Ja, de är småhundar
Mental väldigt olika flatten och inte alls lika villiga vara till lags. Plus att de har lätt till skall. Men snälla och glada är de verkligen!
Jag jobbar på rädslorna och på skällandet. Det går framåt men saaaaaakta.
(och så jobbar jag hårt på att stå ut med de extremt fula öronen.....)
Fast nä.. Det är inte rastypiskt för pappi öht att inte vara villig att vara till lags.
De är ju en väldigt, väldigt hög will to please och är väldigt föriga. Det är ju allmänt känt i hundvärlden.
Vissa kan absolut ha lite närmre till skall än andra. Men det är ju inte något som är svårt att träna bort helt på den stora merparten.
Och rädslor är ju inget som är rastypiskt heller.
Jag har haft pappisar från hemsk uppfödare och från bra. Alla med stark will to please, utan rädslor eller skällighet.
Nuvarande hunds mormor flyttade från villa till min lägenhet. Hon smågruffade lite på folk som gick i trapphuset ca 1 v. Sen aldrig mer.
Nuvarande, barnbarn till den ovan, bjäbbade lite någon vecka hon med, typ när främmande kom in på vårt lager eller om en främlig själv givk in i vårt hus utan att vi var med etc. Nu satt hon precis i min säng på övervåningen, jag var på toa och sminkade mig och husse kom hem. Hade det varit första veckan hade och skällt och rusat dit. Nu satt hon kvar där tills jag ropade från andra rummet och undrade om hon inte skulle hälsa. Då kutade hon ner och skällde en gång och pepknorrade välkomnande sen innan hon blev tyst.
Så är de flesta.
Första nyår jag hade en av hundarna var hon högdräktig. Jag tog det säkra före det osäkra och åkte ut till mammas nya hus på landet för att slippa smällar. Väl där insåg vi att grannen nedanför var han som ägde färghandeln som sålde fyrverkeri och andra grannen och han tävlade om att vara värst med fyrverkerier varje år.
Hundarna kunde inte bry sig mindre, trots att vi var på en höjd och smällarna när oss. Den dräktiga behövde ut ofta och larvade runt själv där i trädgården under fyrverkerierna och sniffade på saker som var betydligt mer spännande än fyrverkerier.
Jag har ju vänner som aldrig någonsin haft hund eller andra djur och inte vet hur man tränar hund eller andra djur etc som har superlätta pappisar.
Flera av mina stallkompisar som hållit på med tex skydd och lydnad på elitnivå har efter att ha hängt med mina hundar bestämt sig för pappi när de blir äldre.
De har sett pappisar som små leksakshundar innan. Men insett att de har en häftig insida.
Jag träffar ju regelbundet och känner folk som äger och avlar på pappisar. Så jag har rätt stort underlag för att kunna se att de är väldigt föriga.
Just tack vare sin förighet har de lyckats väl inom agility tex. Sveriges första lydnadschampion var en pappi. Den minsta räddningshunden var en pappi. Det finns fler såna än idag.
En av mina gamla hade en avkomma som tävlade lydnad på elitnivå.
Rasen får gärna oförtjänt dåligt rykte av de kärringar som köper en docka som de tycker är gullig när den skäller och som man inte aktiverar.
OBS! Jag pratar INTE om dig här! Du gör inte så. En del pappisar behöver ju mer aktivering än vissa andra sällskapsraser. Så det finns en del bjäbbhögar som skulle behöva få vara hund på riktigt.
Men jag vänder mig emot att en väldigt förig ras skulle ha låg will to please. Finns säkert sådana individer. Men de är inte vanliga.