Fast blir det inte lite whatabout-ism över det hela nu? Det finns tusen saker som tar människoliv men som är så pass alldagliga att de knappast går att förbjuda. Bilolyckorna är dessutom sällan avsiktliga (även om det händer...) men skjutningarna är.
Det finns till och med ett specifikt ord, "Skolskjutning", för just den typen av vansinnesdåd. Det var Jonas Gardell som skrev om detta i en krönika igår. Att varför är just skolor så vanliga mål för dessa mäns våld? Är det en bitterhet över att eleverna har ett mål, de är på väg, de verkar ha framtidstro, medan skytten själv saknar detta? Lite som hatet många sk incels har gentemot kvinnor. Haltande jämförelse, kanske, jag vet inte, men det slog mig.
Oavsett så håller jag fast vid min åsikt, att innehav av skjutvapen inte är en mänsklig rättighet. Inte ens i det vapentäta och "frihetsälskande" USA menar man t.ex. att körkort är en rättighet - det ska ses som ett privilegium.
Hur man ska fånga upp potentiella GM i framtiden är en gigantisk fråga. Jag minns en pojke i min dotters klass som var EXTREMT mobbad, på de vidrigaste sätt, genom alla skolåren. Dottern ringde gråtande till rektor och lärare vid ett tillfälle (då pojken flytt upp i ett träd medan elever stod nedanför och ropade -HOPPA! HOPPA! ) Läraren svarade vagt att det var dubbelbottnat, vad nu det betydde, då pojken själv var helt oskyldig och bara tog emot. Jag tänkte ibland att blir han en skolskjutare så förvånar det mig inte ett dugg. Han fick INGEN hjälp. Nu är han vuxen och lever ett annat liv, tack och lov.
Men vad gör skolan egentligen mot mobbning?? Jag minns ett annat tillfälle - samma skola - då man haft samling på skolscenen med prat och uppträdande mot mobbning, och alla klappade och sjöng med ... och sen gick mobbargänget ut och fortsatte sin verksamhet mot de utvalda. Det upphörde aldrig.