Varför anses samboskapet så eftersträvansvärt?

[Petruska]

En sak jag tänker på ibland är att det här med normer och strukturperspektiv är att det inte är absolut sanning och den enda förklaringsmodellen. Vad jag försökte få fram i mina inlägg tidigare men det blev nog något otydligt. När vi läste om aktörsperspektiv och strukturalism på universitetet minns jag att våra föreläsare var tydliga med att poängtera att det inte finns något rätt eller fel i dessa synsätt, utan olika sätt att se på händelser och beteenden. Alltså, smått förenklat, graden av strukturens (normens) påverkan. Sedan kan man ju vara anhängare av det ena eller det andra.

Så när jag säger att jag inte nöjer mig med att svara "normer" på TS fråga så handlar det inte om att jag inte accepterar normer som en viktig påverkansfaktor i precis alla beslut vi tar i livet. Men enligt min egen tro så orienterar vi oss nog någonstans emellan aktör och struktur och det är därför inte irrelevant att titta på andra delar än normen, också. Jag tänker exempelvis att sambolivet rimmar ganska väl med Maslows behovstrappa där närkontakt, sex, trygghet, mm. kommer som starka behov. Om man ska tro på den. Praktiska saker som ekonomi, logistik, tid mm. har ju nämnts en del i tråden. Så personligen landar jag nog helt enkelt i normer, närhetsbehovet samt praktiska och logistiska skäl som svar på huvudfrågan i tråden. Sen kan man ju alltid svara att "Men vaddå, det finns ju massa människor som trivs bättre ensamma" och ja, det finns det absolut. Tur är väl det, trist om vi alla fungerade likadant? Men som svar på varför vi människor, som grupp, är samboende så landar jag nog i något liknande det ovan.

Jag tänker nog, utan att vara samhällsvetare på riktigt, att i de fall som det vi gör är i enlighet med normen, så "räcker" normer ganska långt som förklaring. Och, framförallt, att det blir lite överflödigt att som enskild hävda att "ja, jag agerar i enlighet med normen, men det är för att jag vill det!". Överflödigt, eller småtramsigt, därför att det dels inte finns någon konflikt mellan att vara normföljsam och att vilja det normen föreskriver, dels för att det är ett sätt att hävda sin unika individualitet på som - ja, inte direkt övertygar.

Det är något absurt med alla vi som gör ungefär likadant och sen hävdar att det vilar helt på individuell grund (jfr hur folk tar ut föräldraledighet och hur de pratar om det). Det berättar för mig att personen gärna vill känna sig och uppfattas som unik. Det berättar inte för mig att personen är särskilt unik.

 

[Badger]

Men hur mycket är det att släpa på?
Jag hade med mig en liten väska med ett ombyte. Hundmat och skålar hade jag på plats, även hygienprodukter till mig själv.

Jag har häst som jag prioriterar högre än partner så vara hemifrån mer en någon enstaka natt händer inte.

Helst vill jag umgås på samma sätt som med vänner. Man ses, hänger några timmar och sen återgår man till sitt. Det är det ultimata förhållandet för mig.

Jättemycket? Det beror väl helt och hållet på person. Att du behöver nästan ingenting alls behöver ju inte betyda att alla andra behöver nästan ingenting alls.

(Jag kanske vill ha ritblock, pennor, det ritblocket också, de andra pennorna, akvarellfärgerna, ett syprojekt, kläder till i morgon, kläder om jag inte ville ha de kläderna i morgon, min filt, bok, extrabok, annan bok om jag inte var sugen på extraboken i morgon. Alla ridkläder om jag råkar stanna två dagar och ska rida dag nr två, träningskläderna om jag skulle vilja träna, yogamattan om jag skulle på yoga osv osv. Dvs typ allting jag äger och har i huset som jag skulle råka kunna vilja ha. Stationära datorn förresten, den också och ipaden.)

Jag trivs att vara själv, men jag tycker det är väldigt oproblematiskt att bo med min man, och barn. Bodde själv tills jag var 30, trivdes superbra, bott i korridor, älskade det, bor med släkt på landet, tycker det är perfekt. Flyttade ihop med man och det märktes inte ens utom att jag slapp släpa runt saker, jag trodde det skulle kännas revolutionerande på något vis men bara nu bor vi här och inga problem.

 

[Bison]

Jättemycket? Det beror väl helt och hållet på person. Att du behöver nästan ingenting alls behöver ju inte betyda att alla andra behöver nästan ingenting alls.

(Jag kanske vill ha ritblock, pennor, det ritblocket också, de andra pennorna, akvarellfärgerna, ett syprojekt, kläder till i morgon, kläder om jag inte ville ha de kläderna i morgon, min filt, bok, extrabok, annan bok om jag inte var sugen på extraboken i morgon. Alla ridkläder om jag råkar stanna två dagar och ska rida dag nr två, träningskläderna om jag skulle vilja träna, yogamattan om jag skulle på yoga osv osv. Dvs typ allting jag äger och har i huset som jag skulle råka kunna vilja ha.)

Jo, självklart.
Men jag tänker att man kan göra det mer eller mindre smidigt för sig själv.
Jag är bekväm, alltså gör jag det enkelt för mig

 

[Badger]

Jo, självklart.
Men jag tänker att man kan göra det mer eller mindre smidigt för sig själv.
Jag är bekväm, alltså gör jag det enkelt för mig

Jo men helt ärligt efter att ha släpat på mina grejor, iofs bara tre kvarter, varteviga dag i ett år eller mer så var det en lättnad att bara ha allt på ett ställe. Jag började ju bygga upp en stash i hans studentrum med grejs som bara växte och ändå så var alltid de rena trosorna på det andra stället.

Minns när jag släpade runt allmogefärger och ett träskrin som jag skulle måla till en liten som fyllde 2 år.

(jag var ju 50% av tiden eller mer i hans studentrum och jag klarar mig inte 50% av mitt liv på en tandborste och ett ombyte , jag menar symaskinen, den väger 10 kg . Nu låter det som att jag gör saker hela tiden, sanningen är att jag läser mest och dricker te. tekoppen... flyttas. Men det är mycket jag borde göra och när man plötsligt känner att nu! då är det ju kört om man är på fel plats.)

Till saken hör att jag inte planerar speciellt mycket utan kör på infall...

 

[Petruska]

Det var ju jättebra att ni kunde lösa det på ett sådant sätt att deras anknytning inte påverkades alls, jag tror att många skulle säga att det rent allmänt finns en risk för det om man inte bor ihop. Jag uppfattar din beskrivning som att mitt antagande om tvingande omständigheter stämde på er, och att det inte var något ni valde utifrån att ni inte ville bo tillsammans.

Dock har ju i alla fall ett par exempel i tråden handlat om par som sett det rätt tvingande att flytta ihop och bo tillsammans på grund av bebisens snara ankomst. Alltså inte som att i första hand vilja bo ihop, men inte riktigt se något fungerande alternativ även om det hade varit önskvärt.

En stor poäng med att inte bo ihop och öht inte tolka sig som en föräldraenhet, utan snarare som två individer som båda är föräldrar, kunde ju vara att var och en av parterna mycket tydligt blev individuellt ansvarig för sitt föräldraskap inkl anknytning.

 

[Voeux]

Jag tänker nog, utan att vara samhällsvetare på riktigt, att i de fall som det vi gör är i enlighet med normen, så "räcker" normer ganska långt som förklaring. Och, framförallt, att det blir lite överflödigt att som enskild hävda att "ja, jag agerar i enlighet med normen, men det är för att jag vill det!". Överflödigt, eller småtramsigt, därför att det dels inte finns någon konflikt mellan att vara normföljsam och att vilja det normen föreskriver, dels för att det är ett sätt att hävda sin unika individualitet på som - ja, inte direkt övertygar.

Det är något absurt med alla vi som gör ungefär likadant och sen hävdar att det vilar helt på individuell grund (jfr hur folk tar ut föräldraledighet och hur de pratar om det). Det berättar för mig att personen gärna vill känna sig och uppfattas som unik. Det berättar inte för mig att personen är särskilt unik.

Jag förstår hur du tänker, men håller inte med om att normen räcker som förklaring. Normen har ju också kommit någonstans ifrån, och där kan det ju exempelvis vara intressant att kika på vad där är som har gjort att vi från första början har börjat agera på ett visst sätt som grupp. Jag håller dock med om att det blir småtramsigt att hävda att en gör som en gör för att en vill. Jag utgår lite ifrån att en gör som en vill och jag utgår också ifrån att normer har en roll att spela i alla våra beslut. Jag förstår inte riktigt behovet av att hävda sin individualitet. Men för mig är inte det alltid samma sak som att hävda andra faktorer än norm. Att samboliv exempelvis uppfyller ett stort behov av fysisk närhet kan jag ju exempelvis se är en sådan faktor. Föga unikt dock, eftersom behov av närhet är något som de flesta har.

 

[Bison]

Jo men helt ärligt efter att ha släpat på mina grejor, iofs bara tre kvarter, varteviga dag i ett år eller så var det en lättnad att bara ha allt på ett ställe. Jag började ju bygga upp en stash i hans studentrum med grejs som bara växte och ändå så var alltid de rena trosorna på det andra stället.

Minns när jag släpade runt allmogefärger och ett träskrin som jag skulle måla till en liten som fyllde 2 år.

Det hade jag aldrig orkat. Men så är jag inte pysslig av mig heller.
Vill spela tv-spel eller se på film. Allt finns på plats.

 

[Petruska]

Jag förstår hur du tänker, men håller inte med om att normen räcker som förklaring. Normen har ju också kommit någonstans ifrån, och där kan det ju exempelvis vara intressant att kika på vad där är som har gjort att vi från första början har börjat agera på ett visst sätt som grupp. Jag håller dock med om att det blir småtramsigt att hävda att en gör som en gör för att en vill. Jag utgår lite ifrån att en gör som en vill och jag utgår också ifrån att normer har en roll att spela i alla våra beslut. Jag förstår inte riktigt behovet av att hävda sin individualitet. Men för mig är inte det alltid samma sak som att hävda andra faktorer än norm. Att samboliv exempelvis uppfyller ett stort behov av fysisk närhet kan jag ju exempelvis se är en sådan faktor. Föga unikt dock, eftersom behov av närhet är något som de flesta har.

Nåja, nu är ju inte kärnfamiljen något slags global och historisk norm. Det verkar inte vara vår natur som driver oss samman i samboskap syftande till kärnfamilj.

 

[Raderad medlem 6459]

Det berättar för mig att personen gärna vill känna sig och uppfattas som unik. Det berättar inte för mig att personen är särskilt unik.

Exakt! Så spot on.

 

[Voeux]

Nåja, nu är ju inte kärnfamiljen något slags global och historisk norm. Det verkar inte vara vår natur som driver oss samman i samboskap syftande till kärnfamilj.

Nej, det har jag inte hävdat heller. Jag sa enbart att det kan vara intressant att titta på vad som har skapat en norm, men vad det skulle vara har jag ingen historisk kunskap om. Vår natur kan nog spela in till viss grad i hur människan har orienterat sig genom historien men överlag tror jag att andra faktorer spelar in till betydligt större grad.

 

[Badger]

Det hade jag aldrig orkat. Men så är jag inte pysslig av mig heller.
Vill spela tv-spel eller se på film. Allt finns på plats.

Justja spel jag spelade Wow då också, stationär dator, egen, gick utmärkt när vi satte upp våra bredvid varandra när vi flyttade ihop. Men var ju inte så populärt att spela varannan person på hans direkt... speciellt om den andre skulle räda.

Kunde ju inte ha en stationär i varje boende direkt.

Film tycker jag stressar, man är bunden i 2 timmar och kan inte göra någonting annat.

 

[Bison]

Justja spel jag spelade Wow då också, stationär dator, egen, gick utmärkt när vi satte upp våra bredvid varandra när vi flyttade ihop. Men var ju inte så populärt att spela varannan person på hans direkt... speciellt om den andre skulle räda.

Kunde ju inte ha en stationär i varje boende direkt.

Film tycker jag stressar, man är bunden i 2 timmar och kan inte göra någonting annat.

Jag äger inte ens en dator
Älskar att se på film, bara ligga i soffan, gosa och hångla.
Har så mycket att göra jämt så när jag träffar min partner vill jag chilla.

 

[Snubbelfot]

Jag tänker nog, utan att vara samhällsvetare på riktigt, att i de fall som det vi gör är i enlighet med normen, så "räcker" normer ganska långt som förklaring. Och, framförallt, att det blir lite överflödigt att som enskild hävda att "ja, jag agerar i enlighet med normen, men det är för att jag vill det!". Överflödigt, eller småtramsigt, därför att det dels inte finns någon konflikt mellan att vara normföljsam och att vilja det normen föreskriver, dels för att det är ett sätt att hävda sin unika individualitet på som - ja, inte direkt övertygar.

Det är något absurt med alla vi som gör ungefär likadant och sen hävdar att det vilar helt på individuell grund (jfr hur folk tar ut föräldraledighet och hur de pratar om det). Det berättar för mig att personen gärna vill känna sig och uppfattas som unik. Det berättar inte för mig att personen är särskilt unik.

Jag tänker, uppenbarligen, litet tvärtom mot hur jag uppfattar att du resonerar. Jag tänker att beteenden förvisso kan vara resultat av mer eller mindre medvetet strävande efter normföljande. Men motsatsen tror jag också gäller; att hyfsat oberoende av yttre förväntningar agera på ett visst sätt och därigenom skapa eller befästa normen snarare än följa den. Hönan eller ägget liksom. Kanske hakar jag upp mig på ordet -följande. Att agera på samma sätt som många andra gör behöver inte vara resultatet av att följa övrigas agerande eller förväntningar, utan kan helt enkelt vara resultatet av liknande beslutsprocesser med liknande förutsättningar, på individuell nivå.

 

[Snubbelfot]

En stor poäng med att inte bo ihop och öht inte tolka sig som en föräldraenhet, utan snarare som två individer som båda är föräldrar, kunde ju vara att var och en av parterna mycket tydligt blev individuellt ansvarig för sitt föräldraskap inkl anknytning.

Jo, en sådan ambition är förstås möjlig. Fast jag tror att det kan vara svårt att dra nytta av i praktiken med särboskap i spädbarnsålder. Där räknas ju närvaro och frånvaro i timmar eller delar av timmar.

 

[Badger]

Jag har nog en annan fundering. Jag har inga som helst problem med att förstå samboskapet, jag tycker det är praktiskt och kan förstå att andra också tycker det.

Vissa gillar också att boa in sig och renovera och dylikt (medan jag tex gillar prylar och att ha dem där jag är).

Eftersom jag gillar att vara själv och trivs att bo själv så förstår jag definitivt även särboskapet.

Vad jag inte förstår är normen med partner. Att det ska vara sådan hård press att alls ha en partner av någon sort. Ibland får man en känsla (bara en känsla gissar jag) av att det finns folk som blir partner med någon som knappt duger bara för att ha en. Det var nog iofs vanligare förr.

 

[Petruska]

Nej, det har jag inte hävdat heller. Jag sa enbart att det kan vara intressant att titta på vad som har skapat en norm, men vad det skulle vara har jag ingen historisk kunskap om. Vår natur kan nog spela in till viss grad i hur människan har orienterat sig genom historien men överlag tror jag att andra faktorer spelar in till betydligt större grad.

Så klart är det mycket mer sannolikt att vissa normer utvecklas än andra. Beroende på vad som är mänskligt möjligt och en massa annat. Men det handlar ju fortfarande om just normer, inte om individer. Dvs mer struktur än aktör.

 

[Petruska]

Jo, en sådan ambition är förstås möjlig. Fast jag tror att det kan vara svårt att dra nytta av i praktiken med särboskap i spädbarnsålder. Där räknas ju närvaro och frånvaro i timmar eller delar av timmar.

Ja, och de flesta av de (få) exemplen i tråden har ju också landat i att bo ihop som (mer eller mindre motvillig) lösning.

 

[Lingon]

Jag har nog en annan fundering. Jag har inga som helst problem med att förstå samboskapet, jag tycker det är praktiskt och kan förstå att andra också tycker det.

Vissa gillar också att boa in sig och renovera och dylikt (medan jag tex gillar prylar och att ha dem där jag är).

Eftersom jag gillar att vara själv och trivs att bo själv så förstår jag definitivt även särboskapet.

Vad jag inte förstår är normen med partner. Att det ska vara sådan hård press att alls ha en partner av någon sort. Ibland får man en känsla (bara en känsla gissar jag) av att det finns folk som blir partner med någon som knappt duger bara för att ha en. Det var nog iofs vanligare förr.

Det fetade: Förenklat för att människan också är "bara" ett djur. Med instinkter som alla andra djur. Allt kan inte förklaras med samhällets normer. En del saker är så basala som instinkter. Det ligger i människans instinkt och grundläggande natur att skaffa en partner eftersom det är det som krävs biologiskt för att föröka sig. Även de människor som inte vill ha barn har ofta kvar instinkten att skaffa en partner. Sen finns alltid de som helst vill vara singlar men den stora majoriteten söker nog efter en partner för att instinkten säger oss att det är det vi ska ha. Den instinkten är så stark att alldeles för många nöjer sig med en partner som är dålig för dem. Instinkt och logik hänger inte alltid ihop i dagens samhälle.

 

[Badger]

Det fetade: Förenklat för att människan också är "bara" ett djur. Med instinkter som alla andra djur. Allt kan inte förklaras med samhällets normer. En del saker är så basala som instinkter. Det ligger i människans instinkt och grundläggande natur att skaffa en partner eftersom det är det som krävs biologiskt för att föröka sig. Även de människor som inte vill ha barn har ofta kvar instinkten att skaffa en partner. Sen finns alltid de som helst vill vara singlar men den stora majoriteten söker nog efter en partner för att instinkten säger oss att det är det vi ska ha. Den instinkten är så stark att alldeles för många nöjer sig med en partner som är dålig för dem. Instinkt och logik hänger inte alltid ihop i dagens samhälle.

Jovisst. Men helt ärligt folk frågar singlar hela tiden om partners och som sagt ibland verkar folk ta en de inte trivs med. Folk verkar tycka att det sticker ut.

Jag har aldrig ifrågasatt varför man blir ihop med någon man älskar eller att folk ofta blir kära.

 

[Lingon]

Jovisst. Men helt ärligt folk frågar singlar hela tiden om partners och som sagt ibland verkar folk ta en de inte trivs med. Folk verkar tycka att det sticker ut.

Jag har aldrig ifrågasatt varför man blir ihop med någon man älskar eller att folk blir kära.

För instinkten är så stark. Den instinkten har gjort att mänskligheten har överlevt. De som haft instinkten har fått fler avkommor än de som inte haft instinkten och det har gjort att den har förts vidare. De som inte har instinkten att bilda par kommer inte föra sina gener för bristande instinkt (på det området) vidare.

Sen kan jag tycka att människor borde sköta sitt mer och låta andra leva det liv de vill. Men folk kommer alltid ha åsikter. Har du ingen partner undrar folk varför, har du inga barn undrar folk varför, har du ett barn undrar folk varför du inte skaffar fler, har du 5 barn och skaffar ett till undrar folk varför osv...