Nu hoppar jag in här lite.
Jag är överviktig och anser det inte är rätt att hänvisa någon till ens kroppsstorlek oavsett om man är underviktig eller överviktig. Ens kroppsstorlek är inte alltid relevant. Jag är heller inte rädd för att ta den diskussionen med de som håller på.
T.ex. var ute på en lekplats med mina syskonbarn varpå min systerdotter ropar "Kom nu tjockis" till mig. Hon fick höra det ena och det andra om att sådant inte är okej någonstans och hennes ord kan faktiskt vara det som får bägaren rinna över.
Jag har flertalet dåliga erfarenheter av läkaren som trycker ned människor p.g.a. de är överviktiga. Som när jag sökte hjälp för mina självmordstankar varpå läkaren började trycka på min mage och ville mäta min midja. Det sistnämnda fick hon inte göra.
Eller den läkaren som jag hade senast som tryckte ned mig i helvetet och där är jag fast. Jag söker hjälp för mina självmordstankar men det enda som fokuseras på är min övervikt. Du, jag vet om att jag är överviktig. Jag är inte blind. Jag kan se det. Eller kanske inte bokstavligt då jag avskyr att se mig själv och mer eller mindre tagit ned alla speglar.
Jag var på möte med min handläggare på försäkringskassan och då kom det fram att flera andra som hade haft den läkaren hade problem med honom om man faktiskt var överviktig. De som inte var överviktiga hade inga direkta problem med honom. Idag lever jag dagligen med dödstankar. Men nu skiter jag i att söka hjälp. Jag fyller snart 30 och har en känsla av att jag kanske inte kommer bli 30. Det återstår att se. Jag tänker inte bli förnedrad mer av läkaren pga min storlek så därför skiter jag i att söka hjälp nu.
Så fort någon i min närhet nämner något om ens kropp så slår jag mer eller mindre bakut. För det är aldrig och kommer aldrig vara okej att prata om någons kropp. Samhället rättfärdigar dock det. Att hylla smala och förakta stora. Smala är fina, stora är fula. Smala är alerta, stora är lata.
Men vad vet jag. Jag har ju bara hört av en vikare i gymnastiken i skolan att "jag borde ta tag i mig så jag kan visa mig naken framför män" eller av en fd. vän att "jag är lika bred som en tennisbana så hur kam jag missa bollen?". Man är nog van vid sådant till slut.
Jag är glad att de i min närhet har förstått att man aldrig någonsin ska kommentera någons kropp oavsett om personen är liten eller stor. Vill jag prata om min kropp så börjar jag och frågar en jag litar på, jag vill inte att den andra ska börja snacka om min kropp med mig utan att jag gett någon tillåtelse.
Jag är överviktig och anser det inte är rätt att hänvisa någon till ens kroppsstorlek oavsett om man är underviktig eller överviktig. Ens kroppsstorlek är inte alltid relevant. Jag är heller inte rädd för att ta den diskussionen med de som håller på.
T.ex. var ute på en lekplats med mina syskonbarn varpå min systerdotter ropar "Kom nu tjockis" till mig. Hon fick höra det ena och det andra om att sådant inte är okej någonstans och hennes ord kan faktiskt vara det som får bägaren rinna över.
Jag har flertalet dåliga erfarenheter av läkaren som trycker ned människor p.g.a. de är överviktiga. Som när jag sökte hjälp för mina självmordstankar varpå läkaren började trycka på min mage och ville mäta min midja. Det sistnämnda fick hon inte göra.
Eller den läkaren som jag hade senast som tryckte ned mig i helvetet och där är jag fast. Jag söker hjälp för mina självmordstankar men det enda som fokuseras på är min övervikt. Du, jag vet om att jag är överviktig. Jag är inte blind. Jag kan se det. Eller kanske inte bokstavligt då jag avskyr att se mig själv och mer eller mindre tagit ned alla speglar.
Jag var på möte med min handläggare på försäkringskassan och då kom det fram att flera andra som hade haft den läkaren hade problem med honom om man faktiskt var överviktig. De som inte var överviktiga hade inga direkta problem med honom. Idag lever jag dagligen med dödstankar. Men nu skiter jag i att söka hjälp. Jag fyller snart 30 och har en känsla av att jag kanske inte kommer bli 30. Det återstår att se. Jag tänker inte bli förnedrad mer av läkaren pga min storlek så därför skiter jag i att söka hjälp nu.
Så fort någon i min närhet nämner något om ens kropp så slår jag mer eller mindre bakut. För det är aldrig och kommer aldrig vara okej att prata om någons kropp. Samhället rättfärdigar dock det. Att hylla smala och förakta stora. Smala är fina, stora är fula. Smala är alerta, stora är lata.
Men vad vet jag. Jag har ju bara hört av en vikare i gymnastiken i skolan att "jag borde ta tag i mig så jag kan visa mig naken framför män" eller av en fd. vän att "jag är lika bred som en tennisbana så hur kam jag missa bollen?". Man är nog van vid sådant till slut.
Jag är glad att de i min närhet har förstått att man aldrig någonsin ska kommentera någons kropp oavsett om personen är liten eller stor. Vill jag prata om min kropp så börjar jag och frågar en jag litar på, jag vill inte att den andra ska börja snacka om min kropp med mig utan att jag gett någon tillåtelse.
och buke läkare har jag noll och inget förtroende för sen en av dem sagt att sockerberoende inte finns, att ingen beter sig så som jag gör, att jag bara ska skärpa mig...
