

Men det kan ju såklart påverka att vi har väldigt begränsade behandlingsmöjligheter här uppe. Buköppning, avancerade senoperationer, allt möjligt sånt... Ultuna är närmast. Och det är inte nära... För mig är det 86 mil.

Nyligen har vi fått vår första veterinär med portabel röntgen . Ett lyft för fångisarna.

Jag har tagit bort hästar pga:
- Kombinationen PSSM och ID och flertalet fånganfall
- Grov artros
- Foderponny trampade ner i hål med stenskärvor och skar av ytliga och djupa böjsenan (ägaren ville inte ens ta till klinik först, det var en speciell upplevelse att sitta där och trösta ponny medans ägaren flippade och veterinärerna försökte övertala om att avlivning var enda etiska valet)

Folk får gärna fråga mig om dom vill veta mer om det. Det är som det är liksom.

Jag har oftare stött på fall där det avlivas för sent, hästen hinner lida mycket. Antingen så utreder och behandlar man ordentligt eller så avlivar man, inget däremellan om hästen är smärtpåverkad, är min åsikt.

Men som sagt, det kan ju vara en helt annan kultur häruppe i norr. Det kanske är annorlunda söderut där det bara är plånboken som sätter stopp för vilka behandlingar som finns, inte avstånden.

 

[Görel]

Jag funderar lite på om varför man skulle tycka det var jobbigt med frågan... Att det känns tungt att prata mycket om det, speciellt när det är färskt, är ju en sak, men när det gått ett tag...

Jag vet inte om jag bor i en annan hästbubbla här i norr, eller om det påverkar att jag inte längre har FB, men jag kan inte minnas att jag stött på obehagliga situationer gällande varför man tog bort hästen eller inte.

Men det kan ju såklart påverka att vi har väldigt begränsade behandlingsmöjligheter här uppe. Buköppning, avancerade senoperationer, allt möjligt sånt... Ultuna är närmast. Och det är inte nära... För mig är det 86 mil.

Nyligen har vi fått vår första veterinär med portabel röntgen . Ett lyft för fångisarna.

Jag har tagit bort hästar pga:
- Kombinationen PSSM och ID och flertalet fånganfall
- Grov artros
- Foderponny trampade ner i hål med stenskärvor och skar av ytliga och djupa böjsenan (ägaren ville inte ens ta till klinik först, det var en speciell upplevelse att sitta där och trösta ponny medans ägaren flippade och veterinärerna försökte övertala om att avlivning var enda etiska valet)

Folk får gärna fråga mig om dom vill veta mer om det. Det är som det är liksom.

Jag har oftare stött på fall där det avlivas för sent, hästen hinner lida mycket. Antingen så utreder och behandlar man ordentligt eller så avlivar man, inget däremellan om hästen är smärtpåverkad, är min åsikt.

Men som sagt, det kan ju vara en helt annan kultur häruppe i norr. Det kanske är annorlunda söderut där det bara är plånboken som sätter stopp för vilka behandlingar som finns, inte avstånden.

Vi har som du skriver olika förutsättningar, jag har tre kliniker som är öppna dygnet runt inom en dryg timmes körtid från stallet. Där handlar det mer om pengar än möjlighet.

Att du inte har FB gör också att du slipper en massa snack och spekulationer. En del är så gränslösa och går på som ångvältar och ifrågasätter. De verkar inte vilja bry sig om att vi alla har olika förutsättningar, att varje situation kan vara unik och att erfarenheter inte alltid kan jämföras.

Jag ser och hör mycket snack om ifall hästägaren sökt hjälp i tid, sökt rätt hjälp, inte fattat att hästen varit dålig. Har också sett på avel här att de som i likhet med mig haft olyckan att förlora ett föl har blivit ifrågasatta om man gjort allt man kunnat.

Till slut så tar situationer olika på oss. Jag var i chock rätt länge efter att mitt stos föl dött tre dagar gammal. Jag hade mer förväntat mig att något skulle hända hans 28-åriga mormor.

 

[Ullmerkott]

Spelar det någon roll vad som helst hänt om man ser att någon är ledsen? Sympati och medkänsla funkar bra för mig även om jag bara vet att personen mår dåligt. Det behövs inte alltid ord, bara att vara närvarande kan stötta enormt.

Förusättningen för att ens tänka på att fråga om dödsorsak är väl i och försig att man vet att hästen dött.

Ja, för mig är det stor skillnad! Att någon tycker lite allmänt synd om mig för att jag är ledsen är inte alls samma sak som att någon förstår och själv är ledsen över samma situation som jag. Sen gör det ju inget om folk vet vad som hänt genom att de frågat någon annan än just mig. Men om någon inte vet och inte frågar uppfattar jag det som att hen inte tycker själva dödsfallet är något att bry sig om, utan att det bara är mina känslor som är problemet.

(Mina djur och äldre anhöriga har gått bort i obotliga sjukdomar eller olyckor. Det kanske hade känts annorlunda om jag avlivat något behandlingsbart pga bristande ork eller ekonomi)

 

[tanten]

En sak som slagit mig är att hästägare både offentliga och icke offentliga nästan alltid, när deras häst gått bort skriver att man inte vill ha några frågor om vad som hänt/dödsorsaken.
Jag har aldrig ägt en egen häst men haft en hel drös med husdjur och jag tycker personligen inte att det är någon big deal att berätta för folk varför djuret behövt avlivats eller dött.
Jag vet att många söker kommer svara ”det har väl inget med att göra!” och nej, så kan det ju vara, men det verkar så himla känsligt och jag är bara nyfiken på varför?
Är det för att man vill gardera sig om åsikter om att ett tillstånd kanske var behandlingsbart eller hade kunnat ”fixas” osv? Tycker bara det är märkligt att det är större transparens varför en människa gått bort än varför en häst gjort det.

Jag vet inte om vi är mer franka i mina kretsar, men jag har faktisk inte upplevt att orsaken till att hästen tagits bort mörkats?

Kanske lite mer mjuka ord i offentlig media men i kretsar har det nog sällan varit nån hemlighet?

 

[Hazel]

En bekant förlorade nyligen sin hund väldigt abrupt, hunden va inte ens 4 år gammal. Hon skrev inte orsaken på fb utan skrev bara att något hade hänt och hunden inte fanns mer. Jag tycker det är ren respekt att inte pressa någon i det läget, hon berättade vad som hade hänt när hon själv ville. Det är sjukt respektlöst att försöka pressa ur någon en förklaring för att man själv vill veta anledningen

 

[Habina]

Jag var helt förstörd när jag var tvungen att ta bort min egna uppfödning som inte ens var sju år gammal. Dessutom i samband med en större sjukdom inom familjen, så jag "hann" liksom inte sörja hästen. Än värre blev det när jag blev tillsagd av avelsföreningen att knipa käft om varför jag tog bort hästen, eftersom det "bara skulle leda till skvaller".

Nu pratar jag om det, men det tog ett bra tag innan jag kunde. Sen hjälpte det inte heller att hans diagnos oftast viftas bort med att det går alldeles utmärkt att rida/köra för det finns en studie på travhästar som visar att det går.

 

[Lobelia]

Ja, för mig är det stor skillnad! Att någon tycker lite allmänt synd om mig för att jag är ledsen är inte alls samma sak som att någon förstår och själv är ledsen över samma situation som jag. Sen gör det ju inget om folk vet vad som hänt genom att de frågat någon annan än just mig. Men om någon inte vet och inte frågar uppfattar jag det som att hen inte tycker själva dödsfallet är något att bry sig om, utan att det bara är mina känslor som är problemet.

(Mina djur och äldre anhöriga har gått bort i obotliga sjukdomar eller olyckor. Det kanske hade känts annorlunda om jag avlivat något behandlingsbart pga bristande ork eller ekonomi)

För mig spelar det ingen roll vad någon är ledsen över utan det som spelar roll är hur personen känner det, men vi talar här om någon vi vet förlorat en häst och huruvida man ska fråga om dödsorsaken så det borde vara uppenbart vad personen är ledsen för så inget man direkt behöver fundera över.

"Tycka synd" om försöker jag undvika om jag kan, det är i mina ögon lite nedvärderande, jag föredrar både att folk visar medkänsla och respekt och visa det själv.

Om det spelar roll om andra vet vad som hänt ens häst mer i detalj är upp till den som gjort förlusten enligt mig, och inget jag lägger något värde i.

Har jag ingen relation till hästen så kommer jag inte sörja den själv, men det ändrar inte att jag påverkas och (i viss mån) kan dela sorgen.