Casteloro
Trådstartare
Har lagt märke till att det börjar dyka upp olika trådar med ämnen som depression och psykisk ohälsa i allmänhet på sistone. Har tänkt att svara i varje tråd både som stöd till den som behöver men också som en chans för mig själv att kanske börja nysta i min egen skit. Det slutar alltid med att jag trycker på delete och stänger ned datorn i stället. Jag gör ju ingenting själv för att riktigt ta tag i det som tynger mig, så vem är jag att ge råd till någon annan?
Nåja, för mig har depressionen varit ett stadig följeslagare som snart är inne på sitt tolfte (!) år, utan att jag egentligen fått reda ut allting. Anledningen till det är nog bland annat att jag mörkar saker och ting, medvetet och omedvetet, när jag försöker. Jag har gått hos psykologer, kuratorer och terapeuter och känt att jag har försökt, men ändå står jag och stampar på samma ställe.
Varför är det så svårt att ta tag i saken och öppna sig? Varför tycker ni andra att det är svårt? Jag märker ju att ni andra som upplever liknande som mig, också känner den här svårigheten trots att man nog egentligen vet vad man måste göra - bita ihop och kämpa för sin sak. För min del är det nog också så att jag går till vården ett tag, men när jag börjar må bättre så tror jag att alla problem är löst.
Nu börjar jag inse att det kan vara på väg att braka åt skogen igen. Det som hjälper mig är mina två arbeten som jag trivs enormt bra på och också är en av få anledningar som gör att dagarna känns bra. Jag trivs med det och jag är oerhört tacksam att jag fått den möjligheten. I vilket fall som helst så fick en händelse i slutet av oktober mig att inse det här faktumet, en redig snedfylla som resulterade i allt för många tårar och hopplöshetskänslor. Det lilla som gick fel, blev så stort och blommade ut rejält likt en vårvarm dag i maj. Explosionsartat.
Varför är det så svårt att ta tag i saker och öppna sig? Jag får panik över den tanken, att gå tillbaka och igenom alla saker som har hänt under min barndom och resten av min uppväxt. Allt blir så förbannat stort och jag vill bara lägga mig ned och dö, på riktigt, när de här känslorna sköljer över mig.
Jo, svaret för mig är att jag stoppar huvudet i sanden i hopp om att allting ska försvinna. Alla känslor, alla händelser. Fast att det är fel, så känns det så rätt. Man orkar inte, JAG orkar inte. Så är jag dömd till en evig psykisk ohälsa?
Nåja, för mig har depressionen varit ett stadig följeslagare som snart är inne på sitt tolfte (!) år, utan att jag egentligen fått reda ut allting. Anledningen till det är nog bland annat att jag mörkar saker och ting, medvetet och omedvetet, när jag försöker. Jag har gått hos psykologer, kuratorer och terapeuter och känt att jag har försökt, men ändå står jag och stampar på samma ställe.
Varför är det så svårt att ta tag i saken och öppna sig? Varför tycker ni andra att det är svårt? Jag märker ju att ni andra som upplever liknande som mig, också känner den här svårigheten trots att man nog egentligen vet vad man måste göra - bita ihop och kämpa för sin sak. För min del är det nog också så att jag går till vården ett tag, men när jag börjar må bättre så tror jag att alla problem är löst.
Nu börjar jag inse att det kan vara på väg att braka åt skogen igen. Det som hjälper mig är mina två arbeten som jag trivs enormt bra på och också är en av få anledningar som gör att dagarna känns bra. Jag trivs med det och jag är oerhört tacksam att jag fått den möjligheten. I vilket fall som helst så fick en händelse i slutet av oktober mig att inse det här faktumet, en redig snedfylla som resulterade i allt för många tårar och hopplöshetskänslor. Det lilla som gick fel, blev så stort och blommade ut rejält likt en vårvarm dag i maj. Explosionsartat.
Varför är det så svårt att ta tag i saker och öppna sig? Jag får panik över den tanken, att gå tillbaka och igenom alla saker som har hänt under min barndom och resten av min uppväxt. Allt blir så förbannat stort och jag vill bara lägga mig ned och dö, på riktigt, när de här känslorna sköljer över mig.
Jo, svaret för mig är att jag stoppar huvudet i sanden i hopp om att allting ska försvinna. Alla känslor, alla händelser. Fast att det är fel, så känns det så rätt. Man orkar inte, JAG orkar inte. Så är jag dömd till en evig psykisk ohälsa?