Snurrfian
Moderator
Sorgen är sån, jag förlorade min pappa -97 väldigt plötsligt och oväntat och hugg av saknad kan slå till lite då och då även om det blir allt längre mellan dem. Sen förlorade min man sin pappa sommaren -02, jag min mormor nyårsafton -02 och min gudmor sommaren -03 men där hann vi åtminstone säga adjö, eller ja inte mormor men henne hade jag på sätt och vis sagt adjö till flera år tidigare när hon försvann in i sin värld. Min gudmor saknar jag däremot väldigt mycket, vi var nog väldigt lika varandra och någon som jag kunde fråga om allt och inget.Som en våg, utan förvarning, bara sköljde det över mig. Den enorma smärtan, sorgen och framförallt saknaden efter pappa. Sista april är det två år sen han släppte ut sitt sista andetag, två år sen hans hjärta slutade slå, två år sen kroppen inte orkade med den förbannade hjärntumören som upptäckts bara ett halvår tidigare.
Tårarna bara rinner och jag saknar honom så. Förstår inte att jag fortfarande har hela mitt jävla liv framför mig, utan honom