Denna frågan har jag ställt mig själv i fyra år. Och jag förstår fortfarande inte varför det skulle vara synd om ensamstående föräldrar? Jag tror jag behöver ventilera mig.
Jag har varit ensamstående sedan 2016 och det är det bästa jag gjort. Det enda jobbiga för min del är alla kommentarer om hur synd det är om mig. Eller kommentarer som "ja det är inte lätt med barn, men tänk då Malin.. Hon är ju ensam" och så vänder sig alla mot en och ser lite sorgset på en, som att jag lever i en jobbig mardröm som aldrig tar slut.
När man möter någon i affären som påpekar att hen haft en tuff dag - men sedan tillägger att "nåja.. Vi är iallafall två så man ska ju inte klaga"
Alla kommentarer om att de hoppas jag snart hittar en man så jag också får känna familjelivet. (vilket jag redan gör eftersom jag, min dotter och vår katt är en perfekt liten familj).
Vi var på en konferens där det delades ut filtar till allihopa. Vanliga, simpla filtar. Alla fick en, utom jag - som fick två. Anledningen? Jag är ju ensamstående och har ju då per automatik dålig ekonomi och kanske inte hade råd med egna - menade de på.
Jag förstår inte grejen med att det automatiskt skulle vara synd om någon bara för den lever ensam med ett barn. Jag tycker liksom inte synd om de som lever tillsammans med en partner (för det om något kan vara påfrestande vill jag lova).
Att det är tufft med barn är ingen hemlighet, men jag vill inte sätta mig i något hjälte-fack bara för jag är ensam. De sakerna som är tuffa med barn kan vara tufft oavsett hur många föräldrar man hade varit.
Och som jag nämnde ovan, angående ekonomin. Att ha barn är dyrt - ja. Och jag vet att både ensamstående och icke ensamstående kan ha dålig ekonomi - ja. Men folk uttrycker sig som att det skulle vara en självklarhet att man har dålig ekonomi bara för man är ensamstående? Jag förstår inte grejen. Men nu fick jag ju en extra filt iallafall, tack för den.
Är det fler här som är ensamstående och varit med om samma typ av bemötande? Nu kanske inte alla stör sig på sådant, men jag är mest nyfiken.
(OBS! Jag vet att många bara menar väl, så dum är jag inte. Men det kan vara irriterande ändå när man hört det minst en gång i veckan i flera år)
Jag har varit ensamstående sedan 2016 och det är det bästa jag gjort. Det enda jobbiga för min del är alla kommentarer om hur synd det är om mig. Eller kommentarer som "ja det är inte lätt med barn, men tänk då Malin.. Hon är ju ensam" och så vänder sig alla mot en och ser lite sorgset på en, som att jag lever i en jobbig mardröm som aldrig tar slut.
När man möter någon i affären som påpekar att hen haft en tuff dag - men sedan tillägger att "nåja.. Vi är iallafall två så man ska ju inte klaga"
Alla kommentarer om att de hoppas jag snart hittar en man så jag också får känna familjelivet. (vilket jag redan gör eftersom jag, min dotter och vår katt är en perfekt liten familj).
Vi var på en konferens där det delades ut filtar till allihopa. Vanliga, simpla filtar. Alla fick en, utom jag - som fick två. Anledningen? Jag är ju ensamstående och har ju då per automatik dålig ekonomi och kanske inte hade råd med egna - menade de på.
Jag förstår inte grejen med att det automatiskt skulle vara synd om någon bara för den lever ensam med ett barn. Jag tycker liksom inte synd om de som lever tillsammans med en partner (för det om något kan vara påfrestande vill jag lova).
Att det är tufft med barn är ingen hemlighet, men jag vill inte sätta mig i något hjälte-fack bara för jag är ensam. De sakerna som är tuffa med barn kan vara tufft oavsett hur många föräldrar man hade varit.
Och som jag nämnde ovan, angående ekonomin. Att ha barn är dyrt - ja. Och jag vet att både ensamstående och icke ensamstående kan ha dålig ekonomi - ja. Men folk uttrycker sig som att det skulle vara en självklarhet att man har dålig ekonomi bara för man är ensamstående? Jag förstår inte grejen. Men nu fick jag ju en extra filt iallafall, tack för den.
Är det fler här som är ensamstående och varit med om samma typ av bemötande? Nu kanske inte alla stör sig på sådant, men jag är mest nyfiken.
(OBS! Jag vet att många bara menar väl, så dum är jag inte. Men det kan vara irriterande ändå när man hört det minst en gång i veckan i flera år)