Varför anses samboskapet så eftersträvansvärt?

[Ciccio]

@Voeux Fast jag känner att det blivit ett missförstånd i den här tråden om vad normer handlar om. Det handlar liksom inte om att man gör saker mot sin vilja bara för att normen säger det, tvärtom. Normer känns bekväma, trygga, fina för de flesta. Annars skulle inte så många göra samma sak.

Fast va? Missuppfattar jag dig nu?
Det finns väl jättemycket saker som jättemånga människor gör mot sin vilja för att normer säger att de är si eller så man ”borde” göra? Likaså vill jag protestera mot att normer känns bekväma, trygga, fina för de flesta. Normer kan ju skava som sjutton och vara väldigt plågsamma.
Som sagt så finns ju flera olika normer, kulturer, traditioner för en och samma sak. Allt beror ju då på den berömda kontexten. En företeelse kan ju vara extremt normbrytande enligt min familjetradition eller i min närmiljö, i mitt umgänge trots att det är en dominerande övergripande norm i det aktuella samhället i stort.

 

[Ciccio]

Jag blir faktiskt lite nyfiken på hur man löser det som särbos med litet barn (<1 år). Spädbarn behöver ju så himla mycket tid och närhet, och hur fixar man att lämna sin nyfödda större delen av dygnet? Det blir ju inte bara timmarna man jobbar (om man inte är lediga samtidigt då) utan också tiden man spenderar hemma.

Vad är det du undrar hur man löser? Du menar att om två föräldrar bor under samma tak så spenderar båda automatiskt tid med barnet? Den ena under dagtid och den andra efter arbetstid? Eller vad är det som är så konstigt menar du? Jag har själv haft spädbarn och varit särbo samtidigt. Det var inget särskilt konstigt med det.

 

[Ciccio]

Får jag barn igen så är det som sagt inte ett alternativ att inte bo under samma tak i början. Däremot borde det ju gå att flytta isär igen om man vill. Men då blir man nog ordentligt ifrågasatt...

Varför skulle ni bli ifrågasatta?

 

[Trollunge]

Jag tror att samboskap (i en kärleksrelation) ses som eftersträvansvärt eftersom det är något väldigt många vill ha. Det finns ju självklart människor som trivs bäst själva, men jag tror många som bor själva känner sig ensamma och gärna vill ha någon att dela vardagen med. Detta om jag ser till min omgivning iaf Så då blir ju såklart samboskapet något man eftersträvar, att få dela sin vardag med någon helt enkelt. Och då tolkar ju såklart människor det som något positivt och bra om folk ska flytta ihop men som något negativt/dåligt om folk flyttar isär. Helt baserat på vad en själv hade tyckt.
Sen finns det såklart en norm i att det är så "det ska vara". Men en norm blir väl en norm för att det är det normala helt enkelt, det är det de flesta vill och väljer att göra.

 

[Raderad medlem 6459]

@Ciccio Det var därför jag skrev ”de flesta” och inte ”alla”.

 

[Lia_]

Jag tycker det är jättejobbigt att inte bo ihop om man ska hinna ses mer än bara någon gång i veckan. För min del brukar det sluta med att jag ständigt känner mig på resande fot. Alltid planera några dagar i förväg, packa väska, släpa runt på saker. Men då vill jag ju vakna ihop de flesta dagar, mysa lite i sängen och så. Sen har jag behov av egentid också.
Ni som är/vill vara särbos, tycker inte ni att det är jobbigt med runtsläpande på prylar? Eller hur löser ni det?

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker det är jättejobbigt att inte bo ihop om man ska hinna ses mer än bara någon gång i veckan. För min del brukar det sluta med att jag ständigt känner mig på resande fot. Alltid planera några dagar i förväg, packa väska, släpa runt på saker. Men då vill jag ju vakna ihop de flesta dagar, mysa lite i sängen och så. Sen har jag behov av egentid också.
Ni som är/vill vara särbos, tycker inte ni att det är jobbigt med runtsläpande på prylar? Eller hur löser ni det?

Jag har lämnat kvar några saker typ tandborste, lite kläder och sånt.

 

[Snubbelfot]

Ni som är/vill vara särbos, tycker inte ni att det är jobbigt med runtsläpande på prylar? Eller hur löser ni det?

Är, men vill inte vara. Och ja, det är ett runtsläpande men lejonparten av släpandet har partner stått, och står, för. Vi försöker dock bygga bort det genom att se till att släpa på ett absolut minimum av grejor, allt som behövs/önskas här skall finnas här. Det som släpas idag är främst jobbdator och somliga klädesplagg om det är nåt speciellt som händer.

 

[Unafraid]

Jag tycker det är jättejobbigt att inte bo ihop om man ska hinna ses mer än bara någon gång i veckan. För min del brukar det sluta med att jag ständigt känner mig på resande fot. Alltid planera några dagar i förväg, packa väska, släpa runt på saker. Men då vill jag ju vakna ihop de flesta dagar, mysa lite i sängen och så. Sen har jag behov av egentid också.
Ni som är/vill vara särbos, tycker inte ni att det är jobbigt med runtsläpande på prylar? Eller hur löser ni det?

Jag håller med! 1-3 gånger i månaden sover jag på studieorten en natt. Jag får typ hemlängtan efter fem timmar. och är sambon borta en kväll (extremt ovanligt) så sitter jag i soffan och har så tråkigt. Även om det inte innebär att jag UMGÅS med honom när han är hemma. Jag trivs med att ha honom i samma rum helt enkelt.

 

[Petruska]

Jag tycker det är jättejobbigt att inte bo ihop om man ska hinna ses mer än bara någon gång i veckan. För min del brukar det sluta med att jag ständigt känner mig på resande fot. Alltid planera några dagar i förväg, packa väska, släpa runt på saker. Men då vill jag ju vakna ihop de flesta dagar, mysa lite i sängen och så. Sen har jag behov av egentid också.
Ni som är/vill vara särbos, tycker inte ni att det är jobbigt med runtsläpande på prylar? Eller hur löser ni det?

Nu var det ett tag sedan, men jag kan inte minnas något släpande av prylar som var värre än när jag ska till jobbet och sen stallet?

Min partner och jag hade väl lite hygienartiklar och underkläder och sånt hos varandra.

 

[Snubbelfot]

Eller vad är det som är så konstigt menar du? Jag har själv haft spädbarn och varit särbo samtidigt. Det var inget särskilt konstigt med det.

Jag antar(!) att ett sådant arrangemang kommer sig av tvingande omständigheter snarare än egna preferenser. Det jag skulle se som problematiskt är väl främst att anknytningen till pappan rimligen blir eftersatt.

 

[YorkWann]

Jag håller med flera i tråden om att man inte hinner ses så ofta om man hade velat om man inte bodde ihop (Sen fattar jag att det är normer, men svarar lite utförligare iaf). Samt att det är mer ekonomiskt fördelaktigt att bo ihop. Två av våra vänner försöker få barn genom IVF, och då måste man vara sambos, så ett par fick flytta ihop pga det. Vi flyttade ihop pga ekonomin, och för att det blev ofantligt mycket lättare med hundarna då vi jobbar/jobbat olika tider och då inte behöver släpa med hundar innan/efter jobbet, utan helt enkelt bara lämnar kvar dem när man åker

 

[escodobe]

Jag tycker det är jättejobbigt att inte bo ihop om man ska hinna ses mer än bara någon gång i veckan. För min del brukar det sluta med att jag ständigt känner mig på resande fot. Alltid planera några dagar i förväg, packa väska, släpa runt på saker. Men då vill jag ju vakna ihop de flesta dagar, mysa lite i sängen och så. Sen har jag behov av egentid också.
Ni som är/vill vara särbos, tycker inte ni att det är jobbigt med runtsläpande på prylar? Eller hur löser ni det?

Njäe prylarna var aldrig något större problem. Jag hade ju kläder och sånt på bägge ställen.

Det som var mest meckigt var att ha två hundvakter. +ett extremt krävande jobb.

Så då hade jag något år eller så när jag bara sov cirka 1 natt i veckan i min lägenhet. Och när jag sedan bytte jobb till en annan kommun så blev det orimligt att ha kvar lägenheten.

 

[starcraft]

Jag antar(!) att ett sådant arrangemang kommer sig av tvingande omständigheter snarare än egna preferenser. Det jag skulle se som problematiskt är väl främst att anknytningen till pappan rimligen blir eftersatt.

Jag ser dock flertalet familjer som bor ihop där anknytningen till pappan är eftersatt ändå. Spelar ingen roll att de delar samma folkbokföringsadress om pappan ändå inte är närvarande. Bor man nära är det ju enkelt att äta middag ihop och spendera kvällarna ihop osv till exempel och finns ju inget som inte säger att pappan tar ett par nätter då och då heller eller sin del av föräldraledigheten. Men långdistans känns inte särskilt rimligt om båda ska vara närvarande och aktiva i föräldraskapet nej.

Jag tycker det är jättejobbigt att inte bo ihop om man ska hinna ses mer än bara någon gång i veckan. För min del brukar det sluta med att jag ständigt känner mig på resande fot. Alltid planera några dagar i förväg, packa väska, släpa runt på saker. Men då vill jag ju vakna ihop de flesta dagar, mysa lite i sängen och så. Sen har jag behov av egentid också.
Ni som är/vill vara särbos, tycker inte ni att det är jobbigt med runtsläpande på prylar? Eller hur löser ni det?

Prylar ser jag inte så stort problem med, ett visst grundkit får man väl lämna kvar hos varandra. Jag har haft tandborste hos folk jag typ bara dejtat/legat ett par gånger med liksom.

För mig handlar det mycket om att jag dels vill ha egentid och dels vill ha kvalitetstid med en partner. För mig är det fullkomligt meningslös att kolla på film och somna i varsitt hörn av soffan var eviga kväll, vilket mina samboförhållanden slutar i och även något särbo har slutat där (film kan vara jättemysigt - ibland!). När jag vill gör annat och går och gör det för jag ruttnar på att glo på tv så blir killarna ”besvikna” att jag inte umgås med dem. De vill sitta hemma varje kväll och hålla handen framför tv i princip... jag vill göra saker, gå på museum, promenader, gå någon kurs tillsammans, träna osv. Tv kan jag titta på utmärkt på egen hand.

 

[Milosari]

Vad är det du undrar hur man löser? Du menar att om två föräldrar bor under samma tak så spenderar båda automatiskt tid med barnet? Den ena under dagtid och den andra efter arbetstid? Eller vad är det som är så konstigt menar du? Jag har själv haft spädbarn och varit särbo samtidigt. Det var inget särskilt konstigt med det.

Men du hade barnet? Hade du kunnat tänka dig att vara i den andra förälderns sits? Att inte spendera så mycket tid som möjligt med din nyfödda?

Ja, jag förutsätter att den som blir pappa till mitt barn vill vara med barnet så mycket som möjligt. Det var en förutsättning för att jag öht skulle skaffa barn. Att vara hemmafru till en man som inte vill finns liksom inte på min karta. Så ja, i mitt lilla universum så spenderar båda föräldrarna automatiskt tid med barnet när de är hemma.

 

[Milosari]

Varför skulle ni bli ifrågasatta?

”Vi älskar varandra och har ett barn ihop men vill bo på olika ställen framöver”. Det är nästan mer normbrytande än min aktuella situation.

 

[Ciccio]

Jag antar(!) att ett sådant arrangemang kommer sig av tvingande omständigheter snarare än egna preferenser. Det jag skulle se som problematiskt är väl främst att anknytningen till pappan rimligen blir eftersatt.

+ @Milosari

Kunde ju ha varit anknytningen till mamman som blev eftersatt i och för sig.

I vårt fall blev det varken eller eftersom vi spenderade merparten av dygnet tillsammans på vår gemensamma arbetsplats, dvs pappan och jag var båda två hela dagen med barnet eftersom vi hade ett företag och butik där det fungerade. Natten var jag i min bostad då jag behövde närhet till nattöppen sjukvård som inte fanns där pappans bostad låg. Bebisen ammades och var med mig nattetid första året. Pappan sov i sin bostad pga ansvar för djur.
Tror inte min dotter och hennes far har haft några bekymmer med anknytning då de spenderat alla dagar tillsammans från hon föddes till dess att hon började sexårsverksamhet.

 

[Ciccio]

Men du hade barnet? Hade du kunnat tänka dig att vara i den andra förälderns sits? Att inte spendera så mycket tid som möjligt med din nyfödda?

Du är lite för snabb i dina antaganden och verkar ha en rätt snäv uppfattning om hur olika familjer löser sina liv. Se i övrigt svar till @Snubbelfot.

 

[HannaZ]

Min man tjänar bra och betalar betydligt mer än jag till våra gemensamma kostnader så jag kan bränna mina pengar på djuren mm... Det är helt klart en ekonomisk fördel för mig att vi är gifta/bor ihop. Jag hade inte kunnat bo och ha hästarna hemma om jag var ensamstående. Att jag hade kunnat bo billigt i en etta är en annan sak, men det vill jag ju inte.
Jag brukar maila veterinärfakturor mm till honom för utskrift och hellre än att orka plugga in skrivaren så betalar han dem direkt.
Bortskämd? Absolut! Men han tycker uppenbarligen att jag ger nåt mervärde för nu är vi inne på trettonde året. Stadskillen som inte ens ville ha katt spenderar nu kvällarna i soffan m 3-4 katter i knät och en hund som nackstöd.

Och han både lagar mat 80% av gångerna och bakar surdegsbröd .

Sa jag att jag älskar honom?

 

[Snubbelfot]

Kunde ju ha varit anknytningen till mamman som blev eftersatt i och för sig.

Jo det kunde det förstås, men att spädbarn bor tillsammans med enbart sin pappa torde vara ovanligt intill försumbart. Därav mitt antagande.

Tror inte min dotter och hennes far har haft några bekymmer med anknytning

Det var ju jättebra att ni kunde lösa det på ett sådant sätt att deras anknytning inte påverkades alls, jag tror att många skulle säga att det rent allmänt finns en risk för det om man inte bor ihop. Jag uppfattar din beskrivning som att mitt antagande om tvingande omständigheter stämde på er, och att det inte var något ni valde utifrån att ni inte ville bo tillsammans.