Sämsta hästmänniskan/hästägaren i världshistorien...

[Sofie.S]

@skuggi Du är verkligen inte en dålig människa!

Jag tog bort mitt sto för ungefär ett år sedan. Vi gjorde utredning och behandlade ryggen på henne och det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Var också en risk för veterinären då hon sparkade högt och lågt, var tvungen att vara drogad vid behandling och även skoning.
Hade stora problem att lasta henne, det var först när en igen känd hästkarl misslyckades att lasta henne som jag började fundera, han sa att hon inte kommunicera som hästar ska. Gick inte att läsa av henne, hon stängde av och kunde helt plötsligt explodera. Tre veterinärer hittade ett ev blåsljud på hjärtat, kunde dock bara undersökas på klinik, så vi valde att rannsakan hela situationen. Veterinärerna trodde att hon inte fick tillräckligt med syre till hjärnan..
Därför upplevdes hon som farlig, sparkades, stegrade och slog över och denna plötsliga explosivitet när man red och ställde krav.

Jag är forfarande ledsen och kan ibland nästan känna skuldkänslor, men jag vet att jag gjorde allt jag kunde, sen var det dags att släppa taget.

Hårt sagt kanske, men en död häst lider inte. Så nej, du är absolut ingen dålig människa!

 

[skuggi]

anledningen att jag frågade var för att jag såg en stor relevans ang. huruvida det var värt att hålla på i evigheter utan bättring/hållbarhet osv, vilket ju är det du bland annat primärt tar upp i denna tråd. Då kommer ju även aspekten av som några tipsat, att om du vill ha kvar, hitta ngn som vill avlasta dig osv med i bilden. Jag tycker min fråga var högst relevant i sammanhanget.

Ok, jag förstår. Just nu är det bara en teori, det "lättfixade", återstår väl att se.
Nya hovis kommenterade direkt att hästen slår ner med yttersidan av hovarna(bak) först när han går, hon menar att det är orsaken till att han har de envisa blåmärkena på utsida båda hovarna. I kombo med att han har trånga ledgångar i haserna så skulle det här, jämförelsevis lilla, felet kunna orsaka den envisa inflammation som återkommer. Höger hov visar störst avvikelse, och det är den hasen som krånglar.
Blåmärkena har funnits sen vi började rida och arbeta honom lite mer, ingen hovis har tidigare klagat eller sagt att de kompenserat för det.
Hovis har nu kompenserat för en hel del av detta i skoningen, resten fixas vid nästa skoning. Vet tyckte att hovis gjort ett mycket bra jobb redan. Så, i bästa fall räcker det med en uppmärksam hovis som kompenserar, och då bör han ju "enkelt" bli frisk och hålla.
Kanske i kombo med att vi måste träna på något speciellt eller så för att stabilisera mer.
I värsta fall är han född sådär, och att det inte går att justera, och då är det ju kört

Eller så är det något helt annat, och att både has och hov är sekundära symptom...
Och då vet jag inte vad det skulle kunna vara och om det skulle kunna gå att fixa..

Som ni hör så är det många "om och men" fortfarande, och det känns som att det är risk att det kommer ta en hel del tid att homma till rätta med detta. Om det ens går..

 

[Riley]

Jag har absolut inget vettigt att komma med, men jag vet hur många stöttande och hjälpsamma inlägg du skrivit i mina trådar där jag suttit uppgiven, storgråtande och halvt hysterisk över alla mina tidigare motgångar med min häst, och jag vet att de inläggen gjorde väldigt mycket för mig. Så, tja, jag vill väl egentligen bara önska dig alla världens lycka till som jag bara kan, och att allt ordnar sig för både hästen men framför allt din skull.
Och du är självklart inte en dålig hästmänniska.

 

[Gimlan]

Ibland blir det fel med hästar, tyvärr, sen har du ju oturen att hästen inte är fräsch vilket ju försvårar läget ytterligare.

Jag fick ge upp en helt underbar unghäst eftersom jag inte klarade att sätta press på henne på en lagom nivå och inte heller kunde hitta rätt sätt att korrigera henne när det blev tokigt.

Ägde henne i tre år och trots att hon verkligen var fantastisk ville jag bara spy på det till slut. Jag blev otålig om hon inte förstod/gick emot, hon stressade upp sig - jag kände mig hemsk osv.

Jag hade turen att hon var hel och frisk och en fantastisk häst både på ut och insida och fick henne såld på tre veckor till en vettig kvinna som dessutom var skicklig ryttare och föll pladask för henne.

Tyvärr ser ju din situation inte ut så, som sagt, jag hade turen på min sida men jag var länge arg på mig själv för att jag inte kunde ta tillvara på den här fantastiska hästen.

Alla andra som red henne och handskades med henne älskade henne för att hon var så snäll och lättriden (och det var hon för mig med, tills det inte gled friktionsfritt). Så ha inte samvete, ibland blir det bara inte helt rätt.

 

[MiaFia]

Blir säkert långt och virrigt, vet inte vad jag vill, skriva av mig kanske bara...

Köpte en ettåring för några år sedan, den växte och blev MYCKET större än jag tänkt. Opraktisk men inte hela världen väl..
Som det blir när man köper en ettåring så har det varit låååång väntan på att börja träna och rida, inte oväntat men slutsumman är känslan av att ha lagt MASSOR med tid och pengar på en häst utan att ha "kunnat använda den" har infunnit sig.

Sedan har självklart denna häst haft alla sjukdomar och hältor man kan ha, känns det som. Jag har haft egen häst/hästar i 15 år och knappt haft en sjukdom eller skada, så jämfört känns detta otroligt mycket.
Det har gått mycket tid, ork, energi och igen, pengar, på att fixa och laga så att hästen mår bra.

Och nu, är hästen 5 år. Vi kommer aldrig igång med ridningen ordentligt pga hältor, jag kan inte riktigt skicka honom på utbildning eftersom han knappt får tränas/är under igångsättning hela tiden.
Detta är inte min första unghäst, men just den här hästen har jag såna problem med när nytt ska läras in! Jag blir så frustrerad och arg på mig själv
Det känns inte kul längre.
Jag klarar (tydligen) inte att lära in de saker den behöver kunna för att vi ska komma vidare i ridningen/körningen osv och att fortsätta igångsättning/ridning på en halvlydig unghäst är bara helt enkelt asvidrigt...

En gång var jag helt kär och tokig i den här hästen, nu vill jag bara grina eller ge bort honom så fort jag ser honom.
Men det går ju inte, han är inte fräsch och vi vet inte om han blir det. Och OM han blir ok nu, så lär jag ju måsta ha honom kvar typ 6-12 månader och hålla honom igång innan man ens kan tänka på att hitta någon "seriös" som kan tänkas vilja ha honom.
Om någon ens vill det, med hans historik.

Men det är en så fin och trevlig häst! Det är ju JAG som brister i kunskaperna... Men det betyder väl också att vi skulle behöva hitta en ganska "duktig" köpare, och duktiga köpare köper nog annat än ett sånt här vrak...

Men vad gör jag då? Det känns helt overkligt drygt att ha honom kvar, betala träning och utbildning, för att "bara" göra honom möjlig att sälja. Det är inte 12 månader jag och min plånbok ser fram emot.
Men jag kan ju inte ta bort en häst bara för att jag inte vill ha honom heller typ (
Det är nästan så jag önskar att vi ska hitta att felet är något som gör att vi måste ge upp. Vilket gör mig till världshistoriens sämsta hästmänniska och hästägare!!

Man kan tänka sig att efter utbildning så kanske jag känner annorlunda, att jag vill ha honom kvar. Och det kanske blir så. Vet inte riktigt.. Vartefter utbildningen fortskridit så ser jag mer av hans "stil", och jag vet inte om jag funkar med den? Han har väldigt lätt att bli introvert, minsta lilla han inte fattar vad jag vill så fastnar han och "stänger av". Försöker jag väcka honom så blir det en väldigt extrovert reaktion istället, sedan går han direkt till introvert istället. SJUKT svårt att jobba med. Särskilt när jag själv är trött, less, irriterad och ledsen... Helst hade jag bara lämnat hästen på sommarvila några månader, men han måste sättas igång enligt schema, behandlas osv, så jag MÅSTE liksom släpa mig till stallet och göra allt det här som bara tar emot...

Den andra hästen vi har är 11 år, haft honom sen han var 3 år, gjort allt själv. Det har varit MASSOR med jobb, absolut att jag lärt mig en hel del, men jag är liksom lite trött på projekt känner jag. Nu när den här sedan ett par år blivit "vuxen" och allt flyter på så upptäcker man hur skönt och roligt det är med en häst som man kan GÖRA saker med!
När jag köpte ettåringen valde jag just den för att den verkade ha ett så okomplicerat sinnelag, hade några andra spännande alternativ, men jag kände att jag pallar inte en till krångelhäst. Nu vill jag bara ha en normal och fin häst.
Och JA, jag borde köpt en vuxen, färdig häst. TRO mig, jag vet. Går runt och kollar annonser och drömmer om att köpa den ena och den andra vuxna, fina, utbildade och okomplicerade hästen...

Dessutom är den andra hästen i stort behov av motion, så varje minut med unghästen känns extra bortkastad eftersom jag hellre kunde motionerat den andra ordentligt..


*går och gräver ner mig i gödselstacken*

 

[Diabetikern]

Har inget nytt att komma med som inte redan skrivits.

Tycker du verkar otroligt vettig och jag hoppas du hittar en lösning och upptäcker glädjen igen

 

[skuggi]

Vill svara alla att alla tröstande och uppmuntrande ord verkligen är en stor tröst, tänk vad buke kan vara fantastiskt
Jag har fått lite styrka och energi att orka försöka iaf överleva den här närmaste perioden tills vi ser hur det går med hältan.
Jag tror jag lagt ganska mycket press på mig själv att nu MÅSTE jag klara att göra "allt" rätt med honom för att ge det bäst chans att göra honom frisk. Men jag kan inte göra mer än jag har kunskap till ju, så jag ska backa lite nu, köra med handhäst och rida rakt fram i skogen, sedan ska jag ta lite lektioner där jag (och han) kan få hjälp att lära oss arbeta från marken. Om vi lär oss något nytt tillsammans, med hjälp av en tränare så pressar jag inte lika mycket tror jag. Det blir bra, vi måste hitta tillbaka till varann.
Blir han sen frisk så får han nog åka till vår tränare en period för vidareutbildning, det får det vara värt. SEN ska jag besluta om han blir kvar hos mig eller ej.
Tack snälla ni!!!

 

[Liten]

Det låter som att du har kommit fram till något bra! Jag har ingenting att tillägga som inte redan sagts. Dra några djupa andetag och ge dig själv en chans att komma till lite ro, sedan kan du avgöra vad du vill göra med framtiden. Lycka till!