Vad kan ha hänt...?

[Sickan]

Vi tog hand om en vorsteh när denne var 6 mån (nu 2 år)av uppfödaren som är inbiten jägare. Han ville inte längre ha hunden av skäl som vi inte riktigt fick grepp om. Men vi misstänker att hunden inte är av rätta virket vad gäller jakt.

Varför tror vi det? Jo, han är fruktansvärt rädd för vapen! Inte bara skottljud utan åsynen av vapen gör att han springer och gömmer sig.

Jag vet inget om jakt och tog hand om hunden för att rädda hans liv. Däremot är sonen jägare och vill ha honom med ut vilket jag är tveksam till i o m hans beteende när han ser ett gevär.

Vad kan ha hänt? Eller är vissa individer bara rädda? Det borde de ju inte vara eftersom de inte kan förstå vad ett vapen är bara genom att se det.

 

[vallhund]

Sv: Vad kan ha hänt...?

En del hundar är rädda för det mesta. Är er hund bara rädd för vapen så har den förmodligen upplevt något väldigt skrämmande i samband med vapen, var o hur får ni nog inte reda på annat än genom att fråga uppfödaren.

Låt hunden slippa att bli utsatt för vapen öht, vill sonen ha en jakthund så får han köpa den.

mvh

 

[Sickan]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Jo, vi misstänker att han varit utsatt för något mycket obehagligt för han kan springa omkring oss och vara hur glad som helst tills ett gevär kommer fram. Då springer han in i stallet och ligger och trycker eller sätter sig på trappan och vill in. Öppnar man så kastar han sig in i sin korg och ligger där och går inte ut förrän man övertalat honom väldigt.

Däremot är han inte sen att jaga hare, rådjur eller fågel om han får chansen. Han ställer sig fint och markerar, så jakten finns i honom. Men som du säger, frågan är om han pallar en riktig jakt.

Vi spekulerar också om hur denna uppfödare gjort för att få honom så rädd. Hur tränar man hundar?

 

[lady_vip]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Min äldsta var också rädd för vapen när jag fick henne. Inget jag visste om, jag upptäckte det på vår första ankjakt när vi stod som apportörer vid en skytt. När jakten körde igång och han började vifta så drog hon...

Prova att vänja hunden vid vapen. Lägg en studsare på golvet och låt den ligga där. Ignorera hunden och vapnet och bara var som vanligt. Kruxet är ju här att det är licenstvång på skjutbara vapen, men det finns ju pluggade varianter som du borde kunna träna bra med. Atrapper skulle också kunna funka.

Om inte hunden är skotträdd så har det säkert hänt nåt med geväret, kan ju vara så enkelt som att det stått lutat och ramlat över honom också har det byggts på där efter.
Det brukar vara så att om han kan dra parallellen mellan vapen och rolig jakt så släpper det.

 

[lady_vip]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Rekommenderar också att ni tar kontakt med en träningsgrupp eller liknande så att ni kan lära hunden jaga "på rikigt".

 

[Sickan]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Jo, att få hjälp av kunniga personer är nog det bästa. Jag blir inte ledsen om han inte är med på jakt, men det ligger ju i rasens natur och avel. Och eftersom inte jag jagar så tänkte jag att hunden skulle få utlopp för detta med sonen. Men de är olika individer och han är kanske just den som inte ska ut på jakt.

Jag blev bara förvånad över hundens reaktion eftersom han faktiskt är uppfödd av en jägare som, vad jag förstod har "försökt" jaga med honom och där har något hänt. Men vad får en jakthund att bli så fruktansvärt rädd? kan han ha slagit honom med geväret?? Gör man så? Hrmm min fantasi skenar märker jag

Och ja, sonen har köpt en valp till jakt så vår får stanna hemma och leka med bollen och träna matte i löpning över stock och sten.

 

[Skogstrollet]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Hunden kan vara skotträdd eller helt enkelt förknippa obehaglig jaktträning med utrustningen.

Jag tog över en tvåårig jaktgolden som reagerade likadant när husse skaffade en bössa. Så fort hon såg den kröp hon ihop med svansen mellan benen. Husse tog med henne ut i skogen med leksak, godis och luftgevär och numera blir hon jätteglad när en bössa kommer fram. Hon är dock aldrig testat i jakt då vi helt enkelt inte fått apporteringen att funka, så hon är sällskapshund som jag tränar agility, viltspår och lydnad med istället.

 

[squarepants]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Rädda hundar är tyvärr duktiga att förknippa saker med rädsla.
Min blandras har förknippat apportkastaren och hagelbössor med skott = rädd hund när bössan/kastaren kommer fram. Jag har dock vänt det hela till något positivt, och nu blir han förväntansfull är kastaren kommer fram och börjar busa när skottet går.

 

[Skogstrollet]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Jao. Loka är skotträdd men sitter nu med spänd förväntan vid slutet av ett viltspår (ÖKL som avslutas med skott) och kastar sig fram.

 

[landsbygdsbo]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Det finns en del som tror att man kan skola bort skotträdsla.
Det dycker upp en sådan kanditat var eller vartannat år på skjutbanan.
I Fjol när jag kom ditstod en pick-upp med bakluckan öppen och en helt hysterisk drever i hundburen.
Ca 15 meter från skjutplatsen på älgbanan.

Fick fatt på ägaren och bad honom dra åt...
Vet inte hur länge han stått där men hunden hade både skitit, pissat o spytt i buren.
Den hunden är permanent skotträdd och naturligtvis lika rädd för allt han asosierar med smällarna så som vapen pickuppen, jaktkläder etc etc.

 

[Sel]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Jag tror inte alls att det behver ha 'hänt' någonting. Inte att någon varit taskig eller grym mot hunden åtminstone.
Själv har jag stött på två typer av skotträdsla; det första exemplet var när min kusin tog emot en gråhund (valp) ifrån en bekant i byn.
Redan från början var hon rätt låg och reagerade på saker och ting omkring henne. Höga röster, yviga rörelser och liknande. Det blev gradvis bättre, men när hon introducerades för skott var det som om hela hunden och allt självförtroende man byggt upp försvann - hon blev omedelbart panikslagen... och strax därefter förtidspensionerad som sällskapshund.
Jag tror aldrig att den typen av skotträdsla skulle gå att 'träna bort'. Den satt helt enkelt i huvudet på henne.
Hon var in i det sista också rädd för viftande pinnar, höga röster, raketer (japp, gevär också!)..... Olika saker.
Ingen hade någonsin burit hand på den hunden.

Det andra exemplet är (det här trodde jag aldrig att jag skulle skriva ^^) min egen terrier. Hon har alltid varit rätt självsäker och obrydd - hellre JAGAT raketerna till nyårs och totalignorerat skott.. fram till det senaste året ungefär.
Någonstans sedan hon fått valpar satte sig skotträdslan (raketer också) i huvudet på henne. Hon som sovit förbi hela nyårsfesten kröp in under sängen som ett darrande offer trots att vi var på landet och hade TV'n på nu senast; när vi skulle skottpröva valpen i vår hade jag också med henne som vanligt (tänkte förstås inte på det, hon har ju aldrig reagerat förut?) och hon satte iväg som om vi tänt eld på svansen hennes vid första skottet. Tur att hon inte fick med sig valpen!
Den här skotträdslan är jag säker på att man kan träna bort dock.... jag vet inte vad som triggat den, men det kan vara så enkelt som att någonting obehagligt small när hon var i löpen efter valpningen (hon blir otroligt låg då) och att jag varit ouppmärksam och förstärkt det.
Nåväl. Långt mess... vad jag menar är att det är A och O att känna hundens historia innan man börjar 'rehabilitera' skotträdsla.
(och att man ska vara försiktig innan man börjar tåta ihop misshandelhistorik till sina problemdjur. Alltför vanligt bland hästfolk. ; ) )

 

[Sel]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Ett absolut vidrigt exempel! Metoden tillämpas dessvärre på diverse rädslor/fobier hos diverse djur.
"De ska väl härdas!"
"Han ger sig till slut ska du se!"
Stryk ska de ha.

 

[escodobe]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Stackars hund!
Visst går det att träna en hund men då måste man ju börja på sådant avstånd där hunden klarar av det. Den där hunden måste ha blivit traumatiserad utav bara helvete.

 

[escodobe]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Hundar är smarta när det gäller att förknippa saker med rädsla. Är de av ängslig natur så kan det vara ett helsike.

 

[Skogstrollet]

Sv: Vad kan ha hänt...?

En släkting till mig som hade en skotträdd stövare gav sin hund lugnande, lade honom på en filt i skogen och ställde sig över honom och avlossade skott i några timmar. Han påstod att hunden var "botad" efteråt.

Dock har båda hans hundar blivit avlivade pga "att det var nå fel i huvudet på dem, fick väl en hjärntumör eller nåt"...

Inte en person jag vänder mig till för hundråd direkt.

 

[lady_vip]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Det finns en del som tror att man kan skola bort skotträdsla.

Klart man kan. Det gäller bara att förstå att det tar tid, energi och mycket tankeverksamhet till det.

Det enklaste är dock att vänja hunden rätt från början och helst lära dem att skott betyder ingenting.

Vi hade en rymmarlabbe när jag var liten. När hon var ute på eskapader sköts ett skott i luften och hunden kom fortare än kvickt för att leta upp viltet, länge trodde jag som barn att det var en vedertagen inkallning

 

[PIRU]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Min äldsta var också rädd för vapen när jag fick henne. Inget jag visste om, jag upptäckte det på vår första ankjakt när vi stod som apportörer vid en skytt. När jakten körde igång och han började vifta så drog hon...

Prova att vänja hunden vid vapen. Lägg en studsare på golvet och låt den ligga där. Ignorera hunden och vapnet och bara var som vanligt. Kruxet är ju här att det är licenstvång på skjutbara vapen, men det finns ju pluggade varianter som du borde kunna träna bra med. Atrapper skulle också kunna funka.

Om inte hunden är skotträdd så har det säkert hänt nåt med geväret, kan ju vara så enkelt som att det stått lutat och ramlat över honom också har det byggts på där efter.
Det brukar vara så att om han kan dra parallellen mellan vapen och rolig jakt så släpper det.

Orka hålla på...

Köp en hund av rätt virke så har man roligt redan från början.
Hålla på och först få bort rädslor sen lägga på appoteringsdressyr som bara den är lång och krävande. När man då istället kan bara ägna sig åt appoteringen.

Vore som om jag köpte en hund som var rädd för folk och ändå ska utbilda den till skyddshund. Har man rätt ämnen från början så blir ju allt med hund så mycket roligare.

Nej låt nån annan göra nåt den gillar istället. Denna hund kanske passar till nåt annat som den är en stjärna i ex drag eller nåt annat.

 

[Duvan]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Orka hålla på...

Köp en hund av rätt virke så har man roligt redan från början.
Hålla på och först få bort rädslor sen lägga på appoteringsdressyr som bara den är lång och krävande. När man då istället kan bara ägna sig åt appoteringen.

Vore som om jag köpte en hund som var rädd för folk och ändå ska utbilda den till skyddshund. Har man rätt ämnen från början så blir ju allt med hund så mycket roligare.

Nej låt nån annan göra nåt den gillar istället. Denna hund kanske passar till nåt annat som den är en stjärna i ex drag eller nåt annat.

Varför är du så ensidig? Jag håller med dig i sak att om man ska skaffa en hund för ett speciellt syfte så ska man ta en med de bästa förutsättningarna. Däremot har TS tagit emot en hund för att rädda hunden och funderar nu på varför hunden reagerar som den gör. Att i det läget prova hur långt man kan komma med träning tycker jag är bra. TS bryr sig inte för egen del i om hunden någonsin blir en duglig jakthund, men skulle den bli det är det en för hunden optimal sysselsättning.

För dig handlar hundägandet om att nå fram till ett mål. Inget fel med det! Men det finns massor med människor som egentligen inte bryr sig om målet, utan det är resan och vad man lär sig på den som är det viktiga. Även om hunden aldrig kommer i närheten av målet att bli en duglig jakthund kan både hund och ägare få ut massor med positiva erfarenheter av träningen. Det kan räcka bra som sysselsättning för dem båda.

Till TS: Jag har väldigt svårt att tro att hunden blivit slagen med ett gevär. Det är ett alldeles för dyrt slagträ ens för sadister. Det troliga är att den mentalt inte fixat den träning den fått och associerar det med vapen. Om träningen i sig har varit brutal eller om hunden är ovanligt vek låter jag vara osagt. Alternativt har den blivit utsatt för något trauma som den förknippar med vapen. Och det behöver inte vara fråga om något medvetet eller elakt från förra ägarens sida. En till synes liten grej kan eskalera och med tiden utvecklas till ett rejält problem beroende på hur bra grundmentalitet hunden har. Vissa hundar verkar tåla hur mycket som helst, medan andra bygger på sig rädslor av småsaker.

Jag hade en arbetsnarkoman till spaniel. En gång skulle hon apportera men pep till och stannade upp under utgången. Jag kallade tillbaka henne och såg inget fel så jag skickade henne igen på samma apport. Hon gjorde en klockren apportering och vi avslutade dagen. Väl inne satte jag henne på bänken i köket för att gå igenom henne ordentligt. Döm om min förvåning och fasa när jag ser en pinne som sticker ut ur ena ögat! Jag plockade ut den, och den satt 1 cm rakt in i ögat. (Sedan i ilfart till vet. så klart, och hon klarade synen). Händelsen påverkade aldrig hennes arbetsvilja.

En annan hund jag haft lekte som unghund på stranden till en översvämmad å. Vattnet var ca. 2 dm djupt och hon hade jättekul när det plaskade och skvätte. Plötsligt kliver hon över kanten till själva ån och det blir bråddjupt. I panik simmar hon rätt över ån. Efter mycket lock och pock simmar hon tillbaka till mig eftersom jag representerade tryggheten för henne. Men det var sista gången hon frivilligt gick nära vatten annat än för att dricka.

Oavsett om ni når målet att få en duglig jakthund eller inte kan träningen för det, rätt utfört, bygga upp er relation och stärka hundens självkänsla. För att uppnå det är det viktigt att man tränar positivt och med glädje för både förare och hund. Lycka till!

 

[Snurrfian]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Det finns en del som tror att man kan skola bort skotträdsla.
Det dycker upp en sådan kanditat var eller vartannat år på skjutbanan.
I Fjol när jag kom ditstod en pick-upp med bakluckan öppen och en helt hysterisk drever i hundburen.
Ca 15 meter från skjutplatsen på älgbanan.

Fick fatt på ägaren och bad honom dra åt...
Vet inte hur länge han stått där men hunden hade både skitit, pissat o spytt i buren.
Den hunden är permanent skotträdd och naturligtvis lika rädd för allt han asosierar med smällarna så som vapen pickuppen, jaktkläder etc etc.

Det går att skola bort skotträdsla, men ditt exempel var inte ett bra sätt. Vi lärde svägerskans hund att det var okej med vapen och skott, hon blev rädd mär några grannar stod och övningssköt brevid huset där hon var ensam just för stunden. Dessutom när hon var uppe i varv blev hon skrämd av en jägarklädd man med vapen i handen.
Efter det fick hon komma hem till oss, vi hade hennes kullbror och de var bästa vänner, medans de lekte tillsammans med mig så gick maken långt bort från gården och sköt ett skott, jag så till att leken höll igång. Sen lärde hon sig att maken var samma älskade person trots kläder och vapen så den biten gick över. Själva skottet lärde hon sig att det var helt okej, genom att långsamt närma sig skytten under trevliga former och det kom mat flygande när skottet hade gått. Hon var väldigt matintresserad!

Våran hund fungerade ungefär som lady_vips labbe, skott var det bästa som fanns och han gjorde allt han kunde för att ta sig till skytten. Vilket ställde till problem när vi tränade agility på en plan som inte ligger så långt i från en skjutbana... Han tappade fokus rätt många gånger och drog i väg mot skjutbanan ett par, tack och lov fungerade inkallningen och han kom tillbaka rätt omgående men det var frusterande.

 

[lady_vip]

Sv: Vad kan ha hänt...?

Min hund var 4 år när jag fick den, redan tränad som apportör, så det var bara den lilla detaljen att hon var skraj för viftande vapen. Tog inte så lång tid att träna bort. Hon drog också efter vilt, det tränade vi bort i stort sett på en förmiddag.

Hunden är en ganska tråkig individ, men hon passar väl in i mitt liv nu och då.