vad ska man tro?

[pernilla_s]

Min son sa för någon vecka sedan till lillebror att ta honom på snoppen när vi satt allihopa i soffan. Jag sa ifrån så klart och började fråga om någon gjorde så på honom då han varit konstigt förförisk emot min man förra gången vi hade dem som sa ifrån ordentligt när han kröp fram till honom med en konstig blick och tog ett tag om snoppen på honom.

Då berättade han iaf att en person gjorde det, men sen ville han inte prata om det mer, han sa vem så jag ringde den andra vårdnadshavaren och berättade läget som inte tog det på allvar. Innan vi lämnade iväg barnen till den andre så berättade sonen igen vid ytterligare en fråga om någon gjorde så. Då berättade han fritt en lång historia om vad vårdnadshavaren gjorde denna gången och när vi bad honom berätta historian igen kunde han återberätta den 4 gr och den stämde varje gång.

Chockade lämnade vi barnen och på två dagar började vi fatta vad han hade sagt så dagen efter började vi ringa soc och dagen efter på deras inrådan hämtade vi barnen, jäkla liv men måste ju skydda barnen. Polisanmälan e gjord de har haft två förhör med sonen men han säger inget.


Vi får inte prata om det här så tyvärr kommer det nog inte hända så mkt mer, men jag tror på min son varför skulle han hitta på en sån här sak.

Jag vet absolut inte vad jag ska göra. Sonen e 4,5 år om det e relevant?

Vad hade ni gjort? TRott på barnet? Kan e 4,5 berätta en historia om så här pass saker hyfsat detaljerat och ljuga om en sådan här sak som han vet e fel och säga vårdnadshavaren?

Han har sådana ilskeutbrott haft en tid från att vara ett lugnt snällt barn visst lite trotsig ibland men vilken e inte den, från att ha blivit mkt värre efter att han berättade. Han bara skriker helt plöstligt kastar med saker och säger att han e arg hela tiden. Drömmer mardrömmar minst varannan natt nu.

E nog mkt skriva av sig tråd men jag behöver nog lite råd hur jag ska stötta barnet mitt i allt detta

Vad ska jag göra när han e så arg? NU lyssnar han inte och skadar lillebror hela tiden.

Hur ska vi hantera det? Jag mår jätte dåligt och min nuvarande man likadant, vi känner oss väldigt maktlösa och vill ju hjälpa sonen.

 

[citron]

Sv: vad ska man tro?

Tro på barnet!

Jag antar att förhören skett på barnahus, prata med personalen där. Prata med bup också. Min dotter fick också oerhörda utbrott i vad jag nu vet var i början när hon blev utnyttjad, jag trodde då det berodde på att hon var kraftigt mobbad i skolan. Fråga soc hur ni ska gå vidare. Det måste vara så mycket värre när barnet är så litet. Barnet vill skydda sin andra förälder, det är så...Det är de enda råd jag kan komma på. Ta hand om barnen.

 

[pernilla_s]

Sv: vad ska man tro?

Tro på barnet!

Jag antar att förhören skett på barnahus, prata med personalen där. Prata med bup också. Min dotter fick också oerhörda utbrott i vad jag nu vet var i början när hon blev utnyttjad, jag trodde då det berodde på att hon var kraftigt mobbad i skolan. Fråga soc hur ni ska gå vidare. Det måste vara så mycket värre när barnet är så litet. Barnet vill skydda sin andra förälder, det är så...Det är de enda råd jag kan komma på. Ta hand om barnen.

Här finns inga barnahus så hos polisen, bup får vi inte prata med än, jag och mannen ska dit på fredag dock men barnen får inte träffa dem än. Soc och polisen säger olika och tja vi får inget veta och ibland känns det som ingen egentligen bryr sig. De informerar inte oss utan blir sedan nästa griniga när vi frågar dem och att vi borde tagit reda på det? men vi får ju aldrig prata med samma för alltid när vi ringer så e den vi ska prata med aldrig där

Jag tror på sonen och gör allt jag kan, men det känns inte som jag räcker till

 

[Jettan]

Sv: vad ska man tro?

Jag har varit med om en liknande historia och du ska självklart lita på ditt barn! I mina öron låter det som ett uppenbart fall av övergrepp och att barnets utbrott blir värre nu när sanningen krupit fram är inte ett dugg konstigt.

BUP vill alltid tala med föräldrarna först, ofta för att bygga en trygghet hos föräldrar som ofta också är chokade och traumatiserade, precis som barnet. Om du tycker ditt barn behöver profesionell hjälp ska du be om att få det på Bup.

det är tråkigt att du tycker att ingen verkar bry sig, tyvärr har jag också varit med om en liknande händelse och jag upplevde det också som att ingen brydde sig. Min tanke är att man kanske helt enkelt har dålig kunskap om hur man gör med barn och föräldrar som råkar ut för något sånt här.

Försök ta hjälp av någon stark i din omgivning (din man kanske?) som kan ringa jobbiga telefonsamtal och ligga på diverse instanser för att ni ska få hjälp med allt ni kan tänkas behöva hjälp med. Tyvärr vill man ju helst gå och gräva ner sig när något sånt här händer, kanske är det just därför extra viktigt att stå på sig.

Du ska försöka prata med din son om det som har hänt på ett så avslappnat sätt som möjligt. Tydliggör så mycket du bara kan att det som har hänt inte är sonens fel, utan det är den som har gjort detta som gjort fel och är dum. Klargör att hans kropp är hans och att ingen får ta på den om han inte vill, precis som din kropp är din, och lillebrors kropp är hans. Klargör att han är jätte duktig och modig som berättar vad som har hänt.

Sånt här tar jätte lång tid att läka och det som du upplever som utbrott hos din son är ett uttryck för att han är traumatiserad. Övriga symtom kan vara:
Dålig sömn
Oro, Ångest (kan också kopplas till irrelevanta saker som barnet tidigare inte upplevt som jobbigt)
Kissa på sig
börjar prata bebisspråk
plötsliga utbrott
humörsvängningar
sexuellt beteende
svårfostrat (obstinat, ljuger, stjäl osv.)
förändrad aptit
undandragande m.m.

Försök ge din son extra uppmuntran och omtanke, men försök samtidigt ha en "normal" vardagsrutin.

Önskar er all lycka och starkt av dig att våga tro på din son!!!

 

[pernilla_s]

Sv: vad ska man tro?

Vi får på inga vis prata med sonen om det hela, vilket e jobbigt för att jag har ju massor att säga för att visa att de e inte hans fel. Men det kan förstöra utredningen tydligen så jag får vänta

Problemet med hjälp av min man e att de bara hänvisar till att han inte e vårdnadshavare och då läggs allt på mig.

Detta e det jag märkt den senaste tiden, var bra att checka av för mig kände jag.

Dålig sömn båda
Oro, Ångest (kan också kopplas till irrelevanta saker som barnet tidigare inte upplevt som jobbigt) japp båda två
Kissa på sig både han och lillebror
börjar prata bebisspråk
plötsliga utbrott storebror
humörsvängningar storebror
sexuellt beteende storebror lite lillebror
svårfostrat (obstinat, ljuger, stjäl osv.) nepp
förändrad aptit nepp
undandragande nepp snarare tvärtom för storebror

Jag har varit med om en liknande historia och du ska självklart lita på ditt barn! I mina öron låter det som ett uppenbart fall av övergrepp och att barnets utbrott blir värre nu när sanningen krupit fram är inte ett dugg konstigt.

BUP vill alltid tala med föräldrarna först, ofta för att bygga en trygghet hos föräldrar som ofta också är chokade och traumatiserade, precis som barnet. Om du tycker ditt barn behöver profesionell hjälp ska du be om att få det på Bup.

det är tråkigt att du tycker att ingen verkar bry sig, tyvärr har jag också varit med om en liknande händelse och jag upplevde det också som att ingen brydde sig. Min tanke är att man kanske helt enkelt har dålig kunskap om hur man gör med barn och föräldrar som råkar ut för något sånt här.

Försök ta hjälp av någon stark i din omgivning (din man kanske?) som kan ringa jobbiga telefonsamtal och ligga på diverse instanser för att ni ska få hjälp med allt ni kan tänkas behöva hjälp med. Tyvärr vill man ju helst gå och gräva ner sig när något sånt här händer, kanske är det just därför extra viktigt att stå på sig.

Du ska försöka prata med din son om det som har hänt på ett så avslappnat sätt som möjligt. Tydliggör så mycket du bara kan att det som har hänt inte är sonens fel, utan det är den som har gjort detta som gjort fel och är dum. Klargör att hans kropp är hans och att ingen får ta på den om han inte vill, precis som din kropp är din, och lillebrors kropp är hans. Klargör att han är jätte duktig och modig som berättar vad som har hänt.

Sånt här tar jätte lång tid att läka och det som du upplever som utbrott hos din son är ett uttryck för att han är traumatiserad. Övriga symtom kan vara:
Dålig sömn
Oro, Ångest (kan också kopplas till irrelevanta saker som barnet tidigare inte upplevt som jobbigt)
Kissa på sig
börjar prata bebisspråk
plötsliga utbrott
humörsvängningar
sexuellt beteende
svårfostrat (obstinat, ljuger, stjäl osv.)
förändrad aptit
undandragande m.m.

Försök ge din son extra uppmuntran och omtanke, men försök samtidigt ha en "normal" vardagsrutin.

Önskar er all lycka och starkt av dig att våga tro på din son!!!

 

[Jettan]

Sv: vad ska man tro?

Fast det känns ju himla märkligt att du inte får prata alls om detta med din son, i så fall MÅSTE han ju få gå till en psykolog nu, man kan ju inte vänta på att sonen eventuellt kommer att öppna sig för en polis, han måste ju få tala om det som har hänt, för att han ska kunna bearbeta händelserna och för att han ska få förstå att han inte har gjort fel!!!!

Du måste kontakta polisen och höra dig för vad de menar med detta egentligen, förmodligen handlar det väl om att man inte ska påverka barnet, eller lägga ord i munnen på barnet, men jag tycker verkligen du ska ringa och fråga och trycka på att du anser att det finns behov för sonen att få tala om detta, för hans eget välmående. Ni kan ju inte gå vidare i er familj med problem som uppstår som att han tar på lillebror eller har utbrott om ni inte kan få lov att gå till botten med problemet, då kommer det ju bara fortsätta precis som förut.

Jag tänker att om sonen får prata med specialist så blir det mer "formellt" och då påverkar det inte utredningen?

Spontant är min känsla att om jag hade varit i din sits hade jag nog helt enkelt sagt till sonen; "vad bra att du talade om för mig att x var dum mot dig (behöver inte ens nämna vad som har gjorts, barn fattar ju), det var jätte modigt av dig och jag är så stolt över dig" Då har du iaf. sagt till din son att han har gjort rätt och du har inte ens nämnt ämnet i fråga. Om sedan sonen skulle vilja berätta mer i ett sådant skede är det ju bara att du lyssnar och inte säger mer än "mmm" och eventuellt upprepar ovanstående mening. Det är nog vad jag hade gjort, skitit i vad polisen sagt och åtminstonde bekräftat att sonen var betrodd och att han hade gjort något bra som hade berättat.

Jag tycker du ska ta upp detta med bup när du ska dit på möte. Mina erfarenheter med bup är mycket bra. Bara berätta allt, förslag är att du skriver upp allt som hänt och sagts rörande detta ämne och tar med dig till mötet ex. Sonen sa si eller så, då tänkte vi såhär, sedan gjorde vi såhär. Sonen har visat att han mått dåligt såhär. Polisen säger att vi inte får prata med honom om det vad gör vi? Hur hjälper vi sonen vidare? Kan han få gå till psykolog? Vi känner att vi har blivit dåligt bemötta, kan du/ni hjälpa oss med kontakt med soc/polis (eller vad det nu kan vara)? Bara häv ur er allt ni kan komma på.

Om du behöver prata mer om detta men inte vill ta det här kan du pm:a mig!

 

[pernilla_s]

Sv: vad ska man tro?

Barnen e så oerhört jobbiga just nu lyssnar inte och skiter i allt, raserar hemmet. Jag förstår dem ju men det skapar ännu mer frustration inom mig. Vi får ju inget stöd någonstans. Vi har bup tid på fredag, soc hör vi inget ifrån och polisen säger inget. Blir så trött på allt, verkar vara så svårt att skydda sina barn