Varför anses samboskapet så eftersträvansvärt?

[Inte_Ung]

Jag tror att man måste dela upp det hela i orsaker till gemensam bostad om man skall hitta var normen kommer in. Vilka av dessa är norm?
Praktiskt, ekonomiskt, romantiskt, gulligt eller annat?
För egen del är jag dödsless på att bo i väska. Egen lya uppväger inte det. Men just nu behöver livet att jag veckopendlar.
Jag ser annars många par som löser behovet av ensamtid med en sommarstuga eller liknande.

 

[Hedinn]

Jag tycker det är jättejobbigt att inte bo ihop om man ska hinna ses mer än bara någon gång i veckan. För min del brukar det sluta med att jag ständigt känner mig på resande fot. Alltid planera några dagar i förväg, packa väska, släpa runt på saker. Men då vill jag ju vakna ihop de flesta dagar, mysa lite i sängen och så. Sen har jag behov av egentid också.
Ni som är/vill vara särbos, tycker inte ni att det är jobbigt med runtsläpande på prylar? Eller hur löser ni det?

Jag behöver varken planera eller släpa runt på prylar, vi bor såpass nära varandra och mycket mer än rena underkläder och tandborste behöver jag inte. Vardagkvällar orkar jag i regel ändå inte göra mer än såsa ihop i soffan, så jag har inget behov av att ses oftare än nån gång i veckan, som det är nu.

 

[Hedinn]

Jag tror att samboskap (i en kärleksrelation) ses som eftersträvansvärt eftersom det är något väldigt många vill ha. Det finns ju självklart människor som trivs bäst själva, men jag tror många som bor själva känner sig ensamma och gärna vill ha någon att dela vardagen med. Detta om jag ser till min omgivning iaf Så då blir ju såklart samboskapet något man eftersträvar, att få dela sin vardag med någon helt enkelt. Och då tolkar ju såklart människor det som något positivt och bra om folk ska flytta ihop men som något negativt/dåligt om folk flyttar isär. Helt baserat på vad en själv hade tyckt.
Sen finns det såklart en norm i att det är så "det ska vara". Men en norm blir väl en norm för att det är det normala helt enkelt, det är det de flesta vill och väljer att göra.

Fast om det vore så, att det bara handlade om att man vill bo ihop och dela vardagen med någon för att inte vara ensam, skulle vi inte se betydligt fler room mates/kollektiv än vi gör idag? Då borde ju det vara i princip lika utbrett och eftertraktat som samboskap?

 

[Bonica]

.

Jag tycker det är jättejobbigt att inte bo ihop om man ska hinna ses mer än bara någon gång i veckan. För min del brukar det sluta med att jag ständigt känner mig på resande fot. Alltid planera några dagar i förväg, packa väska, släpa runt på saker. Men då vill jag ju vakna ihop de flesta dagar, mysa lite i sängen och så. Sen har jag behov av egentid också.
Ni som är/vill vara särbos, tycker inte ni att det är jobbigt med runtsläpande på prylar? Eller hur löser ni det?

Jag har dubbel uppsättning. Även hundmat på båda ställena. Det jag får släpa på är mat jag får köpa hem mat hem till karln varenda gång

 

[_Taggis_]

Ni som är/vill vara särbos, tycker inte ni att det är jobbigt med runtsläpande på prylar? Eller hur löser ni det?

Ja, det är skitjobbigt. Nu lever vi på så lång distans att det spelar ingen roll i vardagen. Det blir resväska i vilket fall varje gng vi ses.
I tidigare fall har jag varit särbo inom samma stad och då har det varit betydligt mer kännbart apropå att släpa grejer. Även om tandborste osv funnits på plats så ska det ju släpas ridkläder, träningskläder, utekläder, finkläder om en ska ut osv. Jag höll på att bli galen på det.

 

[Lingon]

Fast om det vore så, att det bara handlade om att man vill bo ihop och dela vardagen med någon för att inte vara ensam, skulle vi inte se betydligt fler room mates/kollektiv än vi gör idag? Då borde ju det vara i princip lika utbrett och eftertraktat som samboskap?

Jag tror inte jag hade orkat bo med en kompis faktiskt. Har flera riktigt nära vänner men hade nog inte kunnat bo med någon av dem. Då hade jag hellre bott ensam. Hade inte orkat ha en kompis där hela tiden. Med min man är det annorlunda. Självklart på nåt sätt som jag inte kan förklara. Det var så från början.

Däremot bodde jag på korridor när jag var student men då hade jag ju mitt eget rum och badrum. Då hade det nog känts ensamt att bo helt själv så korridorlivet var perfekt för mig vid den tiden i mitt liv. Ensam men ändå aldrig ensam.

 

[Bison]

Jag tycker det är jättejobbigt att inte bo ihop om man ska hinna ses mer än bara någon gång i veckan. För min del brukar det sluta med att jag ständigt känner mig på resande fot. Alltid planera några dagar i förväg, packa väska, släpa runt på saker. Men då vill jag ju vakna ihop de flesta dagar, mysa lite i sängen och så. Sen har jag behov av egentid också.
Ni som är/vill vara särbos, tycker inte ni att det är jobbigt med runtsläpande på prylar? Eller hur löser ni det?

Men hur mycket är det att släpa på?
Jag hade med mig en liten väska med ett ombyte. Hundmat och skålar hade jag på plats, även hygienprodukter till mig själv.

Jag har häst som jag prioriterar högre än partner så vara hemifrån mer en någon enstaka natt händer inte.

Helst vill jag umgås på samma sätt som med vänner. Man ses, hänger några timmar och sen återgår man till sitt. Det är det ultimata förhållandet för mig.

 

[_Taggis_]

Jag tror inte jag hade orkat bo med en kompis faktiskt. Har flera riktigt nära vänner men hade nog inte kunnat bo med någon av dem. Då hade jag hellre bott ensam. Hade inte orkat ha en kompis där hela tiden. Med min man är det annorlunda. Självklart på nåt sätt som jag inte kan förklara. Det var så från början.

Däremot bodde jag på korridor när jag var student men då hade jag ju mitt eget rum och badrum. Då hade det nog känts ensamt att bo helt själv så korridorlivet var perfekt för mig vid den tiden i mitt liv. Ensam men ändå aldrig ensam.

Jag delade lgh med en kompis på gymnasiet. Har även haft kompis inneboende i vuxen ålder av andra skäl. Det är nyttigt på sitt sätt men inte jämförbart med att bo sambo.

 

[Trollunge]

Fast om det vore så, att det bara handlade om att man vill bo ihop och dela vardagen med någon för att inte vara ensam, skulle vi inte se betydligt fler room mates/kollektiv än vi gör idag? Då borde ju det vara i princip lika utbrett och eftertraktat som samboskap?

Nja det är ju framför allt en partner i en kärleksrelation man vill bo ihop med tror jag. Men jo det borde egentligen finnas mer kollektiv kan jag tycka, jag tror en del hade varit lyckligare i det än ensam i sin lägenhet hela tiden. Men det finns nog en norm där också, att det där med kollektiv är väldigt "hippie" och ingenting man tänker på är ett alternativ.

Jag tror att det många känner sig ensamma i vårt samhälle. Vår kultur här är ju väldigt "ensam är stark" och att det är väldigt viktigt från tidiga år att vara självständig osv. Man bor inte längre ihop i storfamiljer generellt utan det är med partner/barn eller själv som är de två vanligaste alternativen. Därför blir samboskap så eftertraktat. Tror jag!

 

[_Taggis_]

Men det finns nog en norm där också, att det där med kollektiv är väldigt "hippie" och ingenting man tänker på är ett alternativ.

Jag som är helt oinsatt, tänker främst på kollektiv som ett sätt dela på allt. Dvs oavsett inkomster ska allting delas på i en sorts gemensam pott. Men jag antar att det kanske inte är riktigt så idag?

Att däremot ha ett sorts stort lägenhetshus där alla delar lika på löpande utgifter för huset men har varsitt krypin men en större gemensamhetslokal med kanske lite underhållning som biljardbord, ett bibliotek, fikahörna osv tror jag hade varit nåt för mig. Då kan en välja att umgås eller inte. Inser att det nog är så på en del 55+-boenden idag så jag ser fram emot att bli äldre nu helt plötsligt :P

 

[Hedinn]

Nja det är ju framför allt en partner i en kärleksrelation man vill bo ihop med tror jag. Men jo det borde egentligen finnas mer kollektiv kan jag tycka, jag tror en del hade varit lyckligare i det än ensam i sin lägenhet hela tiden. Men det finns nog en norm där också, att det där med kollektiv är väldigt "hippie" och ingenting man tänker på är ett alternativ.

Jag tror att det många känner sig ensamma i vårt samhälle. Vår kultur här är ju väldigt "ensam är stark" och att det är väldigt viktigt från tidiga år att vara självständig osv. Man bor inte längre ihop i storfamiljer generellt utan det är med partner/barn eller själv som är de två vanligaste alternativen. Därför blir samboskap så eftertraktat. Tror jag!

Exakt, det var ju lite min poäng. Om det handlar om att man inte ville bo ensam skulle vi se mycket fler konstellationer än främst samboskap. Men normen är att man SKA (vilja) ha partner och man SKA (vilja) bo ihop med den. Jag tror snarare att ensamhetskänslorna kommer till folk av den anledningen, inte tvärtom.

 

[Lingon]

Jag som är helt oinsatt, tänker främst på kollektiv som ett sätt dela på allt. Dvs oavsett inkomster ska allting delas på i en sorts gemensam pott. Men jag antar att det kanske inte är riktigt så idag?

Att däremot ha ett sorts stort lägenhetshus där alla delar lika på löpande utgifter för huset men har varsitt krypin men en större gemensamhetslokal med kanske lite underhållning som biljardbord, ett bibliotek, fikahörna osv tror jag hade varit nåt för mig. Då kan en välja att umgås eller inte. Inser att det nog är så på en del 55+-boenden idag så jag ser fram emot att bli äldre nu helt plötsligt :P

Jag tror absolut att fler boenden för äldre med lite kollektivkänsla hade varit uppskattat. Men jag tror att de hade behövt ha eget rum, kök och badrum. Har svårt att se äldre som är vana vid eget kök dela kök med andra. Men en mindre lägenhet för sig själv kombinerat med allmänna utrymmen t.ex. TV-rum, matbord eller andra platser för umgänge tror jag är en bra lösning.

 

[Petruska]

Jag som är helt oinsatt, tänker främst på kollektiv som ett sätt dela på allt. Dvs oavsett inkomster ska allting delas på i en sorts gemensam pott. Men jag antar att det kanske inte är riktigt så idag?

Att däremot ha ett sorts stort lägenhetshus där alla delar lika på löpande utgifter för huset men har varsitt krypin men en större gemensamhetslokal med kanske lite underhållning som biljardbord, ett bibliotek, fikahörna osv tror jag hade varit nåt för mig. Då kan en välja att umgås eller inte. Inser att det nog är så på en del 55+-boenden idag så jag ser fram emot att bli äldre nu helt plötsligt :P

Jag bodde i den typen av trapphuskollektiv när jag var 20-30 ungefär. Idealisk bostadsform!

 

[Milosari]

+ @Milosari

Kunde ju ha varit anknytningen till mamman som blev eftersatt i och för sig.

I vårt fall blev det varken eller eftersom vi spenderade merparten av dygnet tillsammans på vår gemensamma arbetsplats, dvs pappan och jag var båda två hela dagen med barnet eftersom vi hade ett företag och butik där det fungerade. Natten var jag i min bostad då jag behövde närhet till nattöppen sjukvård som inte fanns där pappans bostad låg. Bebisen ammades och var med mig nattetid första året. Pappan sov i sin bostad pga ansvar för djur.
Tror inte min dotter och hennes far har haft några bekymmer med anknytning då de spenderat alla dagar tillsammans från hon föddes till dess att hon började sexårsverksamhet.

Ja, jag skriver ju det. Hade du som mamma kunnat lämna bort barnet direkt? De flesta kan inte. Inte bara pga amning. Jag tror att det är jättesvårt för den andra föräldern också i många fall.

Er situation är dock rätt unik och priviligerad. De flesta familjer driver inte företag hemifrån.

 

[Trollunge]

Exakt, det var ju lite min poäng. Om det handlar om att man inte ville bo ensam skulle vi se mycket fler konstellationer än främst samboskap. Men normen är att man SKA (vilja) ha partner och man SKA (vilja) bo ihop med den. Jag tror snarare att ensamhetskänslorna kommer till folk av den anledningen, inte tvärtom.

Okej! Jag förstår hur du menar men håller inte med. Jag tycker normen i vårt samhälle är ensam eller med kärlekspartner (om man inte är under 25 och bor med en kompis möjligtvis). Och då många inte trivs helt ensamma blir samboskap det man eftersträvar.

 

[Milosari]

Jag tycker det är jättejobbigt att inte bo ihop om man ska hinna ses mer än bara någon gång i veckan. För min del brukar det sluta med att jag ständigt känner mig på resande fot. Alltid planera några dagar i förväg, packa väska, släpa runt på saker. Men då vill jag ju vakna ihop de flesta dagar, mysa lite i sängen och så. Sen har jag behov av egentid också.
Ni som är/vill vara särbos, tycker inte ni att det är jobbigt med runtsläpande på prylar? Eller hur löser ni det?

Jag känner mig rätt bekväm med att vara rörlig. Har aldrig varit särskilt hemmakär och tycker om att resa.

Det som jag tycker är jobbigt är att telefonsamtal inte riktigt kan ersätta fysiska möten. Ibland vill jag bara känna hans doft och kroppsvärme och inte säga något. Då är det lite drygt om det går 2-3 veckor innan man ses nästa gång.

 

[Voeux]

En sak jag tänker på ibland är att det här med normer och strukturperspektiv är att det inte är absolut sanning och den enda förklaringsmodellen. Vad jag försökte få fram i mina inlägg tidigare men det blev nog något otydligt. När vi läste om aktörsperspektiv och strukturalism på universitetet minns jag att våra föreläsare var tydliga med att poängtera att det inte finns något rätt eller fel i dessa synsätt, utan olika sätt att se på händelser och beteenden. Alltså, smått förenklat, graden av strukturens (normens) påverkan. Sedan kan man ju vara anhängare av det ena eller det andra.

Så när jag säger att jag inte nöjer mig med att svara "normer" på TS fråga så handlar det inte om att jag inte accepterar normer som en viktig påverkansfaktor i precis alla beslut vi tar i livet. Men enligt min egen tro så orienterar vi oss nog någonstans emellan aktör och struktur och det är därför inte irrelevant att titta på andra delar än normen, också. Jag tänker exempelvis att sambolivet rimmar ganska väl med Maslows behovstrappa där närkontakt, sex, trygghet, mm. kommer som starka behov. Om man ska tro på den. Praktiska saker som ekonomi, logistik, tid mm. har ju nämnts en del i tråden. Så personligen landar jag nog helt enkelt i normer, närhetsbehovet samt praktiska och logistiska skäl som svar på huvudfrågan i tråden. Sen kan man ju alltid svara att "Men vaddå, det finns ju massa människor som trivs bättre ensamma" och ja, det finns det absolut. Tur är väl det, trist om vi alla fungerade likadant? Men som svar på varför vi människor, som grupp, är samboende så landar jag nog i något liknande det ovan.

 

[Voeux]

Men hur mycket är det att släpa på?
Jag hade med mig en liten väska med ett ombyte. Hundmat och skålar hade jag på plats, även hygienprodukter till mig själv.

Jag har häst som jag prioriterar högre än partner så vara hemifrån mer en någon enstaka natt händer inte.

Helst vill jag umgås på samma sätt som med vänner. Man ses, hänger några timmar och sen återgår man till sitt. Det är det ultimata förhållandet för mig.

För mig har det inte så mycket med släpandet att göra utan planerandet. Jag tycker inte ens om att packa träningsväskan innan jobbet utan går hellre hem efter jobbet och byter om innan träning. När jag och sambon dejtade så fick han alltid sova hos mig av den anledningen Men att behöva planera på morgonen vad jag behöver ha med mig på kvällen och nästkommande dag har jag alltid tyckt är jobbigt. Sen är väl det en vanesak, samt om man är särbos så kanske man också bunkrar upp med lite saker hemma hos sin partner så att inte allt behöver planeras. Men logistiken med att ha ett gemensamt boende kommer definitivt högt upp på listan för egen del. Att slippa planera vad som ska med utan att alla grejer finns på samma plats, jämt.

 

[Badger]

Nu vet jag att Sverige är ett av de mest singelhushållstätaste länderna, men frågan är varför det ändå är så populärt att vara sambo?

Jag var särbo i mellan 2004 och 2015, med två olika partners (inte samtidigt) och tycker egentligen att det är den optimala relationsformen. 2015 fick jag säga upp min lägenhet, jag kunde inte motivera att ha kvar den när jag bytte jobb och det hade blivit för mycket meck med att bo på två ställen, ha hundvakt på ett tredje och arbeta på ett fjärde ställe. Det var helt enkelt för opraktiskt. Sen panikinköpte vi en lägenhet, som vi visserligen älskar båda två så vi fortsatte att vara sambos även när jag bytte jobb igen.

Nuvarande sambon är trots allt den MINST påfrestande människan jag delat boende med men nu i helgen är han bortrest och det är så himla skönt! Inte för att vi grälar eller så, tvärtom, men bara det att slippa behöva relatera till någon annan är ren avkoppling för mig.
Jag är ju väl medveten om att det finns både praktiska och inte minst ekonomiska fördelar med att bo ihop, men när man hör många människor och vad de grälar om så tänker jag att mycket kanske hade varit vunnet om fler flyttade isär? Jag vet att mina förhållande när jag var särbos ibland av andra betraktades som "mindre seriösa" än när jag varit sambo, vilket provocerar mig en del.

Allting jag behövde var alltid på andra stället. Och vi hängde ändå jämt.

 

[Bison]

För mig har det inte så mycket med släpandet att göra utan planerandet. Jag tycker inte ens om att packa träningsväskan innan jobbet utan går hellre hem efter jobbet och byter om innan träning. När jag och sambon dejtade så fick han alltid sova hos mig av den anledningen Men att behöva planera på morgonen vad jag behöver ha med mig på kvällen och nästkommande dag har jag alltid tyckt är jobbigt. Sen är väl det en vanesak, samt om man är särbos så kanske man också bunkrar upp med lite saker hemma hos sin partner så att inte allt behöver planeras. Men logistiken med att ha ett gemensamt boende kommer definitivt högt upp på listan för egen del. Att slippa planera vad som ska med utan att alla grejer finns på samma plats, jämt.

Haha
Jag gillar inte att planera och vill helst sova själv.
Med han jag träffar nu är det perfekt. Han kommer hem till mig, stannar några timmar och sen åker han hem.