Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

[Modest]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

Det där var konstigt skrivet tycker jag. Skyldighet? Menar du laglig skyldighet då eller?

Jag menar att man faktiskt inte kan anta att mor- och farföräldrar, syskon, etc. ska finnas där och hjälpa till med ens egna barn. Rent krasst har de inte skaffat några barnbarn och därför tycker jag att man bör se det som en bonus om de vill hjälpa till och ställa upp (vilket de allra flesta gör med glädje!).

Därmed inte sagt att man inte kan vara ledsen eller besviken över att mor-/farföräldrarna inte är engagerade i sina barnbarn.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

Flisanne, jättetråkigt med din familj. Jag hade blivit väldigt ledsen om inte mina föräldrar var intresserade av att ha någon relation med mig eller speciellt mina barn, och inte heller var intresserade av hur vi mådde.

Men som flera skriver så är det du och din man som får lösa den situation som ni har i er familj och sluta räkna med eller hoppas på dina föräldrar. Ni får lägga upp ert liv så att ni själva kan få ihop allting.

Om du inte orkar så är det ju faktiskt, som det ser ut nu, din man som får anpassa sitt arbete så att er familj kan må bra. Eller kanske ni har råd att köpa barnvaktstjänster någon dag i veckan eller så?

Jag och min sambo bor långt från våra föräldrar och har aldrig någon barnvakt. Man får lägga upp sitt liv så att man får ihop det ändå.

 

[Teilani]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

Jag funderade också på om det inte kunde gå att köpa sig lite fritid. Jag har sett annonser efter extra-farmor förut, det finns ju pigga ensamma pensionärer som också skulle vilja träffa folk.

 

[Petronilla]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

KL

Jag förstår dig Flisanne. Det är tungt att de inte vill vara där och hjälpa till. Det är en sorg man måste få gå igenom, framförallt när
man ser "alla" andra lyckliga familjer där farmor och mormor slåss om att få låna barnbarnen.

Du har fått många matnyttiga råd redan och här kommer en stor kram och förståelse.
/Petronilla

 

[mino]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

Tolkar jag saken rätt är ditt äldsta barn 16 år? Hur gamla är de andra, finns det ingen möjlighet att de kan hjälpa och göra mer?

 

[TinyWiny]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

Jag förstår att du blev ledsen när du såg dina föräldrar med din syster och hennes barn och jag vet hur tråkigt, hemskt, märkligt och ledsamt det är när ens föräldrar inte bryr sig om det finaste man har.
Det är ju inte så att man kan räkna med någon stöttning någonstans ifrån när man får barn utan man får inse att när man skaffar barn så får man också vara beredd att ta hand om dem själv.

Ni är ju ändå två föräldrar och jag som var ensamstående med mina barn den mesta tiden har lite svårt att förstå varför två personer inte skulle kunna klara det som jag klarade ensam? (Visst hade jag avlastning i form av att de i perioder åkte till sin pappa någon helg då och då men deras pappa var tyvärr bara pappa när han själv ville och det inträffade inte så ofta.) Vad är det som gör att du vill ha avlastning ifrån dina föräldrar mer än att du rent känslomässigt skulle önska att de brydde sig för det kan jag absolut förstå. Det är ju inte roligt när jag hör hur mina föräldrar är barnvakt en mycket stor del av sin lediga tid åt mina syskons barn (där det finns två föräldrar) medans det var fruktansvärt besvärligt att ens ta hand om mina barn för några timmar när jag hamnade på sjukhus. Jag förstår absolut din frustration rent känslomässigt men eran praktiska situation måste ni ju kunna lösa själva. Din man får ju helt enkelt tacka nej till utlandsjobb just nu och hänvisa till att du är sjuk eller så får ni vända er till kommunen och be om hjälp hos biståndsenheten. Om du är väldigt sjuk och inte klarar att hålla familjen flytande så får du ju hjälp den vägen. Om ett av barnen är så stort som 16 år så bör ju hen kunna hjälpa till med en hel del hemma också och särskilt nu när du är sjuk.

Det är aldrig roligt när man blir borträknad men man kan ju inte tvinga någon att bry sig.

 

[mandalaki]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

. Blev värre nu i em nör jag åkte in i stan och skulle hämta äldste sonen och såg mina föräldrar gå på restaurang med min syster och hennes barn.

Men alltså, det där gör ju att det är omöjligt för någon här att "råda". Det visar att dina föräldrar uppenbarligen inte är generellt ointresserade av barn och barnbarn, men att du och de har en outredd beef. Uppenbart är ni osams på något vis?

 

[Snurrfian]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

KL

Jag förstår dig Flisanne. Det är tungt att de inte vill vara där och hjälpa till. Det är en sorg man måste få gå igenom, framförallt när
man ser "alla" andra lyckliga familjer där farmor och mormor slåss om att få låna barnbarnen.

Du har fått många matnyttiga råd redan och här kommer en stor kram och förståelse.
/Petronilla

Jag tycker oxå att det är en sorg när man sitter i en sådan situation. Vi har en liknande med en svärmor som är på väg in i demensdimmorna, om jag låter barnen vara där så är de mer farmorvakt än vad hon är barnvakt. Jag kan låta min äldsta 10 åring vara där en stund ibland eftersom de uppskattar varandra och 10 åringen har vett nog att inse farliga situationer.
Min egen mamma bor dryga timmen bort och är teoretiskt intresserad av min barn, men när det kommer till att vara barnvakt, ja då är det väldigt låg prioritet, jag bokade in barnvakt 6 mån innan till ett bröllop vi var bjudna på och hennes svar var :Ja det kan jag om det inte dyker upp något annat...

Så i vardagen när vi behöver barnvakt så har vi goda vänner att falla tillbaka på, nu hjälps vi åt med barnen åt båda hållen så det är en ganska så skön relation. Överlag tycker jag att det är enklare ju större barnen blir, de kan vara en stund hos makens faster tex, det gick inte när de var små barn men idag så tycker fastern om att bjuda dem på fika och sitta och småprata med dem.
Den enda som frivilligt har erbjudet sig att ta våra barn är deras mellankusin, hon har ringt vid några tillfällen och tagit med sig barnen på bio, åkt till pulkabacken osv men dels har hon varit på resande fot ett år nu och dels jobbar hon mycket nu när hon har kommit hem så det är enbart ren bonus de gånger hon anser sig ha tiden och lusten.

Överlag var jag nog mer frustrerad när mina barn var små, idagsläget så har jag dem gärna med på vad än vi hittar på och det är snarare barnen själva som hellre vill vara med en kompis och då ringer och frågar om det går bra.

 

[Inte_Ung]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

Vad är det största problemet?
Att du blir ledsen för att dina föräldrar inte bryr sig eller att du behöver avlastning rent praktiskt?

 

[ameo]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

Vad är det största problemet?
Att du blir ledsen för att dina föräldrar inte bryr sig eller att du behöver avlastning rent praktiskt?

högst relevant frågeställning...

Jag är den första att erkänna att jag har haft mycket nytta av att min mamma bodde i närheten av oss, hon har hjälpt oss en hel del. Min pappa är borta sedan 15 år och makens föräldrar finns/fanns 50 mil från oss. De senaste ca 4 åren har jag dock inte haft min mamma tillgänglig - först pga osämja och sen gick hon bort förra våren. Så jag vet att det är jobbigt utan möjlighet till avlastning.

Och ja, visst kan barn få mycket extra uppmärksamhet av far- och morföräldrar. Men det är något man måste se som en bonus och komma ihåg att långt ifrån alla barn har ens några far- och morföräldrar...

Grejen är ju, som flera andra sagt, att det inte är du och din mamma/släkt som har skaffat barn ihop utan du och din partner. Därför är det också du och din partner som måste reda ut familjelivet tillsammans. Betyder det att han måste byta arbetsplats för att ni ska klara tillvaron, ja då är det det som måste ske. Betyder det att ni måste flytta till ett billigare boende, ja då är det så ni måste göra. Man måste helt enkelt rätta sig efter de förutsättningar man har för stunden. Man kan inte hänga upp sig på att "andra" ska hjälpa till, på ett eller annat sätt, utan man måste hitta sina egna lösningar och göra det bästa som går efter de givna förutsättningarna.

 

[No1]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

, det är mitt jobb jag bränt ut mig på, och vi behöver hans lön!

Är du säker på att det är jobbet du har bränt ut dig på?
Ex
Du hade varit utbränd av ditt jobb om du inte hade haft
man, barn eller annat ansvarsbetyngande eller tidskrävande?

I övrigt rekommenderar jag dig att gå ned i tid och/eller
köpa avlastning. Se över hur resurserna kan omfördelas
så ni skapar utrymme för vart er ekonomi i nöden behöver
placeras.
Kan även vara så att ni kan underlätta med RUT.

 

[Ramona]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

inte ens ett telefon samtal om hur jag har det, blir så ledsen att jag får på riktigt ont i hjärtat/över bröstet. Blev värre nu i em nör jag åkte in i stan och skulle hämta äldste sonen och såg mina föräldrar gå på restaurang med min syster och hennes barn. Jaha ensam är väl stark får jag nog inbilla mig!

Fast hur ofta ringer du dem och berättar hur du mår? Vet de om din situation?

Folk är inga tankeläsare, utan man måste berätta hur man har det för att få hjälp. Folk har dessutom så mycket med sina egna liv att de kanske inte alls ser det man tycker att de borde se. Man måste berätta det!

 

[corzette]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

Fast hur ofta ringer du dem och berättar hur du mår? Vet de om din situation?

Folk är inga tankeläsare, utan man måste berätta hur man har det för att få hjälp. Folk har dessutom så mycket med sina egna liv att de kanske inte alls ser det man tycker att de borde se. Man måste berätta det!

Fast även om man vet om situationen så kanske man tycker att man HAR hjälpt till, kommit med råd osv men man märker att den som har problem inte gör nåt...

I mitt fall hjälper mina föräldrar i stort sett ALDRIG syrran... Syrran har 3 st barn. Farföräldrarna är speciella... (dvs kan inte alltid + att farmoderns syn på barnuppfostran inte stämmer med syrrans uppfattningar)

Syrran har i perioder haft det tufft, och dessutom en man som misshandlar henne (har tom åkt dit för det) ... Vi har ställt upp TRO MEJ !!!
Men när det nu gått några år och hon bara "gnäller" , allt är så jobbigt, egentligen vill hon skiljas, men hon har ju inte råd, hon vill inte ha delad vårdnad, osv... När man nu hört detta "gnäll" i över 2 år, man har gett råd, sagt att "ja det är inte "bara"" , "nej det är säkert tufft i början, men det blir ju bättre sen" osv ... Då orkar man inte längre, att vara den som alltid får höra hur "tråkigt" det är, hur jobbig mannen är som är dum i huvvet, hur lite pengar hon har (mannen HAR pengar, men snål som ett as) osv ...

Till slut blir man anti... Då får hon leva med sin offerkofta .. Hon gör ju inget åt de.. Vad ska vi då hjälpa till med ? Höra gnället ? Tack men jag klarar mej utan den negativa energin som bara väller ut ...

Missförstå mej rätt, jag å syrran har väldigt bra kontakt, men det blir VÄLDIGT mkt ibland...

 

[tgd]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

Jag tycker som de andra här, att det där är något ni inom familjen måste hitta lösningar till. Man kan inte förvänta sig att andra människor har tid och kraft över för att orka börja hjälpa till. Och för hur länge skulle den hjälpen behövas? Och vad händer när den hjälpen ges, byggs familjelivet upp utifrån de förutsättningarna då så det blir ett permanent behov av hjälp? Vem har själv ett sådant liv att de kan ställa upp permanent på obestämbar tid framöver med att bara ge och ge utan att bränna ut sig själv?

En till relevant frågeställning i sådana här sammanhang är också hur mycket hjälper man själv till med åt andra? Finns det hjälp/gentjänster att få vid behov? Hjälp är något som ofta går båda vägarna, man lessnar på att bara vara den som ger och ger och ger och aldrig får något tillbaka. Ingen har obegränsat med tid och kraft över så det blir då att man prioriterar sin tid och kraft där den blir uppskattad och man vet att det går båda vägarna.

 

[mino]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

Nu är det ju som flera skrivit i tråden lite svårt att få grepp om vad TS problem egentligen handlar om, om det är allmän besvikelse eller om det är en akut situation som behöver lösas. Så det är svårt att få grepp om hur hennes situation egentligen är. Men generellt sett så tycker inte jag att man måste ge och ta hjälp i samma utsträckning under samma period. Under vissa tider behöver man mer hjälp, tex om man är sjuk som TS antyder att hon är och samtidigt har småbarn. Eller när man blir gammal. Idén om att man alltid måste klara sig fullt ut själv för att vara riktigt berättigad till sin familj tycker jag är rätt så märklig, i stort sett alla tar ju emot hjälp från staten, varför skulle det vara fel att ta emot den av släkten? Däremot kan man ju som du skriver inte förvänta sig hjälp/umgänge men å andra sidan kan man inte heller förvänta sig lojalitet tillbaka som släkting. Jag tycker att om kapabla och pigga morföräldrar inte ställer upp så är det ett tecken på att man inte har en god relation till dem, i en god relation så ställer man upp för varandra lite då och då.

Sen kan jag just i TS fall tycka att efter 16 år så borde man kommit över det och hittat andra lösningar. Jag har väldigt svårt att förstå folk som år efter år fortsätter att förvänta sig att föräldrarna ska börja bete sig idealt/normalt. Sånt måste man släppa, om inte annat för att slippa bli sorgsen.

 

[vallhund]

Sv: Vad tycker ni jag ska göra? Inga släktingar som ställer upp!

Menjösses... Kasta av dig offerkoftan. Petruska kommer med ett gott råd till dig att tänka över din egen situation. Jag är böjd att hålla med henne, om din man har ett jobb där ni båda vet att han kommer att resa mycket och det inte är något ni vill ändra på eftersom ni inte "vill" så känns det mycket begärt att omgivningen ska ställa upp och sen bli bitter för att de inte gör det.
Först får ni som familj försöka lösa ER situation så gott ni kan och SEN be om hjälp. Kanske det inte är läge för maken att gör drömkarriär just nu om det innebär att hans familj får lida för det?

TS skulle du frivilligt avstå från ditt liv o din familj för att ta hand om dina föräldrar när de blir gamla/dementa? Är det ditt ansvar/skyldighet?

I tråden http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?p=15765037#post15765037 skriver du att du är glad att kunna dela 30/70 mannen skall alltså arbeta o du gnäller över att dina/era föräldrar inte ställer upp?