Vad ska jag göra?

[jerseyko]

Sv: Vad ska jag göra?

Angående ridningen så är det pga foglossningen jag inte får rida innan, eftersom det kan bli bestående men om jag rider för tidigt menar min barnmorska.

Jag blev sjukskriven i v.10 pga fogarna och min bm sa ingenting om att jag börja rida igen 2 veckor efter förlossningen.
Har du inte ont så rid, har du ont låt bli tills de inte gör ont längre men gör andra övningar för att stärka muskelaturen.

Nu med mitt 2a barn så hade jag så ont på slutet att jag inte ens fixade sjukgymnastens övningar!

 

[Mitten]

Sv: Vad ska jag göra?

Ja jag vet ju bara vad min läkare sa. Han är ändå specialist på just graviditetsåkommor, så jag litar på honom. Men jag har ju svårt att tänka mig att jag ramlade ihop (för att bäckenet inte höll mig uppe, inte av smärta) för samma sak som någon annan inte känner av... men din sjukgymnast kanske vet mer, vad vet jag.

 

[Mabuse]

Sv: Vad ska jag göra?

Men var det vanliga foglossningar som du hade, då? Det låter inte riktigt som det, särskilt om du inte hade ont. Foglossningar gör normalt väldigt ont. Du kanske hade något annat?

Och då är det ju inte så konstigt om du får andra råd än de som har foglossningar - och TS, som har foglossningar, behöver ju inte följa råd som gäller för dem som har ngt annat än foglossningar.

 

[Mitten]

Sv: Vad ska jag göra?

Jo, jag hade ont. Skitont. Jävligt jätteont. Men jag menade att höften liksom vek sig - det handlade inte om att jag kan inte gå för att det gör så ont, det handlade om att det inte GICK att gå för höften vek sig och bar mig inte. Det var så instabilt. Och jag är säker på att det var foglossning. Jag hade så ont att jag inte kände mina förlossningsvärkar förrän det var dags att krysta.
Jag har en gång brutit alla revben utom ett plus mitt nyckelben, och jag trodde att det var den värsta smärtan som gick att känna. Men foglossningarna fick det att kännas som en walk in the park. Förlossningen kändes knappt i jämförelse.

 

[Mabuse]

Sv: Vad ska jag göra?

Men menade läkaren alltså att brosket i dina höftben hade försvunnit? Eftersom skelettet skulle kunna slås mot varandra och gå sönder? Det låter medicinskt märkligt.

Sen har ju knappast TS lika stora problem som dig, så det verkar lite maxat att hon skulle lyda rekommendationerna du fick, istället för dem som gäller för gravida med hennes nivå på foglossninger? Jättetråkigt att du fick såna problem, men innebär det att andra som inte har dina problem måste följa de råden du fick?

 

[Calazirya]

Sv: Vad ska jag göra?

Men TS har ju fått samma råd ( dvs att inte rida efter ) det var ju därför ni halkade in på diskussionen?

 

[Mabuse]

Sv: Vad ska jag göra?

Ja, men TS tycks inte ha samma problem som Mitten. Och TS har fått sina råd från BM, inte från sjukgymnast eller läkare. Barnmorskor är ju inte specialiserade på rörelseapparaten på det sättet som en sjukgymnast är, t ex. Och inte ens Mitten med sina grava problem har fått rådet att inte rida, även om det inte gör ont.

Det finns enormt mycket myter om motion och levnadsvanor för gravida, och många BM ger råd baserade på vad de tycker, inte på medicinska skäl. Alltså kan det vara relevant för TS att veta att det finns andra med samma grad av foglossning som hon, där sjukvården inte tyckt det var farligt att rida, under förutsättning att det inte gör ont.

Mitten verkar ju ha fått någon extremvariant (hur vanligt är det att fogarna är så lösa att skelettet riskerar att gå sönder?), och har väl troligen fått extrema råd av den anledningen.

Men ingen tycks ju ha fått rådet att avstå från rörelser som inte gör ont. Gör det inte ont är det inte farligt.

 

[Calazirya]

Sv: Vad ska jag göra?

Det är sant, jag missade att rådet hade kommit från Ts barnmorska.

 

[Mitten]

Sv: Vad ska jag göra?

Men ingen tycks ju ha fått rådet att avstå från rörelser som inte gör ont. Gör det inte ont är det inte farligt.

Precis så sa de till mig, så det kan vi ju komma överens om iallafall .

Alltså rörelse är JÄTTEBRA speciellt som gravid, men man skall aldrig göra något som gör ont. Jag reagerade bara just för att jag fick såna kommentarer av andra hästtjejer, typ, att rida är bara bra och promenera mycket och det gör inget att det gör ont, kör på bara. Typ 'jag hade också ont i ryggen när jag var gravid'. Och det är skillnad på ont och ont. Jag menar inte att man skall sitta still och äta praliner. Jag gjorde alla träningsrörelser jag kunde - men i mitt fall var det begränsat till armarna typ .

Men efter graviditeten kan det vara jätteolika, vissa får ondare efter, andra är bra typ dagen efter (jag gick själv upp till toaletten typ 10 minuter efter förlossningen, då kunde jag gå lite själv igen - fantastiskt!). Så det är väl bara ta det lugnt och göra det kroppen går med på.

 

[Mabuse]

Sv: Vad ska jag göra?

Ja, det håller jag med om! Bita ihop och köra ändå är det sämsta man kan göra med foglossningar och graviditetsbesvär, enligt min erfarenhet. Biter man ihop och gör sånt som gör ont så blir det onda genast sju resor värre. Gör det (alltför) ont så får man låta bli, helt enkelt, ingen idé alls att pressa kroppen i det läget.

De som sa att promenader är bra även om det gör ont kan inte haft foglossningar själva, tror jag bestämt. Har man haft det så upptäcker man ju rätt snart att promenader gör en handikappad och inte alls är bra.

 

[ledsen]

Sv: Vad ska jag göra?

*Knapplån*

Nu är min bebis ett halvår och jag har kunnat börja rida igen, jag hade roterat bäcken och överrörlighet i ena höften, så det var därför jag hade så ont visade det sig, det blev värre efter förlossningen så jag fick gå till sjukgymnast som rättade till det. Min depression sitter i och jag har tid till läkare om två veckor för att få medicin och kanske börja i terapi. Min man och jag har pratat om vad som var under graviditeten och han har sagt att han också blev deprimerad och att han aldrig varit så trött som då. Jag kan köpa hans förklaring men känner mig ändå sviken.
Efter förlossningen blev som sagt "foglossningen" värre, bebisen hade kolik, mina hormoner löpte amok och jag hade mens i ett par månader efter att avslaget slutat vilket gjorde sitt på humöret, nu har det rättat till sig men jag mår fortfarande skit ca 60% av tiden.
Det är mycket märkligt, för jag kan känna mig så lycklig för att ett par dagar senare få självmordstankar och vilja ha skilsmässa. Jag känner mig så ambivalent och vet inte vad som är mina riktiga" tankar. Jag har nästan helt isolerat mig från mina vänner och har i stort sett bara social kontakt via facebook... Jag började isolera mig för att jag inte ville visa att jag var ledsen och ville inte vara jobbig och det har ju förstås bara gjort saken värre.
Den sista tiden har jag även börjat få mer fysiska problem, jag tror det beror på depressionen, jag kallsvettas, är yr, har "overklighetskänslor", har svimmat ett par gånger, huvudvärk...
Jag vet inte hur det ska gå med min man riktigt, jag är jättetrött på honom men samtidigt så är det bara han som kan få mig att må riktigt bra, och jag mår bättre när jag är med honom.

 

[Mabuse]

Sv: Vad ska jag göra?

Men herregud, du behöve ju träffa psyk, på studs! Har du haft kontakt med kurator och/eller psyk regelbundet efter förlossningen?

 

[ledsen]

Sv: Vad ska jag göra?

Nej, jag har inte haft någon sådan kontakt, fram tills för två månader sen så fanns det skäl för att jag mådde dåligt så jag har mest bara väntat på att det ska gå över men nu har jag börjat inse att det inte kommer att gå över av sig själv. Nu har jag tid till läkare om två veckor så jag ska stå ut tills dess. Fy fan det känns så jävla misslyckat. Jag har verkligen försökt ALLT för att må bättre, jag tränar (går promenader, rider, tömkör mm) i genomsnitt 1,5 timme per dag, jag äter rätt, jag får sova ganska bra, jag försöker verkligen tänka positiva tankar, jag försöker hitta på saker. Men sen ORKAR jag inte mer, det är verkligen jobbigt att hela tiden behöva anstränga mig för att inte gå in i depressionen. Det känns som att jag har fallit överbord och simmar och simmar och kämpar mot vågorna men till slut orkar jag inte mer och drunknar. Jag är verkligen extremt lyckligt lottad, jag har allt som jag nånsin velat ha och ändå är det såhär. Jag förstår verkligen inte varför.

 

[cirkus]

Sv: Vad ska jag göra?

Det går aldrig att svara på varför man får en viss sjukdom - får man cancer så undrar man ju också varför.

Du verkar känna att du inte har "rätt" att vara deprimerad när du "har allt". Men så funkar det inte.

Jag tycker du är duktig som kämpar på, men nu behöver du hjälp ! Någon som kastar åt dig en livboj.

Hoppas att du får adekvat hjälp snabbt och att du snart börjar må lite bättre.

 

[Mabuse]

Sv: Vad ska jag göra?

Fast du har ju haft det väldigt tufft, med oförstående sambo, kolikbarn och jag vet inte vad. Det är väl skäl nog att inte må bra? Underskatta inte vad du gått igenom! Självklart ska du söka hjälp, ring akutpsyk om det blir för illa. Eller hör med bvc, de kan också hjälpa till.

Förlossningsdepressioner är inte alls ovanliga, en på tio får dem. Det positiva är att det finns bra hjälp att få, och att prognosen är bra, nästan alla blir friska igen.

 

[Badger]

Sv: Vad ska jag göra?

såg inte hur gammal tråden var, inlägg borttaget

 

[Mirre]

Sv: Vad ska jag göra?

Kan inte din bm prata med honom?
Annars kanske ni kan få hjälp av en medlare?
Jag och exet fick sådan hjälp i en vårdnadstvist och är nu bra vänner.
Det hjälpte jättemycket att prata med någon som faktiskt lyssnade på oss båda två och kunde se saker från båda håll.

Nu var ju vi i en annan sits än ni men kanske kan det hjälpa er också?
Vad känner du för din sambo?