Snuffsan
Trådstartare
Tänkte berätta hur det går med vår nya hund.
Vi fick en 4-årig amrishane som omplacering för ca 6 veckor sedan.
Den tragiska bakgrunden är att min granne och vän sedan nästan 20 år tillbaka, hade kennel och en tidig morgon i maj väcktes vi av polisen som bankade på vår dörr. Det brinner hos din granne! Vi kastade oss i bilen och körde ner till huset där brandkåren redan gett upp bostadshuset och försökte bara begränsa så elden inte spred sig till skogsområdet bredvid. När vi kom dit var grannen saknad, vi visste inte om hon befunnit sig i huset eller om hon jobbat den natten. Hundhuset låg 2 m från elden och det var en massa hundar där inne. Den som varit först på plats hade sparkat ner en bit av en rastgård och jagat ut några hundar därifrån, men hundar springer ju in igen och de som var i de andra rastgårdarna och inne i hundhuset kunde inte komma ut. Varken räddningstjänst eller polis gick in för att rädda hundar men min dotter tvekade inte utan kastade sig in och plockade ut hund efter hund. Skakande, chockade, rökskadade hundar men i alla fall levande. Jag behöver väl knappast tala om hur stolt jag är över min dotters instinkt och mod?
Vi plockade hem alla hundar till oss som akutåtgärd. Sen kördes de till två kennlar, vänner till min granne, en som tog hand om tikarna och valpkullen och en som tog hand om hanarna.
Min vän hittades tyvärr död några dagar senare. Hundarna har fördelats ut till hennes vänner och samarbetspartners, sådana som kan ta hand om hundarna i hennes anda och förvalta hennes avelsarbete på bästa sätt.
Min dotter, som brukade hjälpa till med hundarna och som kännt kennelägaren hela sitt liv, fick en hund av dödsboet. Hon fick en av de finaste avelshanarna, hennes favvishund.
Vi har vår gamla DSG-tik som nu är 12 och lite surtant och vi har sedan hon blev ensamhund, planerat att skaffa en hund till. En DSG-tikvalp. Absolut inte en pälsras, definitivt igen hane och absolut en valp.
I stället har vi alltså en 4-årig amris som bott i hundgård hela sitt liv, som varit med om ett trauma, blivit skild från alla kompisar, haft en stark flockledare som avlidit och som kräver en massa pälsjox. Så fel och ändå så rätt.
På grund av allt det som hänt hade han tappat en massa vikt och blivit rejält stressad. Hans mage hade pajat och det blev nödvändigt att "panikklippa" hans päls.
Han har bott i hundhus hela sitt liv. Van att gå ut och in som han vill. Han var inte rumsren. Två olyckor har han haft inne. TVÅ!! Då har han varit stressad och bajsat på sig. Jag var nervös för att försova mig på morgonen för att han då skulle kissa inne. Inte då. Är han kissnödig så väcker han mig och talar tydligt om vad han vill. Han är SÅ duktig.
Han äter som en amris. Dvs allt och mycket och sakta men säkert lägger han på vikt. Magen blev bra så fort han slutade stressa.
Han avdyrkar min dotter och hänger i hälarna på henne vart hon går. Efterson DSG-tanten sover hos dottern sover amrisen nedanför min säng. Efter snabba morgonkissningen i trädgården kryper han upp till mig och gosar varje morgon.
Vi har tagit vare på hans avdyrke-energi och dottern tränar vardagslydnad med honom. Det var mycket passivitetsträning i början för att sänka hans stress. Nu är han coolast i världen. Stressnivån är snarast på minus.
Glad och busig och full av energi och har till och med charmat surtantshunden som börjar använda honom som huvudkudde. Han är lite pipig när han möter hundar han inte känner, springer och sätter sig bakom dottern och spanar lite innan han går fram. Men han blir säkrare och tuffare för varje dag.
Det enda vi fortfarande har problem med är när hundarna lämnas ensamma. Vi har fått dispans från burförbudet pga omständigheterna kring omplaceringen, och de första nätterna sov han i buren för att vara lugn. Numera använder vi buren då vi lämnar hundarna. Målet är naturligtvis att han ska klara av att ligga ensam i hallen någon timme, men vi är inte där ännu. Men det kommer. Ett litet steg i taget. Buren är en trygg plats som varit ett bra övergångsredskap.
Min grannes kennel var en av de bästa amriskennlarna och hennes hundar är välkända över hela världen. Hon har expoerterat till alla världsdelar och hon hade ett långsiktigt, seriöst avelsarbete och ett förhållande till sina hundar vi andra bara kan drömma om att ens komma i närheten av. Hon har under åren fött upp såväl världsvinnare som amrisar som blivit godkända räddningshundar. Hon var noga med menatlitet och förr gjorde hon jaktprov med alla hundarna. De är riktiga guldklimpar.
Dottern är med i ett gäng duktiga spaniel-retrivermänniskor och ringtränar med dem. Planen är att ställa hunden så han får sitt int.champ och använda honom i avel. Som det var tänkt. Att förvalta den fina hund hon fått. Han är en pigg, glad skit som älskar att jobba så det blir nog apellplan för dem bara för att ha skoj.
Jag är imponerad av hur han anpassat sig till sitt nya liv. Från kennelhund till rumsen, trygg soffgris på nolltid. Kompis och familjemedlem.
Och när jag sitter där i soffan framför tvn och kammar honom så kan jag höra min grannes röst när hon säger :"klart du ska ha en pälshund, varför ska du ha ett bekvämt hundägarliv".
Vi fick en 4-årig amrishane som omplacering för ca 6 veckor sedan.
Den tragiska bakgrunden är att min granne och vän sedan nästan 20 år tillbaka, hade kennel och en tidig morgon i maj väcktes vi av polisen som bankade på vår dörr. Det brinner hos din granne! Vi kastade oss i bilen och körde ner till huset där brandkåren redan gett upp bostadshuset och försökte bara begränsa så elden inte spred sig till skogsområdet bredvid. När vi kom dit var grannen saknad, vi visste inte om hon befunnit sig i huset eller om hon jobbat den natten. Hundhuset låg 2 m från elden och det var en massa hundar där inne. Den som varit först på plats hade sparkat ner en bit av en rastgård och jagat ut några hundar därifrån, men hundar springer ju in igen och de som var i de andra rastgårdarna och inne i hundhuset kunde inte komma ut. Varken räddningstjänst eller polis gick in för att rädda hundar men min dotter tvekade inte utan kastade sig in och plockade ut hund efter hund. Skakande, chockade, rökskadade hundar men i alla fall levande. Jag behöver väl knappast tala om hur stolt jag är över min dotters instinkt och mod?
Vi plockade hem alla hundar till oss som akutåtgärd. Sen kördes de till två kennlar, vänner till min granne, en som tog hand om tikarna och valpkullen och en som tog hand om hanarna.
Min vän hittades tyvärr död några dagar senare. Hundarna har fördelats ut till hennes vänner och samarbetspartners, sådana som kan ta hand om hundarna i hennes anda och förvalta hennes avelsarbete på bästa sätt.
Min dotter, som brukade hjälpa till med hundarna och som kännt kennelägaren hela sitt liv, fick en hund av dödsboet. Hon fick en av de finaste avelshanarna, hennes favvishund.
Vi har vår gamla DSG-tik som nu är 12 och lite surtant och vi har sedan hon blev ensamhund, planerat att skaffa en hund till. En DSG-tikvalp. Absolut inte en pälsras, definitivt igen hane och absolut en valp.
I stället har vi alltså en 4-årig amris som bott i hundgård hela sitt liv, som varit med om ett trauma, blivit skild från alla kompisar, haft en stark flockledare som avlidit och som kräver en massa pälsjox. Så fel och ändå så rätt.
På grund av allt det som hänt hade han tappat en massa vikt och blivit rejält stressad. Hans mage hade pajat och det blev nödvändigt att "panikklippa" hans päls.
Han har bott i hundhus hela sitt liv. Van att gå ut och in som han vill. Han var inte rumsren. Två olyckor har han haft inne. TVÅ!! Då har han varit stressad och bajsat på sig. Jag var nervös för att försova mig på morgonen för att han då skulle kissa inne. Inte då. Är han kissnödig så väcker han mig och talar tydligt om vad han vill. Han är SÅ duktig.
Han äter som en amris. Dvs allt och mycket och sakta men säkert lägger han på vikt. Magen blev bra så fort han slutade stressa.
Han avdyrkar min dotter och hänger i hälarna på henne vart hon går. Efterson DSG-tanten sover hos dottern sover amrisen nedanför min säng. Efter snabba morgonkissningen i trädgården kryper han upp till mig och gosar varje morgon.
Vi har tagit vare på hans avdyrke-energi och dottern tränar vardagslydnad med honom. Det var mycket passivitetsträning i början för att sänka hans stress. Nu är han coolast i världen. Stressnivån är snarast på minus.
Glad och busig och full av energi och har till och med charmat surtantshunden som börjar använda honom som huvudkudde. Han är lite pipig när han möter hundar han inte känner, springer och sätter sig bakom dottern och spanar lite innan han går fram. Men han blir säkrare och tuffare för varje dag.
Det enda vi fortfarande har problem med är när hundarna lämnas ensamma. Vi har fått dispans från burförbudet pga omständigheterna kring omplaceringen, och de första nätterna sov han i buren för att vara lugn. Numera använder vi buren då vi lämnar hundarna. Målet är naturligtvis att han ska klara av att ligga ensam i hallen någon timme, men vi är inte där ännu. Men det kommer. Ett litet steg i taget. Buren är en trygg plats som varit ett bra övergångsredskap.
Min grannes kennel var en av de bästa amriskennlarna och hennes hundar är välkända över hela världen. Hon har expoerterat till alla världsdelar och hon hade ett långsiktigt, seriöst avelsarbete och ett förhållande till sina hundar vi andra bara kan drömma om att ens komma i närheten av. Hon har under åren fött upp såväl världsvinnare som amrisar som blivit godkända räddningshundar. Hon var noga med menatlitet och förr gjorde hon jaktprov med alla hundarna. De är riktiga guldklimpar.
Dottern är med i ett gäng duktiga spaniel-retrivermänniskor och ringtränar med dem. Planen är att ställa hunden så han får sitt int.champ och använda honom i avel. Som det var tänkt. Att förvalta den fina hund hon fått. Han är en pigg, glad skit som älskar att jobba så det blir nog apellplan för dem bara för att ha skoj.
Jag är imponerad av hur han anpassat sig till sitt nya liv. Från kennelhund till rumsen, trygg soffgris på nolltid. Kompis och familjemedlem.
Och när jag sitter där i soffan framför tvn och kammar honom så kan jag höra min grannes röst när hon säger :"klart du ska ha en pälshund, varför ska du ha ett bekvämt hundägarliv".
