Sv: Valpar och sladdar
För egen del anser jag att Piru är något överdriven när det gäller ensam hund. Han lämnar dem ensamma långt mindre än vad jag gjort med någon av mina, men för honom fungerar det. Han har dock en poäng i att det inte är för hundens skull man lämnar den ensam tidigt. Det är helt och hållet för vår egen skull för att det ska bli problemfritt i ett senare skede, när vi vill ha ett socialt liv eller kunna gå utanför hemmet utan att hunden käkar upp hela huset.
Vissa hundar kan bli svåra att lämna om de inte vänjs tidigt vid att husse eller matte springer ut och in. Andra blir svåra att lämna på grund av deras stora flock-känsla eller för att ägaren gör en för stor affär av det hela. Vissa hundar är dock trygga i sig själva från början och ser inget konstigt med att bli lämnade. Där behöver man inte träna som en tok från dag ett. De hundarna köper att man går iväg från dem i ett senare skede, men det känns som att de är rätt ovanliga i dagens läge.
För egen del släpar jag heller inte med en valp vart jag än går. Om valpen sover då jag ska slänga sopor så får den fortsätta sova. Antagligen kommer den inte ens ha märkt att jag varit borta. Samma gäller om jag ska till tvättstugan. Däremot tränar jag inte för tränandets skull längre. Jag bara gör och tar det som det kommer. Inte heller vill jag lämna en hund bara några dagar efter jag fått hem den. Det spelar egentligen ingen roll hur trygg den är. Jag känner inte hunden ännu och kan därför heller inte läsa av den så bra som jag tycker känns nödvändigt. De första tecknen på stress är små och jag vill inte missa dem, just eftersom nuvarande hunden visat vad jobbigt det är med en hund som börjar knasa.
Däremot tänker jag inte sluta leva bara för att jag har hund. Det här är en åsikt som jag fått revidera några gånger i mitt liv. Tidigare var jag ungefär lika hård som Piru i mitt resonemang, men jag orkar helt enkelt inte leva på det viset och anser därför att en vuxen hund ska klara av att vara ensam ibland. Det är en nödvändighet för att passa in i samhället och den normala människans livsstil. Jag lämnade Tasse tidigt, han fixade det, men Evita gjorde det inte så det dröjde år innan hon var helt ensam hemma, utan Tasse eller mig. Det var nog först när sambon och jag flyttade isär och då var hunden fyra år. Hon fixade inte ensamhet innan dess.
Så, min högst personliga åsikt är att man ska vara försiktig med ensamheten men samtidigt är det för mycket begärt av en människa att de helt ska sluta leva. Behöver hunden vänjas vid ensamhet ska så göras, men med eftertanke och inte bara för att det står så i böckerna.
För egen del anser jag att Piru är något överdriven när det gäller ensam hund. Han lämnar dem ensamma långt mindre än vad jag gjort med någon av mina, men för honom fungerar det. Han har dock en poäng i att det inte är för hundens skull man lämnar den ensam tidigt. Det är helt och hållet för vår egen skull för att det ska bli problemfritt i ett senare skede, när vi vill ha ett socialt liv eller kunna gå utanför hemmet utan att hunden käkar upp hela huset.
Vissa hundar kan bli svåra att lämna om de inte vänjs tidigt vid att husse eller matte springer ut och in. Andra blir svåra att lämna på grund av deras stora flock-känsla eller för att ägaren gör en för stor affär av det hela. Vissa hundar är dock trygga i sig själva från början och ser inget konstigt med att bli lämnade. Där behöver man inte träna som en tok från dag ett. De hundarna köper att man går iväg från dem i ett senare skede, men det känns som att de är rätt ovanliga i dagens läge.
För egen del släpar jag heller inte med en valp vart jag än går. Om valpen sover då jag ska slänga sopor så får den fortsätta sova. Antagligen kommer den inte ens ha märkt att jag varit borta. Samma gäller om jag ska till tvättstugan. Däremot tränar jag inte för tränandets skull längre. Jag bara gör och tar det som det kommer. Inte heller vill jag lämna en hund bara några dagar efter jag fått hem den. Det spelar egentligen ingen roll hur trygg den är. Jag känner inte hunden ännu och kan därför heller inte läsa av den så bra som jag tycker känns nödvändigt. De första tecknen på stress är små och jag vill inte missa dem, just eftersom nuvarande hunden visat vad jobbigt det är med en hund som börjar knasa.
Däremot tänker jag inte sluta leva bara för att jag har hund. Det här är en åsikt som jag fått revidera några gånger i mitt liv. Tidigare var jag ungefär lika hård som Piru i mitt resonemang, men jag orkar helt enkelt inte leva på det viset och anser därför att en vuxen hund ska klara av att vara ensam ibland. Det är en nödvändighet för att passa in i samhället och den normala människans livsstil. Jag lämnade Tasse tidigt, han fixade det, men Evita gjorde det inte så det dröjde år innan hon var helt ensam hemma, utan Tasse eller mig. Det var nog först när sambon och jag flyttade isär och då var hunden fyra år. Hon fixade inte ensamhet innan dess.
Så, min högst personliga åsikt är att man ska vara försiktig med ensamheten men samtidigt är det för mycket begärt av en människa att de helt ska sluta leva. Behöver hunden vänjas vid ensamhet ska så göras, men med eftertanke och inte bara för att det står så i böckerna.
