Varför är det sådan tabu över att omplacera hundar?

[Sofie.S]

Hur känns det som ett svek?
Om hunden och du vill olika, och han kan få bo och leva soffliv hos någon och du få en träningskompis? Win-Win låter det som i mina öron.

Det är en känsla bara, att han är vårt enda djur som bor och lever så tätt inpå familjen. Hästar och smådjur blir inte samma ”vardagliga” relation på något vis.
Men jag förstår hur du tänker!

 

[Hedinn]

Klart alla situationer är olika, och jag svarade inte dig personligen, heller.
Däremot hör jag nog till dem som generellt anser att ett djur som börjar gråna ordentligt kan göras en bättre tjänst genom avlivning än omplacering, särskilt om de bott länge i samma hem. Precis som människor upplever jag att de kan bli förvirrade och att det tar längre tid för dem att landa i en ny miljö och med nya människor.... som kanske dessutom inte känner deras "friska" jag tillräckligt väl för att se när det faktiskt bär utför.
Särskilt när det handlar om hästar upplever jag verkligen att många vill 'lassa över' ansvaret för en trött, gammal och ofta sjuklig individ på någon annan, och det är otroligt trist.
I hundvärlden ser det lite annorlunda ut - idén med att ge en hund de 'sista ljuva åren' är lite mer vedertagen och en verklighet.

Jag vet att du inte svarade mig personligen, mitt inlägg var delvis svar till dig och delvis allmänt reflekterande, ursäkta otydligheten.

——
Ärligt talar blir jag lite beklämd över hur utbrett det verkar vara med att ”göra sig av” med gamla hästar. Jag har ju inte alls de erfarenheterna, men eftersom majoriteten här verkar vara det så antar jag att det är något som sker till stor del också. Vansinnigt trist!

Inom min ras finns det ett värde i de lite äldre ”lugna, trygga och stabila” hästarna, så det kanske är därför jag inte stött på några större problem med att hitta bra hem åt såna hästar. Eller så är det annorlunda om man säljer som privatperson, kanske.

 

[tuaphua]

Jag skulle absolut kunna tänka mig att omplacera en hund om min livssituation ändrades så jag inte kunde erbjuda det hunden mår bra av.
Hade tvärtom skämts om jag inte gjorde det.

Alla mina 5 har varit omplaceringar. De två första från dåligt hem och hemsk ägare.
Men de senaste 3 har alla haft fantastiska mattar. En som skilt sig och behövt flytta till mindre och fått mindre pengar och då omplacerat några av kennelns hundar.
Den sista fungerade inte riktigt i flock med så många hundar(kennel det med). De hade förr haft färre. Men nu börjat avla mer och ha fler hundar hemma. Hunden var väldigt speciell för ägarinnan. Men för hundens bästa omplacerades hon till mig, trots att det smärtade matten enormt.

Tycker inte jag känner igen ovilja att omplacera i mina kretsar.
Det är ingen som ser hundar som slit och släng. Men funkar det inte så upplever jag mer att folk stöttar det tuffa beslutet i att omplacera.

 

[Problematisk]

Jag känner verkligen inte igen mig i att det skulle vara tabu att omplacera en hund. Tvärtom är det ofta det bästa beslutet för både hund och människa, och i mina kretsar verkar det som att de flesta delar den åsikten. Passar man inte ihop mår förmodligen båda bäst på varsina håll.
Har kompisar som omplacerat högt älskade hundar, för att de inte kunnat tillgodose hundens behov så bra som de viljat. Det tycker jag tyder på bra hundägarskap och att kunna se sin situation "utifrån" och inte bara baserat på att man älskar sin hund så mycket.

Angående gamla djur så är jag kluven, finns många saker som spelar in där tycker jag. En frisk, glad, välmående hund som anpassar sig lätt till nya situationer och är trygg med nya människor kan jag väl tycka är okej att omplacera. Men jag tycker nog det är rimligt att ha ännu högre krav på nya hemmet för en äldre hund, än en ung hund. Så hunden verkligen får vad den behöver på ålderns höst.
Har hunden något problem, t.ex. ser dåligt, otrygg i nya situationer, osäker, någon sjukdom, tandproblem etc etc tycker jag inte man omplacerar en gammal hund. Gör man det ska man vara så "säker" man kan, på att hunden kommer må bra av en flytt och inte försämras eller att nya matten/hussen får börja med problem.

 

[Is]

Mina funderingar kommer ur mina egna känslor för omplaceringar och de den hårda kritik vi mottog när vi valde att omplacera en hanne samt det känslomässiga lidande jag ser att många går igenom när de inser att det kanske vore bäst för alla om hund och förare skildes åt.

Men min uppfattning är väl att de finns väldigt många sidor av saken och ingen av dom känns speciellt lätt eller tabu fritt.

Precis som några är inne på så blir jag minst sagt heligt förbannad när jag ser alla 3-12 månader gamla hundar på blocket som om placerad av "allergi", även om man slarvat med bakgrundskollen innan man köpte hunden så måste man väl kunna lägga mer tid på sin omplacering än att ljuga lite i en blocket annons och sälja till första bästa?

Men av de människor jag ser, de som visserligen inte haft så stor koll när de skaffat hund men som sedan provat göra rätt genom att be om hjälp hos den lokala hundklubben, där får man nästan intrycket att de hellre lever 10 år med hunden än att omplacera trotts att de uppenbarligen inte trivs i varandras sällskap.
Man anpassar sig hellre efter hunden eller behåller den i någon form av skuldkänslor för att man inte kollade upp fakta innan man handlade. Man är liksom så bestämd i att "kan inte jag ge hunden ett bra hem så kan ingen annan det heller".

När det gäller vår omplacering så handlade kritiken om vår ovilja att anpassa oss till hunden. "Om hunden inte passar till skyddet så får man lov att jobba utifrån den hund man ha och istället se det som en chans att få nya erfarenheter" Många ansåg att istället för att ha mål att komma på SM så skulle målet va att hunden skulle sitta fast i en skyddsarm och vi skulle vara nöjd med det.

Få pratade om för hundens bästa. Eller för förarens bästa utan det pratades bara om att hitta en medelväg som hund och förare kunde stå ut med.
Detta trotts att hunden skulle uppfattas som ett kap av någon som ex bara ville köra lydnad och spår.

Hade det gällt hästar och det var en hopphäst som vägrade hoppas så skulle få människor säga att man ska sätta mål utifrån hästens kapacitet och vara nöjd om den klarade av att trava över bommar. Speciellt inte om hästen va en stjärna i dressyr istället.
Men kanske är det som flera skrivet att hundar anses vara mer familjemedlemmar så att omplacera bara för att hunden inte har kapacitet i en tävlingsgren är mer tabu lagt än om det handlar om en ren sällskapshund.

 

[Tonto]

Kanske inte en som är i början av 20årsåldern men när det det drar iväg mot 24-25 då tycker jag att dom ska slippa flytta runt. Sen är det skillnad om den hamnar hos sin medryttare sen många år eller om den kommer till nån helt ny. Nä det känns inte okej faktiskt. Gamla djur ska inte behöva flytta runt. Tyvärr är det dessutom många oseriösa som vill ha dom gamla (billiga, skänkes).

Jag hade en ponny på foder i ett par år när han var i 20 års åldern, efter det hade han nog tre ryttare till, han tävlade sitt sista SM i dressyr när han var typ 26. Nu är han 35 och är tillbaka hos sina ägare och går med på ridläger och lullar i hagen. Hade han bara stått i en hage sedan han var 20 - ägarna kan inte rida en ponny, så hade han nog varit död nu.

 

[Snurrfian]

När det gäller äldre hundar så tror jag att det finns rätt många äldre som är intresserade, en bekant tog en äldre tjänstehund som hade gått i pension, eftersom den bekanta konstatera att hen inte hade ork att fostra en valp men saknade hund. Nu blev det tyvärr en väldigt kort period eftersom hunden när den slutade jobba fick problem med sina höfter. Antagligen hade den haft problem länge men inte visat något, när den började slappna av och "bara" gå långa promenader i skogen så visade det sig att den hade rejält ont.
Men bekantingen kan mycket väl tänka sig att ta en ny hund som är äldre igen, som "bara" vill vara promenadsällskap och få all uppmärksamhet i världen.

 

[Lenis]

I den mån det alls stämmer (vilket jag inte känner mig så säker på) tror jag det har framförallt två orsaker, eller att det finns minst två typer av människor som påverkar. Dels har vi typen av människa som säger att "du omplacerar ju inte ett barn!", den typen av människa som ser orealistiskt på hundar och ofta även tänker "rädda allt som räddas kan, oavsett priset".

Jag fick nästan exakt den meningen kastad efter mig när jag sålde en valp som var runt halvåret (hade behållit två syskon för utvärdering och en skulle stanna och en till ett eget hem). Jag förklarade tålmodigt varför jag "kunde med att sälja en familjemedlem" men fick då tillbaka "så om det varit ett barn som inte varit perfekt hade du sålt det också då??". For real. Minns det väl eftersom jag skrev om det på fb och fick upp det som minne igår Jag tänker att det är den typen av människor som gör att många får dåligt samvete.

Jag upplevde det faktiskt som att många såg ner på en om man omplacerade tidigare, att det är mindre så nu. Kan bero på att tiderna ändras, eller mitt umgänge, eller vad folk har mage att säga till ärkehäxan

Jag reagerar om jag tycker att ägaren verkar vara en idiot (tex ännu en valp på 9 veckor som säljs pga tidsbrist..). Och tycker väl kanske inte det känns jättetrevligt när nån vill omplacera en gammal hund heller även om det är väldigt individberoende (en fräsch arbetande hund kan ha mycket kvar vid 12 medan en annan kanske är halvblind och sjuk och då är jag taskig nog att tycka att en avlivning är mer humant än en flytt). Jag tyckte det kändes rätt jävligt med den gamla hunden (var den 14?) som såldes "till högstbjudande" på fb/blocket. Det är ju lite vidrigt oavsett ålder på djuret förstås men det kändes extra uselt att man kan ha ett djur så länge och sedan bry sig så lite..

Egentligen är omplacering något mellan ägaren och den nya ägaren. Jag tror de flesta djur mår bättre av ett nytt hem om ägaren inte kan/vill ha dem kvar.

 

[Lenis]

Man anpassar sig hellre efter hunden eller behåller den i någon form av skuldkänslor för att man inte kollade upp fakta innan man handlade. Man är liksom så bestämd i att "kan inte jag ge hunden ett bra hem så kan ingen annan det heller".

Det där ser man rätt ofta tycker jag. Vet inte om det beror på stolthet, skuldkänslor eller nån form av egotripp i att man envisas med att tro att man är den enda människan på jorden som (inte) kan hantera hunden.

 

[nullo-modo]

Familjen har omplacerat en hund då hunden ville jaga men passade inte våra märker (för hundtät för en hanhund som väljer att spåra löptikar i stället för hare eller räv).
Blev kalas bra både för hunden som fick nya marker i glesbygden och nya ägaren fick en injagade hund som första jakthund.

En annan valde vi avlivning på i stället för omplacering då hunden redan haft många hem A lagare, hundstall, icke jagande ägare, jagade ägare och sist oss är dom jag kommer ihåg, så det blev avlivning då hunden började få separationsångest från en av våra andra hund och det gick snabbt utför efter några år hos oss.

Själv tycker jag det är lika svårt att skiljas från både hundarna som hästarna, beror troligen på att jag har hästarna hemma utan någon att dela pass med.

 

[Pipleksak]

Undrar också.
Tror vi alla är rörande överens om att alla är individer. Hundar likväl som människor. Vi klaffar inte med alla människor vi möter, så varför skulle vi klaffa med alla hundar? Dessutom klaffa så pass bra att vi vill leva 10-15 år tillsammans i samma hushåll och dela hela vår fritid tillsammans?

Jag har omplacerat en hund. Innan dess var jag själv en av dem som tyckte att det var lite konstigt att omplacera en hund man själv valt att skaffa, eftersom jag trivts så bra med tidigare (och efterkommande) hundar att det liksom varit otänkbart att skiljas från dem. Men jag och den här hunden gillade verkligen inte varandra. Det var så det var, hur "fel" det än låter. Jättebra hund. Perfekt för någon annan. Men vi trivdes inte ihop. Så för vems skull skulle jag ha envisats med att behålla honom? För min skull? För hans? Skulle vi båda vara missnöjda med livet för att jag var rädd för vad andra skulle tycka om mitt beslut att omplacera honom? Näpp. Han fick flytta till någon som älskade honom och som han älskade i sin tur. Provocerande för somliga i omgivningen, tydligen - men det rätta att göra för mig och för hunden.

 

[Pipleksak]

Sen finns det fall då jag själv kan känna mig väldigt kluven. Ibland är det ju faktiskt så att det går att FÖRUTSE att hund och ägare förmodligen kommer att trivas väldigt dåligt tillsammans, och då är det ju så jävla onödigt att skaffa den hunden från första början för att sedan omplacera. En del kanske borde ha köpt en malteser men köpte en malinois istället, om ni förstår vad jag menar. Och så blir det fel. Big surpise!

Och så finns det en annan grupp som är superambitiösa i sitt tränande/tävlande och som kasserar unghundar eller valpar på löpande band. Har valparna/unghundarna inte nått en viss träningsmognad på en viss, väldigt kort tid så omplaceras de för att de "inte duger". Då har man, enligt mig, nått en punkt där hundarna betraktas som redskap för att smickra det egna egot. Om de inte blir tillräckligt duktiga tillräckligt snabbt så åker de vidare, en ny införskaffas och får typ 6 månader på sig att "bevisa" att den duger innan den byts ut. Det är en hundsyn som är ganska främmande för mig personligen eftersom jag tänker att det finns djupare värden i att ha hund än (snabba) tävlingsframgångar. Pratar då alltså om hundsport-folk. Inte någon som verkligen behöver en arbetshund.

 

[Raderad medlem 94602]

Sen finns det fall då jag själv kan känna mig väldigt kluven. Ibland är det ju faktiskt så att det går att FÖRUTSE att hund och ägare förmodligen kommer att trivas väldigt dåligt tillsammans, och då är det ju så jävla onödigt att skaffa den hunden från första början för att sedan omplacera. En del kanske borde ha köpt en malteser men köpte en malinois istället, om ni förstår vad jag menar. Och så blir det fel. Big surpise!

Och så finns det en annan grupp som är superambitiösa i sitt tränande/tävlande och som kasserar unghundar eller valpar på löpande band. Har valparna/unghundarna inte nått en viss träningsmognad på en viss, väldigt kort tid så omplaceras de för att de "inte duger". Då har man, enligt mig, nått en punkt där hundarna betraktas som redskap för att smickra det egna egot. Om de inte blir tillräckligt duktiga tillräckligt snabbt så åker de vidare, en ny införskaffas och får typ 6 månader på sig att "bevisa" att den duger innan den byts ut. Det är en hundsyn som är ganska främmande för mig personligen eftersom jag tänker att det finns djupare värden i att ha hund än (snabba) tävlingsframgångar. Pratar då alltså om hundsport-folk. Inte någon som verkligen behöver en arbetshund.

Finns det verkligen någon hundsport där man kan dömma ut en valp på 6 mån så till vida de inte är katastrofalt dåliga och har uppenbara brister?

Däremot så att omplacera en hund som var tänkt till tävling men som inte håller måttet ser jag inget problem med. Hästar säljs ju hela tiden om de inte har kapaciteten som de var köpta för.

 

[Pipleksak]

Finns det verkligen någon hundsport där man kan dömma ut en valp på 6 mån så till vida de inte är katastrofalt dåliga och har uppenbara brister?

Däremot så att omplacera en hund som var tänkt till tävling men som inte håller måttet ser jag inget problem med. Hästar säljs ju hela tiden om de inte har kapaciteten som de var köpta för.

Nej, det finns det inte. Enligt min personliga åsikt, då. Det tar tid att teama ihop sig och hitta sitt interna språk i träningen, eller hur man ska uttrycka det. Och en tävlingshunds tidiga utveckling är ju väääldigt beroende av förarens kompetens, så... Om unghund efter unghund kasseras så tycker ju åtminstone jag att det tyder på att det inte är HUNDARNA det är fel på. Till och med folk som skaffar hund för praktiskt arbete (inte sport) brukar ju ge hundarna en bättre chans än så att utveckla sin kapacitet.

Sedan tycker jag inte att just DEN gruppen hundägare är jättevanliga. Men åjo, de finns.