Magiana
Trådstartare
Jag lyckas aldrig skaffa några riktiga vänner. Det är aldrig någon som ringer mig och jag ringer ingen annan heller bara för att snacka lite en stund. När jag ska göra något, så får jag göra det själv. Det finns ingen som jag kan fråga om sällskap. Ibland har jag frågat mina så kallade "vänner" på FB om de vill hänga med på xxx. Jag får aldrig svar på sånt. Det finns ingen jag kan dela varken glädjeämnen eller sorger med.
Det finns folk som är snälla och trevliga och som jag själv är snäll och trevlig mot, men jag tycks alltid hålla dem på avstånd. Inte ens om de bjuder på sig själva och är generösa kan jag slappna av. Det är som om jag alltid går och väntar på stunden då de kommer att svika mig eller snacka skit om mig. En barndomskamrat som jag känt sedan 4-årsåldern slutade höra av sig för drygt två år sedan. Jag trodde att hon var min vän. "Jag ringer dig ikväll" var det sista hon sa innan hon la på luren och sedan var det tack och adjö. Jag vet inte varför. Ont gör det i alla fall.
De finns väl de som hävdar att det är en del av livet att bli sviken och att folk kommer att snacka skit om en, men för mig är det priset för högt. Det är väl en grej om det är ytliga bekanta som gör så, men hur skiljer man ut dem från de som kan vara vänner på riktigt?
Till saken hör att jag var mobbad i grundskolan och hemifrån fick jag inte någon trygghet heller.
Borde jag gå i terapi för det här? Det plågar mig faktiskt. Eller finns det något jag kan göra själv för att bryta trenden? Någon bok som kan rekommenderas?
Min strategi hittills har ju varit att jag kör mitt eget race och hoppas att det löser sig av sig själv på vägen, för någon efterhängsen typ vill jag ju inte vara. (Jag hade en klängig typ efter mig för några år sedan som bara klagade över diverse elände och jag blev som en morsa till henne trots att vi var jämnåriga. Hon kunde verkligen dra musten ur en. Sådan vill inte jag vara.)
Det finns folk som är snälla och trevliga och som jag själv är snäll och trevlig mot, men jag tycks alltid hålla dem på avstånd. Inte ens om de bjuder på sig själva och är generösa kan jag slappna av. Det är som om jag alltid går och väntar på stunden då de kommer att svika mig eller snacka skit om mig. En barndomskamrat som jag känt sedan 4-årsåldern slutade höra av sig för drygt två år sedan. Jag trodde att hon var min vän. "Jag ringer dig ikväll" var det sista hon sa innan hon la på luren och sedan var det tack och adjö. Jag vet inte varför. Ont gör det i alla fall.
De finns väl de som hävdar att det är en del av livet att bli sviken och att folk kommer att snacka skit om en, men för mig är det priset för högt. Det är väl en grej om det är ytliga bekanta som gör så, men hur skiljer man ut dem från de som kan vara vänner på riktigt?
Till saken hör att jag var mobbad i grundskolan och hemifrån fick jag inte någon trygghet heller.
Borde jag gå i terapi för det här? Det plågar mig faktiskt. Eller finns det något jag kan göra själv för att bryta trenden? Någon bok som kan rekommenderas?
Min strategi hittills har ju varit att jag kör mitt eget race och hoppas att det löser sig av sig själv på vägen, för någon efterhängsen typ vill jag ju inte vara. (Jag hade en klängig typ efter mig för några år sedan som bara klagade över diverse elände och jag blev som en morsa till henne trots att vi var jämnåriga. Hon kunde verkligen dra musten ur en. Sådan vill inte jag vara.)
Senast ändrad: