Vad ska jag göra?

[ledsen]

Jag vet inte vad jag ska göra, min sambo och jag har ett barn sen innan och ett på väg och jag är så himla trött på allt. Jag är trött på min sambo som aldrig hjälper till, han gör mycket ute men inget inne och jag känner mig som hans hushållerska, egentligen lägger vi väl lika många timmar på "hemarbete" men nu när jag är gravid orkar jag ingenting och jag har bett honom hjälpa mig med tvätt, städning osv och han säger att han ska göra det men han gör det aldrig.

Han vill aldrig ha sex (en gång varannan månad ungefär), utan säger att han är för trött (men kan sitta uppe och titta på tv halva näötterna) det har varit så i några år... Jag känner mig så äcklig och ful och jag sörjer för jag tar hans ointresse som bevis för att han inte älskar mig. Det är kanske sjukt men jag ångrar att jag fick barn med honom. Hade vi inte haft barn hade jag gjort slut. Jag kanske inte borde blivit gravid igen men det kändes som att eftersom vi redan har ett barn så är jag "fast" så då kunde jag lika gärna bli med barn igen.

Jag har så ont av foglossning att jag inte kan ta hand om varken hästar eller vår dotter, sambon hjälper mig lite men för det mesta får jag ta alvedon och göra så gott jag kan. Jag är så trött och har ont att jag är tjurig mot vårt barn men jag gör så gott jag kan. För det mesta ligger jag bara i soffan hela dagarna eftersom jag inte klarar av nåt mer. Vilket säkert också bidrar till min deppighet, jag behöver röra på mig för att hålla mig glad.

Jag pratade med barnmorskan och hon sa att jag måste vänta i tolv veckor efter förlossningen med att rida, vilket just nu känns som min enda glädje, det blir om fem månader ungefär och känns som en evighet.


Jag är så orolig inför förlossningen, att jag ska ha det lika jobbigt efter som jag hade efter vårt förra barn, att gå sönder. Tanken ger mig sån ångesst.

Jag bara gråter hela tiden för jag ångrar mig, jag önskar att jag aldrig blivit gravid igen och jag gråter för att jag är så hemsk som inte vill ha bebisen. Jag vet inte hur jag ska göra, just nu känns det som att jag håller på att förlora förståndet. Jag har ingen att prata med, min sambo verkar tycka jag är jobbig och jag vill inte belasta mina vänner.

 

[Giganten]

Sv: Vad ska jag göra?

Ni kan antingen ta hjälp utifrån, med parterapi. Så ni båda kan ventilera vad ni känner och tycker och tänker.
Alternativt sätter er ner vid köksbordet och talar ut.

Att skylla på barn och därför inte kan lämna... Lämna går att göra ändå, oavsätt barn. Barnen är inte lyckliga med två olyckliga föräldrar.

Tala om att du har ont och att han kan faktiskt göra sin del och lite till när du går och bär på hans barn. Prata. Kominucera.

 

[ledsen]

Sv: Vad ska jag göra?

Parterapi kanske vore nåt, jag har funderat lite på det och nämnt det för honom men han ville inte. Jag har verkligen försökt prata med honom. Det han kan prata om händer det iallafall inget med, eller så kommer vi inte fram till nåt. Att jag mår dåligt tror han bara beror på hormoner och säger att det kommer att gå om så småningom, eller så kan han inte prata om det. Jag sa lite försiktigt till honom hur jag kände med bebisen, att det känns jobbigt men det ville han inte alls prata om.
Jag funderar mycket på om han är olycklig med mig, han säger att han inte är det men jag tror inte riktigt på honom och jag tänker att allt är mitt fel. Att jag mår dåligt påverkar ju säkert honom. Jag är så orolig för när bebisen kommer, det känns inte ens som att jag vill föda den just nu. Vårt förra barn längtade jag efter men detta barnet vill jag inte ens ha utan jag ser det bara som ett hinder. Jag försöker verkligen prata med honom, han är min bäste vän och vi brukar kunna prata om allt men med detta bara låser han sig och blir tyst och sur.

 

[aramis]

Sv: Vad ska jag göra?

Låter jättejobbigt, och jag hoppas att ni reder ut allt så småningom. Det är säkert jobbigt för honom också. Han vet kanske inte hur han ska tackla det, han tror det är hormoner och kanske han med flit låter dig vara ifred när du i själva verket vill bli uppmärksammad och älskad.

Försök att prata med honom och gör klart att du menar allvar och att du verkligen vill att ni tar tag i problemet NU.

Fråga vad han tycker och vill, var beredd att lyssna på honom också. I grund och botten så vill ni säkert samma sak. Ni vill vara älskade och uppskattade, ni vill vara tillfreds och nöjda med er familj. Hur ska ni komma dit. Vad är det för dig? Vad betyder det för honom?

Kanske ni kan be någon vän eller familjemedlem att komma och hjälpa till hemma hos er nu när du har jobbigt. Det kan ju vara allt ifrån att någon kommer och damsuger huset en sväng, kollar igenom blommorna, fixar lite tvätt eller någonting annat.

Lycka till!

 

[Sol]

Sv: Vad ska jag göra?

Om han inte går med på parterapi, vad är hans alternativ då? Är han nöjd med allt som det är? Om ja, hur kan han vara nöjd med att ha en partner som mår dåligt?

Det går inte att bara vänta ut problem och hoppas att de löser sig själva utan ni måste ju göra någonting och om han inte kan komma med ett alternativ till parterapi så verkar han ju faktiskt ointresserad av att göra någonting och då är han väl inte värd någon vida investering kan jag tycka.

Du behöver iaf någon att prata med så fixa det. Be att få prata med kuratorn på MVC, börja där och se vad det kan ge.

 

[jerseyko]

Sv: Vad ska jag göra?

Följer han med till barnmorskan? Om inte ta med honom dit så någon utifrån kan säga åt honom att han måste hjälpa till mer och förklara hur det påverkar din kropp.

Och ridningen behöver du inte alls vänta 12 veckor om du känner att allt är bra, jag red efter 2 veckor med 1a barnet och pga hästbrist efter 1 månad med andra barnet. Hade kunnat rida tidigare båda gångerna om jag velat.

Har du berättat för din bm om din rädsla inför förlossningen?

 

[Rizto]

Sv: Vad ska jag göra?

Har tyvärr inget nytt att komma med ang din sambo men på en punkt kan jag lugna dig.
Det är mycket lättare att föda andra barnet. En nära vän till mig sprack hela vägen till analöppningen med sitt första barn men behövde inte sy ett enda stygn med tvåan. Detta trots att tvåan var större än ettan.

Lycka till!
Kram

 

[Gullegryn]

Sv: Vad ska jag göra?

Först vill jag beklaga den fruktansvärda situtation du befinner i.

Sen tycker jag att du ska prata med din bästa kompis (om du har någon nära vän), det är inte att belasta. Det är vad vänner är till för. Det kan ju vara lite lättare för någon som känner dig att ge dig råd. Jag tycker du verkar ha stor insikt i din sits.

Om du vill lämna honom så gör du det. Du kan ju iaf inte sakna hans hjälp. Försök glädja dig åt nya bebisen och nuförtiden innebär inte barn att man måste dras med fel partner i all evighet.

Du måste, precis som Svante skriver, sätta dig ner med honom och prata ORDENTLIGT om dina/hans tankar. Vad är det annars för förhållande om man inte kan det? NI måste ju båda komma fram till något gemensamt mål.

Lycka till/Gg

 

[vallhund]

Det du skall göra är att ta kontakt

Med närmaste psykiatriska klinik. Oftast har professionell personal bättre råd att komma med än sk goda vänner o släktingar, eller sk internett wannabies.

Uppenbarligen behöver du hjälp!
Om det så är att ringa till 112, eller uttföra HLR, eller bara hålla handen.



Alltför många skriker vargen kommer o under tiden så dör våra ungdomarr för att ingen tar dem på allvar.

 

[Giganten]

Sv: Vad ska jag göra?

va? Fattar ingenting...

 

[Calazirya]

Sv: Det du skall göra är att ta kontakt

Men nu har det väl slagit runt?

Eller du kanske vet mer än någon annan av de internet wannabies som svarat om TS situation?

 

[Mabuse]

Sv: Det du skall göra är att ta kontakt

Med närmaste psykiatriska klinik. Oftast har professionell personal bättre råd att komma med än sk goda vänner o släktingar, eller sk internett wannabies.

Uppenbarligen behöver du hjälp!
Om det så är att ringa till 112, eller uttföra HLR, eller bara hålla handen.



Alltför många skriker vargen kommer o under tiden så dör våra ungdomarr för att ingen tar dem på allvar.

Men varför tror att TS behöver hjärt- och lungräddning?

Fattar inget.

 

[ledsen]

Svar till alla:

Jo han har följt med till barnmorskan och han vet att han borde hjälpa till mer, och han gör mycket hemma men när det gäller "kvinnosysslor" är det precis som om han inte ser vad som behövs göras och jag vill inte tjata. Vi har haft en klassisk uppdelning av arbetet i flera år (vilket passar oss jättebra i vanliga fall) och han verkar ha svårt att ställa om sig.

Jag pratade iallafall med honom senare samma dag jag skrev inlägget, han skämdes rätt rejält och har storstädat hela huset och fixat och donat, hoppas bara det håller i sig, jag tror inte det men jag får väl tjata antar jag...

Angående ridningen så är det pga foglossningen jag inte får rida innan, eftersom det kan bli bestående men om jag rider för tidigt menar min barnmorska.

Jag vill inte göra slut, av hundra anledningar, det enda problemet vi har är egentligen, i vanliga fall, sexet och det känns inte som en bra anledning. Vi har ju byggt upp ett liv ihop, det är så mycket jag skulle förlora, mina barn (varannan vecka), hästarna, mitt hem, min bäste vän, hans familj mm.
Jag känner mig bara inte älskad av honom, jag tror han älskar mig,, han säger det och han är väldigt snäll mot mig. Det känns bara så dystert när kompisarna säger nåt om sitt sexliv eller man ser en film... Bara en sån sak som att bestämma preventivmedel efter förlossningen känns jobbigt.

Mitt andra stora bekymmer är bebisen, jag är så rädd att jag inte ska tycka om den. Just nu känner jag mig så likgiltig.

 

[Mabuse]

Sv: Vad ska jag göra?

Fast stämmer verkligen det där med foglossningen och ridförbud? Jag är i sjunde månaden och har rätt kraftig foglossning, har haft sen i julas ungefär, och varken BM eller sjukgymnast specialiserad på foglossning och graviditetsbesvär har invänt mot ridningen. Tvärtom tyckte sjukgymnasten att det är väl bra motion, undvik att trilla av och sitt upp från en pall bara. Det enda som hjälper mot foglossning (förutom bälten och sånt) är ju träning av buk- och ryggmuskulatur, dvs samma muskler som man tränar med ridning, så i princip är ju ridning bra träning.

Jag har rätt stort förtroende för sjukgymnasten i den här frågan, de är ju verkligen specialister på rörelseapparaten på ett annat sätt än barnmorskor. Jag skulle säga att din barnmorska hittar på lite grann för att hon själv tycker det verkar dåligt med ridning. Sjukgymnasten hade ett ganska enkelt recept angående motion och graviditet/foglossningar: gör det inte ont så är det inte farligt. Hon menade också att risken för framtida men är rätt överdriven, har man ont efteråt så är det snarare för att man tappat all muskulatur runt fogarna, och sen får ont pga det, att man helt enkelt inte vågar röra sig.

 

[Mitten]

Sv: Vad ska jag göra?

Fast både min läkare och sjukgymnast sa tvärt nej till ridning. Jag hade jätteilla med foglossningen, och de sa då att 'gunget' i ridningen kunde få benplattorna att slå mot varandra, och ville det sig illa kunde de slå sönder varann. Kan det bero på hur mycket foglossning man har? Har man fortfarande någon slags stötdämpning överväger muskelfördelarna, men är det liksom ben-mot-ben så är riskerna för stora?

Jag ifrågasatte det aldrig, hade så ont att jag förmodligen inte kunnat rida ändå. Tre månader efter förlossningen grät jag av smärta av en skrittur i skogen. Jag hade ändå bra muskler innan jag blev gravid, men ändå gav höfterna upp innan v 17 .

Kan tillägga att både läkaren, BM och sjukgymnasten var för ridning om man inte hade foglossning - vissa är ju anti-ridning öht när man är gravid, och jag frågade dem om det, men de tyckte att det var bra 'i mild och säker form', tror jag BM uttryckte sig som .


Och jag har verkligen kämpat och kämpat för att träna muskler runt höfterna, nu är det ändå 2 år sedan förlossningen, så jag blir lite lessen av kommentarer som att det onda jag har idag bara är 'brist på muskler', jag har inte ont hela tiden men vissa rörelser gör skitont. Jag är överrörlig i höfterna enligt min naprapat, och måste ta det lugnt, han sa att 3 år brukar det ta innan det har återhämtat sig.

 

[Carand]

Sv: Vad ska jag göra?

Jag tycker det låter som baby blues? Fast det brukar man väl få efter en förlossning men det borde ju lika gärna kunna uppstå i samband med att man blir gravid kanske?

http://www.babyornot.se/menupage.php/uid/164#1

Ett förslag bara, en stor styrkekram till dig!

 

[Mabuse]

Sv: Vad ska jag göra?

Fast både min läkare och sjukgymnast sa tvärt nej till ridning. Jag hade jätteilla med foglossningen, och de sa då att 'gunget' i ridningen kunde få benplattorna att slå mot varandra, och ville det sig illa kunde de slå sönder varann. Kan det bero på hur mycket foglossning man har? Har man fortfarande någon slags stötdämpning överväger muskelfördelarna, men är det liksom ben-mot-ben så är riskerna för stora?

Jag ifrågasatte det aldrig, hade så ont att jag förmodligen inte kunnat rida ändå. Tre månader efter förlossningen grät jag av smärta av en skrittur i skogen. Jag hade ändå bra muskler innan jag blev gravid, men ändå gav höfterna upp innan v 17 .

Kan tillägga att både läkaren, BM och sjukgymnasten var för ridning om man inte hade foglossning - vissa är ju anti-ridning öht när man är gravid, och jag frågade dem om det, men de tyckte att det var bra 'i mild och säker form', tror jag BM uttryckte sig som .


Och jag har verkligen kämpat och kämpat för att träna muskler runt höfterna, nu är det ändå 2 år sedan förlossningen, så jag blir lite lessen av kommentarer som att det onda jag har idag bara är 'brist på muskler', jag har inte ont hela tiden men vissa rörelser gör skitont. Jag är överrörlig i höfterna enligt min naprapat, och måste ta det lugnt, han sa att 3 år brukar det ta innan det har återhämtat sig.

Alltså, som jag skrev så fick jag höra att om det gör ont så ska man inte göra det. Grät du av smärta av en skritt-tur så skulle du enligt den tumregeln absolut inte rida. Men det funkar ju tvärtom också - gör det inte ont, så behöver man inte vara rädd för att det ska vara farligt. Så kan man rida utan att det gör ont efter 2 månader behöver man inte vänta i en månad till bara för att.

Jag är ledsen att höra att du fortfarande har ont, men om du är överrörlig så kan det säkert vara annorlunda för dig än för dem som inte är överrörliga? En bekant som är överrörlig, och fick grava foglossningar, fick exempelvis förlösas med snitt för att en förlossning kunde vara farlig för henne - men det betyder ju inte att alla som får foglossning måste förlösas med snitt.

 

[Mitten]

Sv: Vad ska jag göra?

Fast jag var inte så överrörlig innan (vad jag vet). Har aldrig haft besvär med rygg/höft/något alls innan. Och det berodde inte på att det gjorde ont för att det var tungt heller, eftersom smärtan började i v 8 och jag var typ orörlig v 16-17 någonstans.

Min läkare sa att det är en överreaktion mot hormonet, istället för att luckra upp så typ försvinner allt som skall hålla ihop höften. Jag ramlade ju bara om jag försökte stå. Det är ju skillnad på det och på att 'känna av' fogarna. Kanske är det därför man får olika direktiv.

Jag missade att du skrev att man inte skulle om det gjorde ont För det fick jag också veta, att gjorde det ont, skulle jag låta bli, annars var rörelse bra, typ. Men man skulle inte kämpa sig igenom det onda för att det 'var bra för musklerna', det var det jag menade egentligen.

 

[Mabuse]

Sv: Vad ska jag göra?

Vi verkar ändå fått ganska olika besked o vad foglossning är. Min sjukgymnast sa att uppluckringshormonet rent fysiskt har samma effekt på alla - bäckenet, som normalt har en rörlighet om 1-2 mm, får istället en rörlighet på 3-4 mm. Absolut inte så att fogarna löses upp helt och hållet och försvinner, som du fått höra. Skillnaden, menade min sjukgymnast, är att för en del leder den där extra rörligheten till en massa smärta, medan andra inte får ont alls. Men de som känner av foglossningar har alltså inte rörligare bäcken än andra, de är bara känsligare för samma ökade rörlighet som alla får.

Vad direktiven beträffar tror jag däremot vi har fått ungefär samma besked - om du inte kunde ställa dig upp utan att trilla omkull gissar jag att du inte kunde rida smärtfritt heller? Och, som sagt, direktiven jag fick var att om det inte gör ont så är det inte farligt, motion är i allmänhet bra (särskilt om den stärker rygg- , mag- och bäckenmuskulatur), men om det gör ont ska man inte göra den rörelsen, utan något annat istället. Ju mer man gör rörelser man får ont av, ju ondare får man. Och om det inte gör ont, så är det inte farligt. Det är ingen risk att man skadar sig utan att märka det.

 

[escodobe]

Sv: Vad ska jag göra?

Jag tycker det låter som baby blues? Fast det brukar man väl få efter en förlossning men det borde ju lika gärna kunna uppstå i samband med att man blir gravid kanske?

http://www.babyornot.se/menupage.php/uid/164#1

Ett förslag bara, en stor styrkekram till dig!

Så ts problem skulle vara orsakat av hormoner och inte av att behöva sköta ett barn och hushåll utan någon större hjälp av sin partner samtidigt som hon har så ont av foglossning att hon måste äta smärtstillande?
Partner vill dessutom inte ha sex med henne vilket hon saknar och hon tror att de inte skulle vara tillsammans om de inte hade haft barn...

Visst måste det vara vajsing på hormonerna som är skälet till allt ovanstående....