Vad tänker ni om detta?

Halali

Trådstartare
Vet inte om ni sett artiklarna i SvD om mammor som ångrar att de skaffat barn?

http://www.svd.se/jag-hoppades-pa-att-fa-missfall/#sida-4

Jag har lite blandade känslor. Jag kan verkligen förstå att en del upplever att det inte blivit som de tänkt, främst då de som fått barn med tex någon form av skada/sjukdom. Men dessa texter gör mig lite provocerad, tex de som skaffat tre barn fast hon skriver att hon inte vill ha dem, eller som vägrar göra abort men inte vill ha barnet. Jag tycker det är snett. Jag ör ju då iofs inte direkt opartisk, jag hade en far som inte ville ha mig vilket verkligen påverkat mig då jag hela uppväxten försökte vara perfekt för att han skulle tycka om mig, och jag är givetvis även partisk då jag själv försöker skaffa barn men har svårigheter att lyckas.

Så lite öppet sådär, vad känner ni när ni läser detta? För de som inte kan läsa handlar det kortfattat om mammor som ångrar att de skaffat barn då de förlorat sin frihet etc, ingen av de som uttalat sig verkar ha barn med speciella svårigheter eller så. Förstår det ör tabubelagt men ändå intressant. Jag tänker att om män hade skrivit detta hade de fått enormt mkt skit i media.
 
Jag är väldigt kluven. Självklart har människor rätt till sina känslor och alla kan inte föreställa sig vad det innebär att vara förälder förren man är där. På samma gång önskar jag att alla barn ska vara efterlängtade, älskade och önskade för det är de värda! Alla barn borde få vara sina föräldrars prinsar och prinsessor som föräldrarna sätter först i alla lägen.

Tyvärr tror jag att förväntningarna på att bli förälder är väldigt sneda. Många tror att de ska kunna fortsätta sina liv precis som vanligt så fort barnet har börjat på dagis. Helst redan så fort barnet är fött. De inser inte att barn faktiskt behöver sina föräldrar oerhört mycket. Att det inte handlar enbart om kvalitetstid utan även om kvantitetstid.

Att som en mamma uttryckte det känna sig totalt slut både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt efter att barnen har flugit ut måste vara fruktansvärt men jag kan inte undgå att fundera på hur dessa barn känner. Har de känt sig som en börda eller har de känt sig älskade och önskade? Har man ens rätt som förälder att se på/behandla barn som om de vore en börda? Har man rätt att låta sitt barn växa upp med vetskapen om att hen mest är i vägen och att hen är jobbig? Jag tycker faktiskt inte det även om man på samma gång inte kan rå för hur man känner.

Det är trots allt så att det är vi kvinnor som väljer om vi vill ha barn eller inte. Barnen har aldrig bett om att få bli till eller att få födas. Det är helt och hållet vårt val. Jag tror att endel hade behövt fundera en gång till innan de bestämmer sig för att de vill ha barn för när barnet väl finns så är det försent. Då har barnet rätt att få sina behov tillfredsställda. Visst kan man adoptera bort sitt barn men hur många gör det?

Jag tror att vi behöver ändra vårt synsätt i samhället. Det ska inte vara självklart att alla vill ha barn. De som inte vill ska inte behöva känna pressen ifrån samhället, vänner och bekanta. De ska inte behöva försvara eller förklara sina val.
 
Tyvärr tror jag att förväntningarna på att bli förälder är väldigt sneda. Många tror att de ska kunna fortsätta sina liv precis som vanligt så fort barnet har börjat på dagis.
Titta bara här på Buke. Det är hur många föräldrar som helst som i tråd efter tråd efter tråd hävdar att livet knappt ändras när man får barn. Ofta i trådar TS vill ha barn men inte partnern. Inga skäl är okej till att inte vilja - vadå livet förändras? Man kan fortfarande resa och festa och gå på middag och umgås och göra det man vill. Så låter det alltid. När man säger att man inte köper det blir det alltid världens diskussion.

Så om folk tror att de ska kunna fortsätta som vanligt blir jag inte förvånad med tanke på hur många föräldrar som envist hävdar just det. För mig låter det urmärkligt att livet skulle rulla på som vanligt. En helt ny liten person har ju joinat familjen liksom.
 
Jag är också kluven. Jag har träffat både föräldrar och barn som levt under de beskrivna omständigheterna. Barn har ingen som för deras talan. Vuxna kan föra sin egen talan. Därför är det barnen (eller BARNEN som en del föredrar att skriva) som är de mest utsatta. Tycker jag. Det här är så jäkla svårt, för jag vill verkligen inte ansätta föräldrarna heller, för det är få som med vett och vilja vill sina barn illa.

Min slutsats är att det är livsviktigt att det inte ska vara norm att alla ska ha barn. Jag är för abort, för adoption, för familjehemsplaceringar.
 
Jag är inte förvånad eller tycker det är konstigt.
Jag vill själv inte ha barn, barn är en mardröm för mig och många med mig.
Problemet är dock att normen säger att man ska ha barn och som kvinna ska du helst älska barn.
Jag är övertygad om att många skaffar barn bara för att man måste, det är en del av livet.
 
helt sjukt. Inegn tvingar dig att skaffa barn, känns enormt bortskämd att gnälla att livet ändrat sig. Ja livet är inte bara skoj hela tiden, ta ansvar och ha empati!
 
Det verkar som om det är en extremt stark kultur i Israel att skaffa barn (det är där väl där studien gjordes).

Där är normen tex tre barn minst.
Att då gå ut med att man inte vill ha barn måste vara väldigt normbrytande och jobbigt.

Här är det ju inte direkt ovanligt att man som kvinna går ut med att man inte vill ha barn. Visst finns det några nötter som retar sig på det men oftast så är det ingen som blir upprörd över det direkt.

Sen kan man ju undra om man inte borde komma på att man inte trivs med att vara mamma när man får ett barn utan måste skaffa tre innan det går upp för en. Men det säger kanske vilket enormt socialt tryck det är på att kvinnor skall ha barn i Israel.
Riktigt så illa är det ju tex inte i Sverige.

Jag är 40 år och är den enda av mina kompisar som har barn. Det säger väl ändå hur pass vanligt det är att inte skaffa barn här.
 
Jag kaninte heller se det starka tabut här i sverige. Att säga "de kommer aldrig ge lika mycket tillbaka" så tucker jag det är barnen man ångrar och besvikelsen verkar vara att man trodde att barnen skulle ge nåt, frälsa nånting, göra nåt bättre för dig som förälder.
 
En av mina vänner erkände rätt ut att hon inte hade berättat hur jobbigt hon tyckte det var att bli mamma. För hade hon berättat hur det verkligen var hade jag aldrig valt att få barn, och det tyckte hon vore så synd!

Jag berättar mer än gärna för de som frågar vad jag tycker om att vara förälder. Allt det fina och roliga, men också de sömnlösa nätterna, nedkräkta lakanen kl 5 på morgonen och att jag inte fått kissa eller bajsa med stängd dörr hemma på 2 år. Man gör inte andra en tjänst genom att glorifiera föräldraskapet.

Jag ångrar inte mitt barn och han är bäst i världen! Men jag tyckte det var mycket som jag förväntat mig som var helt fel.
 
Jag gillar att man skriver om ett tabu. Många säger också att de inte ångrar sina barn, utan just beslutet. För mig är det olika saker. Jag förstår helt hur det kan bli så.
Du får gärna försöka förklara det för mig. Jag förstår inte hur man kan skilja det ena från det andra.
Man ångrar inte sina barn men man vill inte vara förälder.
Hur kan man ha barn om man inte vill vara förälder?
Eller hur kan man tycka om barnet men inte att vara en förälder?

För mig är dom två sakerna väldigt tätt sammanvävda på något sätt. Jag har så svårt att särskilja den ena från den andra (antar också att det är därför jag har så svårt att förstå tankesättet)
 
Jag kaninte heller se det starka tabut här i sverige. Att säga "de kommer aldrig ge lika mycket tillbaka" så tucker jag det är barnen man ångrar och besvikelsen verkar vara att man trodde att barnen skulle ge nåt, frälsa nånting, göra nåt bättre för dig som förälder.
Ja det är ett till resonemang jag inte riktigt förstår. Vad är det barnen skall ge tillbaka?

Mina barn ger mig en stor glädje bara för att dom finns till. Är det det som menas att dom skall ge tillbaka?
 
Du får gärna försöka förklara det för mig. Jag förstår inte hur man kan skilja det ena från det andra.
Man ångrar inte sina barn men man vill inte vara förälder.
Hur kan man ha barn om man inte vill vara förälder?
Eller hur kan man tycka om barnet men inte att vara en förälder?

För mig är dom två sakerna väldigt tätt sammanvävda på något sätt. Jag har så svårt att särskilja den ena från den andra (antar också att det är därför jag har så svårt att förstå tankesättet)

Såhär: det finns till exempel många som älskar barn men ändå inte vill ha egna. Man kanske inser att man inte skulle trivas med det dygnet runt i flera år. Är man då i en relation där partnern vill ha barn är det säkert lätt att falla till föga. Mina bästa väninnor är barnfria/-lösa BARNälskare men vill inte ha egna. Det är två vitt skilda saker. För mig tog det lång tid att hitta ett sätt att trivas med föräldrarollen, inte för att jag inte älskar mitt barn utan för att jag hade svårt att trivas med att någon var så beroende av mig hela tiden. En smått desperat känsla.
Jag hade ingen känsla av kärlekvidförstaögonkastet, jag har jobbat stenhårt för att knyta an och känna efter. Jag är extremt öppen med detta, vilket hjälper mig (även om omgivningen kan bli obekväm). Jag kan lätt se att mitt liv hade varit lika bra utan barn, och troligen lättare. Jag kunde ägna mig åt mina intressen typ konst, utställningar, resor, nattsudd och läsning. Mitt drömliv är inte att hänga i en park. Jag är inget idealiskt föräldramaterial men jag har bestämt mig för att verkligen försöka vara bra. Jag har även en bra partner som stöttar och har det där naturligt. Jag har insett att jag inte behöver göra som alla andra, jag kan ta med BARNET till moderna museet, vi kan äta musslor ihop och göra massor som berikar oss båda. Men hade jag levt i amerikanska södern eller Israel hade jag ångrat mig som satan. Jag hade troligen fortfarande älskat mitt barn och gjort det bästa av situationen men inte fasen hade jag applåderat mig själv till valet att bli förälder.
 
Såhär: det finns till exempel många som älskar barn men ändå inte vill ha egna. Man kanske inser att man inte skulle trivas med det dygnet runt i flera år. Är man då i en relation där partnern vill ha barn är det säkert lätt att falla till föga. Mina bästa väninnor är barnfria/-lösa BARNälskare men vill inte ha egna. Det är två vitt skilda saker. För mig tog det lång tid att hitta ett sätt att trivas med föräldrarollen, inte för att jag inte älskar mitt barn utan för att jag hade svårt att trivas med att någon var så beroende av mig hela tiden. En smått desperat känsla.
Jag hade ingen känsla av kärlekvidförstaögonkastet, jag har jobbat stenhårt för att knyta an och känna efter. Jag är extremt öppen med detta, vilket hjälper mig (även om omgivningen kan bli obekväm). Jag kan lätt se att mitt liv hade varit lika bra utan barn, och troligen lättare. Jag kunde ägna mig åt mina intressen typ konst, utställningar, resor, nattsudd och läsning. Mitt drömliv är inte att hänga i en park. Jag är inget idealiskt föräldramaterial men jag har bestämt mig för att verkligen försöka vara bra. Jag har även en bra partner som stöttar och har det där naturligt. Jag har insett att jag inte behöver göra som alla andra, jag kan ta med BARNET till moderna museet, vi kan äta musslor ihop och göra massor som berikar oss båda. Men hade jag levt i amerikanska södern eller Israel hade jag ångrat mig som satan. Jag hade troligen fortfarande älskat mitt barn och gjort det bästa av situationen men inte fasen hade jag applåderat mig själv till valet att bli förälder.
Oj, vad bra skrivet och beskrivet. Tack.
 
Såhär: det finns till exempel många som älskar barn men ändå inte vill ha egna. Man kanske inser att man inte skulle trivas med det dygnet runt i flera år. Är man då i en relation där partnern vill ha barn är det säkert lätt att falla till föga. Mina bästa väninnor är barnfria/-lösa BARNälskare men vill inte ha egna. Det är två vitt skilda saker. För mig tog det lång tid att hitta ett sätt att trivas med föräldrarollen, inte för att jag inte älskar mitt barn utan för att jag hade svårt att trivas med att någon var så beroende av mig hela tiden. En smått desperat känsla.
Jag hade ingen känsla av kärlekvidförstaögonkastet, jag har jobbat stenhårt för att knyta an och känna efter. Jag är extremt öppen med detta, vilket hjälper mig (även om omgivningen kan bli obekväm). Jag kan lätt se att mitt liv hade varit lika bra utan barn, och troligen lättare. Jag kunde ägna mig åt mina intressen typ konst, utställningar, resor, nattsudd och läsning. Mitt drömliv är inte att hänga i en park. Jag är inget idealiskt föräldramaterial men jag har bestämt mig för att verkligen försöka vara bra. Jag har även en bra partner som stöttar och har det där naturligt. Jag har insett att jag inte behöver göra som alla andra, jag kan ta med BARNET till moderna museet, vi kan äta musslor ihop och göra massor som berikar oss båda. Men hade jag levt i amerikanska södern eller Israel hade jag ångrat mig som satan. Jag hade troligen fortfarande älskat mitt barn och gjort det bästa av situationen men inte fasen hade jag applåderat mig själv till valet att bli förälder.
 
Så befriande att någon äntligen tar upp ämnet så stort. Jag har i olika sammanhang (främst här på forumet) berättat om vänner och bekanta som faktiskt ångrar sina barn. Som lyckligt barnfri får jag inte sällan höra detta, det är ingen som går till lyckliga föräldrar och vill diskutera att man ångrar sitt barn.

Flera här på forumet har öppet deklarerat att de tror jag ljuger, att ingen någonsin kan ångra sitt/sina barn. Jag gissar att samma personer nu måste tvivla på att journalisterna gjort sitt jobb riktigt...

Det är inget man rår för. Att man ångrar sitt barn. Däremot tycker jag att det borde vara mer tillåtet att diskutera det (utan att bli uppfattad som man ljuger), det måste vara hemskt för någon som har en så skamlig känsla att inte få lufta ämnet någonstans.

Korrigering "... någon som har en känsla som betraktats som skamlig att inte få lufta ämnet någonstans"
 
Äsch min padda hänger sig, jag tycker du Hyacinth är modig som väljer att berätta om hur du känner.

Jag tycker inte det är något att skämmas för. Det var en jätteomställning för mig, någon var helt plötsligt beroende av mig för att överleva. Att bli skraj känns rätt naturligt.

Skitläskigt.

Nu- ve och fasa;) planerar vi att faktiskt göra om det. Jag har varit extremt motvalls men efter en bra diskussion med en kompis om exakt vad jag var rädd för kunde vi prata oss fram till hur jag vill ha det. Förutsättningarna är annorlunda idag mot för 6-7 år sedan så jag kan se det på ett annat sätt. För mig tror jag den stora skillnaden ligger i att denna gång är det ett val, inte ett faktum. Kejsarsnitt, jag kommer inte försöka amma, 50/50 delad föräldraledighet är några faktorer som påverkar. Nu ska det bara bli av också;)


@Tora jag tycker du ska vara väldigt försiktig i dina uttalanden om att det är obegripligt. Jag är tämligen kaxig men det är ändå väldigt lätt att sådana uttalanden skapar större känslor av skuld och skam. Älskar man inte att vara (i mitt fall) småbarnsförälder och tycker det är livet på en pinne är man troligen lika känslig som de ofrivilligt barnlösa jag uppfattat att du värnar oerhört om. Du skulle aldrig märka på mig att det var så jobbigt som det var, men skulle vi mötas och du sade något dylikt i förbifarten skulle jag känna mig oerhört usel som förälder och självkänslan skulle få en törn. Sen skulle jag troligen ta diskussionen med dig, men jag är nog ett undantagsfall där.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 772
Senast: Anonymisten
·
Gravid - 1år Jag kommer förhoppningsvis få ett barn till hösten. Jag bor idag i Malmö, där jag också jobbar. Jag kommer att vara självstående. Jag...
Svar
15
· Visningar
1 521
Senast: Queen
·
Kropp & Själ Jag har haft besvär med riklig mens, pms, mellanblödningar och mensvärk i några år nu. Tidigare hade jag noll besvär. Jag har bokat in...
Svar
17
· Visningar
515
Senast: FrDrake
·
Gravid - 1år Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny...
2
Svar
22
· Visningar
3 827
Senast: Milosari
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp