Vad sjutton ska jag göra med mitt liv?

[ztsu]

Snart 36 år gammal finner jag mig plötsligt stående utan varken jobb, häst eller man. Mitt liv är ett helt oskrivet blad och det är med en stor skräckblandad förtjusning jag möter det

Eftersom jag har två barn kan jag inte flytta någonstans, men i övrigt kan jag göra precis vad jag vill. I teorin iaf, för i praktiken är det ju aldrig lika lätt.

Jag är sjukskriven sedan i höstas för en allvarlig utmattningsdepression. Innan jag och min sambo av olika anledningar bestämde oss för att separera hade jag/vi både kort- och långsiktiga planer och framtidsdrömmar. Vi hade just skrivit på kontrakt för att flytta till ett större hus och min kortsiktiga plan var att tillfriskna från min utmattning där. Påta i trädgården, odla, måla väggar, osv. Sådant som är balsam för själen. Till hösten skulle jag börja plugga igen, för att bättre sent än aldrig få min examen.
Nu står jag istället i en situation där jag får bli kvar i radhuset (som jag visserligen älskar, men det finns ingen trädgård), som har en hyra på 6600kr/mån, och eftersom jag sedan några veckor är arbetslös har min sjukpenning sänkts avsevärt. För trots att jag har maxbeloppet för SGI (som redan det var rätt fattigt och många tusenlappar under min lön) sänks ersättningen nu till ynka 11.600kr/mån, efter skatt. Så nu sitter jag här med lite (okej, jävligt mycket) ekonomisk panik, vilket inte direkt hjälper min utmattning att bli bättre. 11.600kr är betydligt mindre än halva min lön och jag vettefan hur jag ska kunna leva på det? Jag har lite sparpengar men de lär rätt snabbt ta slut även när jag minskar ner mina utgifter
Som tur är bestämde jag mig redan innan separationen för att sälja min häst, som ett led i att minska på alla krav för att kunna bli frisk. Imorgon flyttar han till sin nya ägare och det känns kanonbra, men hur lever man utan häst?

Vad gör man när (nästan) allt som varit ens trygghet i livet inom loppet av två månader försvinner. Jag står liksom helt utan sammanhang plötsligt. Jag är visserligen fortfarande mamma, men i övrigt har jag inget sammanhang alls. Jag är ingens partner längre, jag är ingens kollega, jag är ingens matte. Jag har inget ansvar, ingen som behöver mig (återigen, bortsett från barnen ), jag är bara helt själv
Jag vet att mitt eget värde inte ligger i mitt sammanhang, men utan sammanhang är jag vilsen.

Så vad ska jag göra med mitt liv Buke? Ska jag fortsätta vara inställd på att plugga? Går det ens att leva på studiemedel som ensamstående med en hyra på 6.600kr (jag kan inte flytta)? Ska jag registrera mig på Tinder och börja ragga som tidsfördriv? Ska jag anmäla mig till ridskolan? Hur ska jag bli frisk igen? Vad ska jag gööööööra? Vad hade ni gjort om ni helt plötsligt stod i en situation där ni kunde välja att förändra hela ert liv? Jag är ju egentligen fri att forma mitt liv precis som jag vill nu. Hur coolt och läskigt är inte det?

Jag är nöjd med att ha tagit beslutet att separera. Min sambo var en stor bidragande faktor till min utmattning och jag känner ett lugn i själen. Samma sak med jobbet. Det var en stor bidragande orsak till att jag blev sjuk och när min chef ringde och meddelade att jag skulle bli uppsagd kändes det otroligt skönt. Det är ju dock inte särskilt skönt att vara arbetslös

Jag just nu:
Känner helt rimliga känslostormar inombords

 

[Fraggel_Tess]

Jag har inga råd att komma med mer än en stor kram till dig.

 

[Fruentimber]

Snart 36 år gammal finner jag mig plötsligt stående utan varken jobb, häst eller man. Mitt liv är ett helt oskrivet blad och det är med en stor skräckblandad förtjusning jag möter det

Eftersom jag har två barn kan jag inte flytta någonstans, men i övrigt kan jag göra precis vad jag vill. I teorin iaf, för i praktiken är det ju aldrig lika lätt.

Jag är sjukskriven sedan i höstas för en allvarlig utmattningsdepression. Innan jag och min sambo av olika anledningar bestämde oss för att separera hade jag/vi både kort- och långsiktiga planer och framtidsdrömmar. Vi hade just skrivit på kontrakt för att flytta till ett större hus och min kortsiktiga plan var att tillfriskna från min utmattning där. Påta i trädgården, odla, måla väggar, osv. Sådant som är balsam för själen. Till hösten skulle jag börja plugga igen, för att bättre sent än aldrig få min examen.
Nu står jag istället i en situation där jag får bli kvar i radhuset (som jag visserligen älskar, men det finns ingen trädgård), som har en hyra på 6600kr/mån, och eftersom jag sedan några veckor är arbetslös har min sjukpenning sänkts avsevärt. För trots att jag har maxbeloppet för SGI (som redan det var rätt fattigt och många tusenlappar under min lön) sänks ersättningen nu till ynka 11.600kr/mån, efter skatt. Så nu sitter jag här med lite (okej, jävligt mycket) ekonomisk panik, vilket inte direkt hjälper min utmattning att bli bättre. 11.600kr är betydligt mindre än halva min lön och jag vettefan hur jag ska kunna leva på det? Jag har lite sparpengar men de lär rätt snabbt ta slut även när jag minskar ner mina utgifter
Som tur är bestämde jag mig redan innan separationen för att sälja min häst, som ett led i att minska på alla krav för att kunna bli frisk. Imorgon flyttar han till sin nya ägare och det känns kanonbra, men hur lever man utan häst?

Vad gör man när (nästan) allt som varit ens trygghet i livet inom loppet av två månader försvinner. Jag står liksom helt utan sammanhang plötsligt. Jag är visserligen fortfarande mamma, men i övrigt har jag inget sammanhang alls. Jag är ingens partner längre, jag är ingens kollega, jag är ingens matte. Jag har inget ansvar, ingen som behöver mig (återigen, bortsett från barnen ), jag är bara helt själv
Jag vet att mitt eget värde inte ligger i mitt sammanhang, men utan sammanhang är jag vilsen.

Så vad ska jag göra med mitt liv Buke? Ska jag fortsätta vara inställd på att plugga? Går det ens att leva på studiemedel som ensamstående med en hyra på 6.600kr (jag kan inte flytta)? Ska jag registrera mig på Tinder och börja ragga som tidsfördriv? Ska jag anmäla mig till ridskolan? Hur ska jag bli frisk igen? Vad ska jag gööööööra? Vad hade ni gjort om ni helt plötsligt stod i en situation där ni kunde välja att förändra hela ert liv? Jag är ju egentligen fri att forma mitt liv precis som jag vill nu. Hur coolt och läskigt är inte det?

Jag är nöjd med att ha tagit beslutet att separera. Min sambo var en stor bidragande faktor till min utmattning och jag känner ett lugn i själen. Samma sak med jobbet. Det var en stor bidragande orsak till att jag blev sjuk och när min chef ringde och meddelade att jag skulle bli uppsagd kändes det otroligt skönt. Det är ju dock inte särskilt skönt att vara arbetslös

Jag just nu:
Känner helt rimliga känslostormar inombords

First of all: för att du verkar ta din nuvarande situation så himla bra!

Sen: klart du kan plugga! Se till att ansöka om bostadsbidrag och missa inte flerbarnstillägget du kan låna av CSN. Nu när hästen åker försvinner ju också en del utgifter. Har du andra utgifter du kanske kan skära ner på?

Heja dig!

 

[Unafraid]

Utmattad sen i augusti. Utmattningsskolan har hjälp mig, googla! Kostar en liten slant, typ 20-40kr/ månad.
Jag ska gå upp på 75 % på måndag, har inte fått en krona från fk, håller på att överklaga.
Utan jobb från 6/4, mitt jobb har nämligen precis gått i konkurs. Så jag förstår helt klart pengafrågan. Köpte förresten en gård i maj förra året, så har ganska hög boendekostnad, har dock världens bästa sambo som har ställt upp ekonomiskt. Tänkte plugga till hösten, jag med!

Inkomsten är kanske inte så mycket att göra något åt, kan du istället leta ett lite billigare boende? Fast du skrev att du inte kan flytta förstås.

Kan du bli Medryttare? Kanske någonbehöver hjälp och du inte behöver betala?

Lycka till!

 

[YorkWann]

Kram!

Som någon skrev, kolla flerbarnstillägg och bostadsbidrag. Det GÅR att leva på 11.600 Sen är det ju inte för evigt heller.

När du sålt hästen så lär du ha massa grejer från den du kan sälja av? Rensa din garderob? Det är inget långsiktigt, men det kan kännas bra att få in liite extra.

Kolla över dina försäkringar och elavtal. Har du bil? går det att byta till en billigare tex?

 

[Vallmo]

Grattis till ditt nya liv!
Allt kommer ordna sig och nu finns det stora chanser att du bara mår bättre när du inte behöver dra runt på din sambo eller gå under på en utmattande arbetsplats.
Du kanske kan få bostadsbidrag? Jag kan inget om sånt men det låter inte orimligt i mina öron.
I övrigt, se detta som en chans att förändra ditt liv. Kanske jobba med något helt annat? Eller plugga om hjärncellerna klarar av det nu.

Tinder och sånt skulle jag vänta med och göra sen. Eller aldrig.
Du behöver ingen man för att ha ett bra liv. Tvärtom skulle jag vilja säga.

 

[Miran]

Snart 36 år gammal finner jag mig plötsligt stående utan varken jobb, häst eller man. Mitt liv är ett helt oskrivet blad och det är med en stor skräckblandad förtjusning jag möter det

Eftersom jag har två barn kan jag inte flytta någonstans, men i övrigt kan jag göra precis vad jag vill. I teorin iaf, för i praktiken är det ju aldrig lika lätt.

Jag är sjukskriven sedan i höstas för en allvarlig utmattningsdepression. Innan jag och min sambo av olika anledningar bestämde oss för att separera hade jag/vi både kort- och långsiktiga planer och framtidsdrömmar. Vi hade just skrivit på kontrakt för att flytta till ett större hus och min kortsiktiga plan var att tillfriskna från min utmattning där. Påta i trädgården, odla, måla väggar, osv. Sådant som är balsam för själen. Till hösten skulle jag börja plugga igen, för att bättre sent än aldrig få min examen.
Nu står jag istället i en situation där jag får bli kvar i radhuset (som jag visserligen älskar, men det finns ingen trädgård), som har en hyra på 6600kr/mån, och eftersom jag sedan några veckor är arbetslös har min sjukpenning sänkts avsevärt. För trots att jag har maxbeloppet för SGI (som redan det var rätt fattigt och många tusenlappar under min lön) sänks ersättningen nu till ynka 11.600kr/mån, efter skatt. Så nu sitter jag här med lite (okej, jävligt mycket) ekonomisk panik, vilket inte direkt hjälper min utmattning att bli bättre. 11.600kr är betydligt mindre än halva min lön och jag vettefan hur jag ska kunna leva på det? Jag har lite sparpengar men de lär rätt snabbt ta slut även när jag minskar ner mina utgifter
Som tur är bestämde jag mig redan innan separationen för att sälja min häst, som ett led i att minska på alla krav för att kunna bli frisk. Imorgon flyttar han till sin nya ägare och det känns kanonbra, men hur lever man utan häst?

Vad gör man när (nästan) allt som varit ens trygghet i livet inom loppet av två månader försvinner. Jag står liksom helt utan sammanhang plötsligt. Jag är visserligen fortfarande mamma, men i övrigt har jag inget sammanhang alls. Jag är ingens partner längre, jag är ingens kollega, jag är ingens matte. Jag har inget ansvar, ingen som behöver mig (återigen, bortsett från barnen ), jag är bara helt själv
Jag vet att mitt eget värde inte ligger i mitt sammanhang, men utan sammanhang är jag vilsen.

Så vad ska jag göra med mitt liv Buke? Ska jag fortsätta vara inställd på att plugga? Går det ens att leva på studiemedel som ensamstående med en hyra på 6.600kr (jag kan inte flytta)? Ska jag registrera mig på Tinder och börja ragga som tidsfördriv? Ska jag anmäla mig till ridskolan? Hur ska jag bli frisk igen? Vad ska jag gööööööra? Vad hade ni gjort om ni helt plötsligt stod i en situation där ni kunde välja att förändra hela ert liv? Jag är ju egentligen fri att forma mitt liv precis som jag vill nu. Hur coolt och läskigt är inte det?

Jag är nöjd med att ha tagit beslutet att separera. Min sambo var en stor bidragande faktor till min utmattning och jag känner ett lugn i själen. Samma sak med jobbet. Det var en stor bidragande orsak till att jag blev sjuk och när min chef ringde och meddelade att jag skulle bli uppsagd kändes det otroligt skönt. Det är ju dock inte särskilt skönt att vara arbetslös

Jag just nu:
Känner helt rimliga känslostormar inombords

Alltså, jag förstår ju att det måste vara jättejobbigt. Men också - så himla spännande! Tycker att du verkar ha en skön inställning till situationen så det kommer säkert att gå bra.

Jag tror att det bästa är att få lite ekonomisk koll i stället för att undra och oroas. Räkna ut dina fasta kostnader och de rörliga. Se vad som är ett absolut minimum du faktiskt behöver för att dra runt vardagen. Kolla sedan vad du har att röra dig med - både som arbetslös och som student. 6 600:- är inte så himla hög hyra, faktiskt. Och med två barn och låg inkomst får du ju bostadsbidrag.

Vad är det för utbildning och hur mycket har du kvar till examen? Är det ett yrkesområde som det finns god sannolikhet att du kan få jobb inom sen?

Kanske ska du helt enkelt inte göra så himla mycket just nu. Bara ta det lugnt och landa i ditt nya liv. Hinna läka och hinna vara med barnen, hitta en ny vardag som fungerar för er.

 

[kryddelydd]

5000kr kvar efter att hyran är betald, är rätt OK.
Verkligen ingen lyx, men genomförbart under en begränsad tid även om förstås barnen medför kostnader.
Där är du dock inte ensamt försörjningsansvarig, barnens pappa måste förstås vara med och försörja dem!

Jag tycker att det vore vettigt att både kolla arbetsmarknaden, men tycker inte att du ska stryka tankarna på studier. Du får göra som alla andra föreslagit och kolla hur ekonomin skulle bli med maximalt från CSN utifrån din specifika situation, och så kolla med kommunen om bostadsbidrag/tillägg eller vad det nu kan heta!

 

[Mimmimamma]

Tycker det låter bra att du lyckats skala av energitjuvarna ur ditt liv. Sådant som förhindrar eller i allafall försvårar ditt tillfrisknande. Jag tycker att du kan sätta upp både lite mer långsiktiga mål som du vill uppnå på lite längre sikt samt även mer kortsiktiga mål som du har möjligheter att uppnå snabbare. Det är viktigt att komma ihåg att det tar tid att återhämta sig från en utmattningsdepression. Likväl som det har tagit tid att hamna i en utmattningsdepression tar det tid att komma ur den och det är viktigt att ge sig tiden. Det finns ingen Quick fix för att bli bra. Jag jobbar själv som psykolog på en vårdcentral och möter många som hamnat i olika situationer som liknar din. Det är möjligt att du skulle kunna ha hjälp av att prata några samtal med en psykosocial resurs på din vårdcentral för att ha någon att prata och bolla med. Vad gäller praktiska tips så nämnde någon medrytteri om du vill fortsätta med hästeri men vill slippa ansvar och ekonomisk belastning. Möjligen kan det ge lite extra pengar att hyra ut rum i radhuset om du har plats och det finns en marknad för det. Lycka till i ditt nya liv.

 

[Smulan75]

Verkligen spännande, och skräckfullt och alldeles underbart Jag tror det bästa och viktigaste är att ungefär som du se positivt på förändringen och se det som en möjlighet att forma ditt liv till något som du trivs med. -Hur många av oss funderar inte på vad vi ska göra med våra liv om vi nu på ett sätt hamnat i det vägskälet frivilligt eller påtvingat. jag kan tänka på massa klicher - Se inte hindren utan möjligheterna, låt inte din rädsla stoppa dig. osv

jag skulle nog ta det lungt framförallt med att binda upp dig långsiktigt för något du kanske inte är helt säker på att du vill ha igen - dvs häst, förhållande. njut av att ha en "paus" och låt det komma tillbaka när du känner att du har "suget" igen.

 

[Pontevecchio]

Tycker du ska peta näsan och ligga på soffan

ang ekonomi, om du blivit uppsagd har du rätt till ersättning under tiden? (kan man bli uppsagd under pågående sjukskrivning?)
Semesterdagar som betalas ut?

 

[svea]

Snart 36 år gammal finner jag mig plötsligt stående utan varken jobb, häst eller man. Mitt liv är ett helt oskrivet blad och det är med en stor skräckblandad förtjusning jag möter det

Eftersom jag har två barn kan jag inte flytta någonstans, men i övrigt kan jag göra precis vad jag vill. I teorin iaf, för i praktiken är det ju aldrig lika lätt.

Jag är sjukskriven sedan i höstas för en allvarlig utmattningsdepression. Innan jag och min sambo av olika anledningar bestämde oss för att separera hade jag/vi både kort- och långsiktiga planer och framtidsdrömmar. Vi hade just skrivit på kontrakt för att flytta till ett större hus och min kortsiktiga plan var att tillfriskna från min utmattning där. Påta i trädgården, odla, måla väggar, osv. Sådant som är balsam för själen. Till hösten skulle jag börja plugga igen, för att bättre sent än aldrig få min examen.
Nu står jag istället i en situation där jag får bli kvar i radhuset (som jag visserligen älskar, men det finns ingen trädgård), som har en hyra på 6600kr/mån, och eftersom jag sedan några veckor är arbetslös har min sjukpenning sänkts avsevärt. För trots att jag har maxbeloppet för SGI (som redan det var rätt fattigt och många tusenlappar under min lön) sänks ersättningen nu till ynka 11.600kr/mån, efter skatt. Så nu sitter jag här med lite (okej, jävligt mycket) ekonomisk panik, vilket inte direkt hjälper min utmattning att bli bättre. 11.600kr är betydligt mindre än halva min lön och jag vettefan hur jag ska kunna leva på det? Jag har lite sparpengar men de lär rätt snabbt ta slut även när jag minskar ner mina utgifter
Som tur är bestämde jag mig redan innan separationen för att sälja min häst, som ett led i att minska på alla krav för att kunna bli frisk. Imorgon flyttar han till sin nya ägare och det känns kanonbra, men hur lever man utan häst?

Vad gör man när (nästan) allt som varit ens trygghet i livet inom loppet av två månader försvinner. Jag står liksom helt utan sammanhang plötsligt. Jag är visserligen fortfarande mamma, men i övrigt har jag inget sammanhang alls. Jag är ingens partner längre, jag är ingens kollega, jag är ingens matte. Jag har inget ansvar, ingen som behöver mig (återigen, bortsett från barnen ), jag är bara helt själv
Jag vet att mitt eget värde inte ligger i mitt sammanhang, men utan sammanhang är jag vilsen.

Så vad ska jag göra med mitt liv Buke? Ska jag fortsätta vara inställd på att plugga? Går det ens att leva på studiemedel som ensamstående med en hyra på 6.600kr (jag kan inte flytta)? Ska jag registrera mig på Tinder och börja ragga som tidsfördriv? Ska jag anmäla mig till ridskolan? Hur ska jag bli frisk igen? Vad ska jag gööööööra? Vad hade ni gjort om ni helt plötsligt stod i en situation där ni kunde välja att förändra hela ert liv? Jag är ju egentligen fri att forma mitt liv precis som jag vill nu. Hur coolt och läskigt är inte det?

Jag är nöjd med att ha tagit beslutet att separera. Min sambo var en stor bidragande faktor till min utmattning och jag känner ett lugn i själen. Samma sak med jobbet. Det var en stor bidragande orsak till att jag blev sjuk och när min chef ringde och meddelade att jag skulle bli uppsagd kändes det otroligt skönt. Det är ju dock inte särskilt skönt att vara arbetslös

Jag just nu:
Känner helt rimliga känslostormar inombords

Om du pluggar kan du få extra studiebidrag för att du har barn, och tilläggslån för att du arbetat tidigare. Då får du ut drygt 14 000 kronor om du pluggar heltid, det beror t ex lite på hur många barn det är.

 

[svea]

Enligt FK:s hemsida bör du kunna få 2300 i bostadsbidrag (jag gjorde deras "Kassakollen" och räknade med 2 barn och 80 kvm bostadsyta).

Jag tycker att det ser lovande ut för dig att kunna plugga utan att våndas för mycket över ekonomin!

 

[Lovisaleonora]

Vill du plugga tycker jag du ska utforska den vägen. Och verkligen fundera igenom så du pallar att plugga så det inte blir väggen direkt.

Men det verkar ju absolut som du skulle kunna få ihop ekonomin med plugg, om man ser till Sveas koll.

 

[svea]

Vill du plugga tycker jag du ska utforska den vägen. Och verkligen fundera igenom så du pallar att plugga så det inte blir väggen direkt.

Men det verkar ju absolut som du skulle kunna få ihop ekonomin med plugg, om man ser till Sveas koll.

Ja, CSN brukar ju vara "pålitliga" med att bevilja det som står på hemsidan att man ska få, bara man inte har poängrester och sånt som ligger och skvalpar. Så de pengarna borde vara "säkra". Jag vet inte hur bostadsbidraget bedöms.

 

[Kiwifrukt]

Jag vet inte vad det ligger på, men mina klasskompisar som hade barn fick några tusenlappar mer av csn än vad jag som barnlös fick. Så csn borde inte bli mindre än det du får ut idag faktiskt, om du vill plugga.

Som någon annan föreslog, kanske bli medryttare om du saknar hästlivet? Det är inte alla hästägare som tar betalt.

 

[Ramona]

Imorgon flyttar han till sin nya ägare och det känns kanonbra, men hur lever man utan häst?

Man blir medryttare! Visst bodde inte du så långt från mig. Jag kan absolut behöva lite avlastning med min om du är intresserad. Bor i Gudhem. Här ute på schlätta är det väl ingen som tar betalt heller som inne i Göteborg. Här ute får man ju rida hur mycket hästar man vill gratis.

Ska jag fortsätta vara inställd på att plugga?

Ja, självklart! Om det är någonting som är bra för själen och för att slippa stress så är det att lägga saker bakom sig och klara av dem. Har du en utbildning hängandes så gör klart den! Jag vet precis hur det är med den biten eftersom jag har min uppsats kvar innan jag kan ta examen.

Hur ska jag bli frisk igen? Vad ska jag gööööööra? Vad hade ni gjort om ni helt plötsligt stod i en situation där ni kunde välja att förändra hela ert liv? Jag är ju egentligen fri att forma mitt liv precis som jag vill nu. Hur coolt och läskigt är inte det?

Du ska göra sådant som ger energi och du ska satsa på dig själv. Det kommer att komma dagar då du bara ligger i sängen och gråter och det är helt okej det också, det är en del i att komma vidare från din utmattning. Men de dagarna du orkar ska du göra saker som är positiva, som ger dig energi och som sprider glädje i ditt liv.

 

[MiaMia]

Hitta någon som bor i närheten du kan låna en hund av att promenera med?
Kanske någon inte kan eller hinner ta långpromenader själv?
Fysisk aktivitet + enkelt sällskap + utomhus i vårsolen = bra för återhämtning

 

[Raderad medlem 6459]

Jag vet inte vad det ligger på, men mina klasskompisar som hade barn fick några tusenlappar mer av csn än vad jag som barnlös fick.

Det står i tråden vad CSN ligger på om man har barn.

 

[ztsu]

Tusen tack för alla era svar! Jag har läst vartenda ett flera gånger, men det har varit tufft nu och jag har inte haft ork att formulera några svar.

I lördags flyttade herr häst. Jag och min väninna körde honom de 30 milen till nya ägaren, vilket kändes väldigt fint. Han kommer få det kanonbra och det känns lätt i hjärtat. Jag har fått flera uppdateringar redan
Jag kommer kunna fortsätta rida hos min väninna och jag har också anmält mig till en dressyrspecialgrupp för vuxna på ridskolan. Ska dit imorgon och är både peppad och nervös. Har fått pengar av min snälla mamma för att kunna rida där. Jag har också tillgång till lite andra hästar hos olika vänner, om jag bara vill ut och lufsa i skogen.

Idag har jag sökt till universitetet. Jag har också kontaktat studievägledare för att diskutera hur jag bäst lägger upp mina studier. Jag vill läsa socionomprogrammet men har inte tillräckligt med CSN kvar för att kunna gå alla terminer, däremot har jag många högskolepoäng i samma nisch och kan förhoppningsvis korta ner studietiden genom att tillgodoräkna mig de poängen som mina valbara kurser. Om jag har riktig tur kan jag dessutom validera min yrkeserfarenhet mot den terminen som ligger förlagd som praktik.
Går det inte att korta ner programtiden får jag tänka om och sätta ihop min egen examen. Isf har jag bara ett år plus uppsats kvar. Dock får jag ingen titel då utan "bara" en kandidat, vilket kommer försvåra mina möjligheter att förverkliga mina drömmar.

Ekonomiskt är det mörkt, men min väninna har hjälpt mig att ansöka om bostadsbidrag och hon har även hjälpt mig att sälja av all hästutrustning som inte åkte med herr häst. Nu har jag bara bilen kvar att sälja, men jag kör huvudet i sanden. Det känns som mount Everest för en utbränd aspie med separationsångest
När allt är sålt och vardagen kommer tillbaka vet jag att jag kommer att klara mig, även jag nog behöver nalla lite på sparpengarna då och då. Men det är väl det de är till för antar jag. Och snart kommer ju skatten och fyller på. När jag gjorde avdrag för resor (tack för påminnelsen om det Buke) gick återbäringen från 9.000kr till nästan 17.000kr, så det är ju tacksamt.

Att det är vår nu och solen skiner underlättar i måendet även om jag märker att min utmattning blivit sämre igen. Fast konstigt hade det väl kanske varit annars med tanke på omställningarna. Igår packade jag i vredesmod ihop exets alla grejer och ställde i kartonger i hallen. Om en vecka ska han vara ute. Det ska bli skönt, för som det är nu kan jag inte börja sörja och gå vidare. Det är få saker jag avskyr så mycket som att vara i limbo.

Varje problem har en lösning upprepar jag för mig själv varje dag. Och ta ingen skit. Jag ska nog förhoppningsvis komma starkare ur det här också.