Varför så svårt att minnas det positiva?

[makarontanten]

Antar att ingen direkt kan svara på min fråga, men vill nog bara skriva av mig lite. Blir så trött på allt ibland, och jag antar det handlar om mitt eget inre och mina egna tankar, men hur vänder man dem?

Jag har vart med om så mycket smärta, så mycket "dåligt", så mycket stress, press, lögner och svek i mitt liv. Ändå vill jag ju så gärna se allt bra som hänt också. Jag vill vara tacksam, jag vill leva i nuet, jag vill se möjligheter istället för svårigheter.

Jag har det bra som det är. Jag har nog en hel del erfarenheter och ett otroligt rikt liv egentligen. Jag lever som jag vill, kan egentligen sortera, välja och vraka på mycket, men det hjälper inte, jag fastnar ändå. Låser mig själv genom negativa tankar.

En sjukdom kom förbi, jag vill inte diskutera vidare om den, men jag har accepterat och finner mig, den berör mig inte nu speciellt mycket i detta. Jag har det som sagt va bra, om än inte perfekt. Jag har tak över huvudet, jag har fast jobb, bra och trevliga kollegor, vänner, underbara grannar, träffar nytt folk som inspirerar mig hela tiden, jag har körkort och bil, en älskad hund, har även till och från haft kärlek i mitt liv, vart sambo mm, men lever idag själv och trivs med det. Har en ekonomi som är om inte hundra perfekt och lyxig, så iallafall okej. Jag bjuder hem folk, vi umgås och träffas, har det trevligt och gott ihop. Jag har INGET att klaga på med andra ord.

Men så är det tankarna. Tankarna om att allt inte är så himla bra om man skrapar under ytan. Det sägs att såren läker med åren, jag börjar tvivla. Varför kommer alla svek, lögner mm upp hela tiden och förstör mina känslor om ett bra liv? Varför kan jag inte glömma det och gå vidare? Varför sitter min mors ord som taggar i hjärtat och det räcker med ett neutralt ord från henne eller någon annan, så river de upp hela hjärtat, rispar, gör ont.

Varför minns jag min fars fyllor, min ensamhet i tonåren där jag var själv utan föräldraansvar, men jag minns inget bra, trots att jag vet att det ändå fanns? Varför minns jag alla sårande ord från min bror, men inte det fina vi hade? Varför minns jag alla gånger folk sårar, men inte de som sagt eller gjort något fint? Varför minns jag i detalj när kärleken tagit slut, men inte när någon älskat?

Varför minns jag när jag vantrivdes på ett jobb, och hur jag mådde då, men inte hur lycklig jag vart på en annan arbetsplats. Varför minns jag svek, före trohet. Varför minns jag sorg, före glädje. Varför kommer jag ihåg de svidande orden som det inte menades nåot med, men glömmer bort att de bara var ord just då.

Varför minns jag alla sjukdomar, veterinärbesök, salvor, sprutor och tabletter jag gav min förra hund, men inte det fina vi hade tillsammans innan hon gick bort? Varför minns jag bara det som gjorde ont? Varför minns jag dagen när jag grät, men inte dagen när jag skrattade? Varför minns jag den dagen jag misslyckades, men inte dagen jag gjorde något bra?

Hur kan man komma på rätt tankar och inte gräva ner sig?

 

[Sonic76]

Sv: Varför så svårt att minnas det positiva?

Så svårt att säga hur man ska vända det.
Jag vände själv i mitt tänk 2010 men vet fortfarande inte varför.
Jag får alltid höra att jag är glad och så vidare, men visst deppar jag ibland.
Det är nog en process i att vända sitt tänk och hitta de bra sakerna i livet och hålla fast vid dem.
Det är nog individuellt hur man ska göra.
Hoppas du kan hitta en väg till att fokusera mer på de bra sakerna

 

[tanten]

Sv: Varför så svårt att minnas det positiva?

Man kan anstränga sig för att minnas positiva saker. Men jag tror att de bittra och sura minnena kommer tillbaka så länge som man inte mår riktigt bra.

Så har det varit för mig. I takt med att jag mått bättre och kommit längre från mitt förfärliga äktenskap - desto förre Flashbacks får jag av barndomselände, mobbing i skolan och oförrätter i vuxen ålder. Jag minns eländen fortfarande och de påverkar mig i vardagen. Men jag är inte lika uppfylld av sorg över mitt usla liv som jag varit tidigare.

 

[makarontanten]

Sv: Varför så svårt att minnas det positiva?

Man kan anstränga sig för att minnas positiva saker. Men jag tror att de bittra och sura minnena kommer tillbaka så länge som man inte mår riktigt bra.

Så har det varit för mig. I takt med att jag mått bättre och kommit längre från mitt förfärliga äktenskap - desto förre Flashbacks får jag av barndomselände, mobbing i skolan och oförrätter i vuxen ålder. Jag minns eländen fortfarande och de påverkar mig i vardagen. Men jag är inte lika uppfylld av sorg över mitt usla liv som jag varit tidigare.

Tänker lite på det du skrev om saker i barndomen. Jag har ju fortfarande en viss kontakt med familjen, och det är nog där det mesta ligger. Just vid kontakt, rivs såren upp.

Idag var jag ute med hunden, en vanlig promenad, tidigt på morgonen. Gick förbi ett hus, där några öppnade dörren precis när jag gick förbi. Inget konstigt..

Hörde hur en kvinnoröst sa : Tack snälla älskade mamma, vi syns snart, och ett härligt mjukt skratt. Jag gick vidare, tänkte att "är det så det ska kännas" mot sin mamma, vad härligt det låter.

Själv träffade jag min mamma som bor 1 mil bort för 5 månader sedan på min halvbrors kalas. Hon vet inget om mig, bryr sig inte heller. Jag försöker acceptera, men hur? De få gånger vi träffas handlar allt om henne, hennes bekymmer, hennes liv. Tänker jag tillbaka finns det inget positivt, men jag vet ju att jag förtränger en del. De fina ord hon sagt, grumlas mer av de elaka. jag minns ju bara det dåliga, varför?

 

[tanten]

Sv: Varför så svårt att minnas det positiva?

Själv träffade jag min mamma som bor 1 mil bort för 5 månader sedan på min halvbrors kalas. Hon vet inget om mig, bryr sig inte heller. Jag försöker acceptera, men hur? De få gånger vi träffas handlar allt om henne, hennes bekymmer, hennes liv. Tänker jag tillbaka finns det inget positivt, men jag vet ju att jag förtränger en del. De fina ord hon sagt, grumlas mer av de elaka. jag minns ju bara det dåliga, varför?

Kanske minns du det dåliga med din mor för att det är så det är? Att den sammanfattande bilden av henne är just så dålig?

Min mor var vidrig. Jag har verkligen inga positiva minnen av henne alls.
Varför skulle jag anstränga mig för att hitta positiva saker där inga fanns??

Om din mor är en person du inte tycker om - varför anstränga dig för att uppfinna ljusglimtarna? Det finns bättre saker att lägga sin energi på.

 

[Raja]

Sv: Varför så svårt att minnas det positiva?

För det första tror jag absolut inte att du är ensam med sådana känslor. Jag tror att de flesta har något av det mer eller mindre. Vissa erkänner det inte eller har andra strategier för att hantera det.

Jag försöker inte tänka in positiva och negativa saker utan i positiva och negativa ERFARENHETER som jag kan lära mig något av.

 

[tjenixen]

Sv: Varför så svårt att minnas det positiva?

jag brukar tänka på hjärnan som en muskel som vilken som helst. de bitar vi regelbundet tränar är också de som blir starkast. De vi inte tränar förtvinar.

DU måste aktivt jobba för att ändra dina tankar. Det händer inte bara i samband med att man "mår bättre" (även om det förenklar processen betydligt). Under en period jag mådde riktigt dåligt och började tröttna totalt på mig själv och min hjärna, gjorde jag följande:
Varje gång en negativ tanke av ett visst slag dök upp i mitt huvud tvingade jag mig att upprepa en positiv sak tio gånger för att "stänga ute" den negativa tanken och ge den positiva utrymme istället.

Jag jobbar väldigt mycket (ibland för mycket) med att vara sjysst mot mig själv och ge mig själv förutsättningar att vara den person jag vill vara och mår bra av. att tillåta mig att falla ner i ett gegg av negativa och självdestruktiva tankar slutade vara ett sätt jag vill behandla mig själv på. Jag skulle inte göra så mot någon jag bryr mig om, så varför tillåta mig denna självspäkning?!

Du minns dessa saker för att det är de du lägger energi på att minnas. Efter ett tag blir det en vana, ett synsätt, det enklaste sättet att vara.

 

[raggsock]

Sv: Varför så svårt att minnas det positiva?

"gillar" :-)

 

[hastflicka]

Sv: Varför så svårt att minnas det positiva?

jag brukar tänka på hjärnan som en muskel som vilken som helst. de bitar vi regelbundet tränar är också de som blir starkast. De vi inte tränar förtvinar.

DU måste aktivt jobba för att ändra dina tankar. Det händer inte bara i samband med att man "mår bättre" (även om det förenklar processen betydligt). Under en period jag mådde riktigt dåligt och började tröttna totalt på mig själv och min hjärna, gjorde jag följande:
Varje gång en negativ tanke av ett visst slag dök upp i mitt huvud tvingade jag mig att upprepa en positiv sak tio gånger för att "stänga ute" den negativa tanken och ge den positiva utrymme istället.

Jag jobbar väldigt mycket (ibland för mycket) med att vara sjysst mot mig själv och ge mig själv förutsättningar att vara den person jag vill vara och mår bra av. att tillåta mig att falla ner i ett gegg av negativa och självdestruktiva tankar slutade vara ett sätt jag vill behandla mig själv på. Jag skulle inte göra så mot någon jag bryr mig om, så varför tillåta mig denna självspäkning?!

Du minns dessa saker för att det är de du lägger energi på att minnas. Efter ett tag blir det en vana, ett synsätt, det enklaste sättet att vara.

Aven jag har gatt igenom processen att slappa negativt for att minnas positivt ungefar pa samma satt. Under flera ar startade jag varje dag med att tanka pa det som skulle bli roligt under dagen ... och att hitta "guld kanten" pa dagen som varit varje kvall. Ibland kanske det var ett leende fran nagon i en affar eller pa bussen, men jag hittade alltid nagot.
Jag sag till att alltid ha nagot att se fram emot, en lugn promenad, en solig 'forecast', nagot jag kunde tanka pa hur trevligt det skulle bli ... Numera ar jag positiv utan anstrangning ... nar nagot hander som egentligen ar negativt forsoker jag hitta de positiva bitarna, eller kanske se nagot positivt som kan komma fran den negativa handelsen och jag mar SA mycket battre med ett leende pa lapparna aven om jag fortfarande ibland far jobba lite for att halla leendet pa plats.

 

[EmmaW]

Sv: Varför så svårt att minnas det positiva?

jag brukar tänka på hjärnan som en muskel som vilken som helst. de bitar vi regelbundet tränar är också de som blir starkast. De vi inte tränar förtvinar.

DU måste aktivt jobba för att ändra dina tankar. Det händer inte bara i samband med att man "mår bättre" (även om det förenklar processen betydligt). Under en period jag mådde riktigt dåligt och började tröttna totalt på mig själv och min hjärna, gjorde jag följande:
Varje gång en negativ tanke av ett visst slag dök upp i mitt huvud tvingade jag mig att upprepa en positiv sak tio gånger för att "stänga ute" den negativa tanken och ge den positiva utrymme istället.

Jag jobbar väldigt mycket (ibland för mycket) med att vara sjysst mot mig själv och ge mig själv förutsättningar att vara den person jag vill vara och mår bra av. att tillåta mig att falla ner i ett gegg av negativa och självdestruktiva tankar slutade vara ett sätt jag vill behandla mig själv på. Jag skulle inte göra så mot någon jag bryr mig om, så varför tillåta mig denna självspäkning?!

Du minns dessa saker för att det är de du lägger energi på att minnas. Efter ett tag blir det en vana, ett synsätt, det enklaste sättet att vara.

Tänkte skriva detsamma men såg att du han före och på ett mycket bättre sätt . Jag har genomgått samma sak och tränar dagligen på det.

 

[Cillaramsa]

Sv: Varför så svårt att minnas det positiva?

Jag tror man kan vända det hela genom att fokusera på små, små detaljer i nuet. Jag brukar tex tänka att jag är oerhört lyckligt lottad när jag går in från stallet och får uppleva närheten till stjärnhimlen, titta på träden runtomkring och uppskatta dem osv. Lyssna på musik som gör en glad. Klappa katten. Gotta mig åt något stickprojekt jag ska börja med. Se fram emot en konsert eller fest.

 

[hindalhunned]

Sv: Varför så svårt att minnas det positiva?

Till TS

Jag tror att om ens föräldrar har gjort en illa i barndomen och man inte bearbetat detta är det svårt att känna sig lycklig i vuxen ålder. Föräldrar är de som ska lära oss att älska och respektera oss själva och när de inte lyckas göra det (av en eller annan orsak) eller om de inte älskar oss, är det svårt att vara lycklig och se det positiva i saker. Jag tror däremot att det är möjligt att ändra på detta med professionell hjälp.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Varför så svårt att minnas det positiva?

Man kan anstränga sig för att minnas positiva saker. Men jag tror att de bittra och sura minnena kommer tillbaka så länge som man inte mår riktigt bra.

Så har det varit för mig. I takt med att jag mått bättre och kommit längre från mitt förfärliga äktenskap - desto förre Flashbacks får jag av barndomselände, mobbing i skolan och oförrätter i vuxen ålder. Jag minns eländen fortfarande och de påverkar mig i vardagen. Men jag är inte lika uppfylld av sorg över mitt usla liv som jag varit tidigare.

Det beror på att vi genetiskt är programmerade att reagera starkare på det som är dåligt. Läs detta:

http://www.carlsonschool.umn.edu/Assets/71516.pdf

Dessa psykologer menar att människan för sin överlevnad måste undvika det som är skadligt och en skada är tex att bli utfrusen eller övergiven. Det är ett mycket allvarligt tillstånd och vi har därför snabbt lärt oss att undvika sådana situationer.