Sv: Våra stackars män!
Alltså, när jag skällde ut pappan efter mitt snitt, när jag hade enorma smärtor och morfinet inte fungerade, så kunde jag verkligen inte välja. Jag var fruktansvärt arg på honom, även om jag inte hade någon bra anledning till det, och då skällde jag ut honom.
Att ha pms kan jag inte ens jämföra med att ligga med riktigt, riktigt ont, och inte kunna göra så mycket för att smärtan ska försvinna.
Däremot var jag inte direkt någon speciellt elak person under graviditeten, utan jag var för det mesta som vanligt. Däremot fick jag lite kortare stubin, för jag var väldigt trött och mådde illa första tredjedelen, och hade rätt så svåra foglossningar resten av tiden. Jag hade helt enkelt inte samma tålamod då som i vanliga fall. Det har jag inte just nu heller, när jag är helt slut av för lite sömn (Jag behöver egentligen minst 10 timmar varje natt för att fungera okej, nu får jag för det mesta 3-4 h utan sömnmedicin). Men skillnaden nu är att jag vet om jag blir obefogat irriterad på honom, och kan svälja det mesta. Eller be om ursäkt, när jag insett att jag reagerat överdrivet eller fel.
Jag fick förresten höra under hela graviditeten, att man faktiskt FICK vara arg, ledsen, elak och jag vet inte vad mot den blivande pappan. Och att det är helt normalt att äta som ett svullo och gå upp massor i vikt, det FÅR man faktiskt göra när man är gravid.
Jag valde att försöka vara mig själv så mycket jag kunde
Och åt inte särskilt mycket mer än i vanliga fall, och hade gått upp 12 kg till förlossningen. Min syster (Som var en av dom som sa så till mig) gick upp typ 25-30 kg (mycket fett vill jag lova) och har fortfarande inte gått ner allt, efter ca 1½ år. Jag tappade allt mitt inom en vecka.
