Vad göra nu?

[_CorpseBride_]

Brukar inte skriva trådar på buke, framförallt inte gnälliga sådana. Men nu vet jag bokstavligen inte vart jag ska ta vägen längre... Har sett att buke är bra på stöttning och råd. Tror mest jag behöver skriva av mig, men tar väldigt gärna emot tips på lösningar, stöttande ord och råd.

Vet inte ens riktigt vart jag ska börja...
I våras blev jag sjukskriven pga utbrändhet efter att ha mått bättre ett tag. I kontakten med psyket konstaterade man att jag har utvecklat borderline förutom de redan konstaterade återkommande depressionerna och posttraumatiskt stessyndrom. Jag bestämde mig för att gå i terapi för att reparera mig själv efter tidigare skador.

Symptomen jag utvecklat kommer sig främst av att jag växte upp med en psykiskt sjuk mor. Hon förstörde min självkänsla under min uppväxt genom att inte ge mig kärlek utan alltid nedvärdera mig. Det hände mycket sjukt genom åren och min pappa hade på det posttraumatisk stress.
Detta resulterade i att jag växte upp med en mamma som hatade mig och var svartsjuk på min och min pappas relation. Hon gömde bland annat knivar här och var i hemmet då jag var mycket liten som hon tänkte döda mig med. Om hon inte var inlagd på psyket.

Jag sa upp kontakten med min mamma för fyra år sedan (är 25 idag), detta efter att hon avlivat min häst och försökt kidnappa min tio år yngre syster. (Min syster bor alltså hos vår pappa). Hon har aldrig önskat ha kontakt med mig efter detta heller. Vilket gör ont trots allt hon gjort mig.

Under tonåren utsattes jag för mer sexuellt utnyttjande och våldtäkter än jag kan minnas. Jag drack mycket och umgicks med fel människor. Min första pv hade jag då jag var 15 år. Han misshandlade mig psykiskt och utnyttjade mig då jag sov, bl a genom att ta nakenkort.
Jag blev våldtagen första gången då jag var nyss fyllda sjutton. Av random kille som drogade mig och våldtog mig i ett buskage på midsommar.

Andra gången jag blev våldtagen var knappt ett halvår senare av min andra pojkvän som jag då hade lämnat pga hans aggressivitet. Han våldtog mig på en fest efter att ha hotat med att ta livet av sig och mig med en kniv. Det var en kille i rummet brevid som hörde mig skrika nej men som inget gjorde.

Då jag träffade min tredje pv var jag van vid att "det är så det funkar med killar". Han utnyttajde och våldtog mig ett flertal ggr. En gång vaknade jag bl a med hans kuk i min hals varav han sitter över mig med benen om mina armar och jag knappt får luft...

Utöver detta har jag blivit drogad på krogen, men istället för att lyssna på bartendrarna att jag blivit det, valde polisen att lägga mig i en fyllecell...
Då jag var 17 blev jag alkoholförgiftad. I ambulsansen på väg till sjukhuset var jag förlamad i kroppen men vid medvetande i vändor... ambulansmannen som satt med mig där bak valde att tafsa innanför min bh och mina trosor och jag kunde inte säga ett ljud..

Men nej, det tar inte slut där.
Jag har inte varit med om en våldtäkt sedan jag var 19 år nu och hade i våras kommit underfund med att det var dags att bearbeta händelserna.
I stället mår jag dåligt en kväll, blir full och slocknar i grannens säng.
Jag blev våldtagen igen för lite över en månad sedan. Och ja, jag gjorde motstånd och sa åt honom att sluta, men då han kom in i mig och jag kände smärtan, då han bara blev våldsammare av mitt motstånd, så orkade jag inte stanna i verkligheten längre. Nästa minne är när han stiger av mig och jag springer gråtande därifrån utan trosor och skor..

Har för första gången vågat polisanmäla och har undersökts och varit på huvudförhör. Men jag vågar inte bo hemma. Vi bor i samma stundentkorridor och jag har inte vågat bo där sedan detta.

Min pojkvän sedan ett år tillbaka har funnits där för mig tills nu..
Igår gjorde han slut för att det har varit för mycket bråk sista tiden och han därför inte tror att det kommer att bli bättre. Att förhållandet bara suger energi ur honom. Jag förstår honom, men sa att jag tror att det blir bättre efter att chocken lagt sig... det trodde inte han... han var mitt enda hopp och ljus just nu. För bara en månad sedan ville han flytta ihop.. Nu kan jag inte bo hos honom heller.

Så just nu sover jag hos en kompis. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller var jag ska vända mig... Jag har ansökt om försörjningsstöd till soc men nu verkar de inte vilja betala ut det för att jag inte vågar sova hemma... tydligen måste jag sova där jag bor för att de ska hjälpa till med hyran.
Min hyresvärd kan inte göra något förrän utgången av rättegång osv, vilket jag inte vet hur lång tid det kommer att ta... Har pratat med kvinnojouren och de säger bara att de inte heller kan hjälpa till med boende. Pratat med psyk, de kan inte heller hjälpa. Så vart vänder man sig? Vad ska jag göra?
Just nu känns allting så fruktansvärt hopplöst.

Tack om någon orkat läsa allt! Det blev ganska långt...

 

[MM]

Skickar över en stor stor kram till dig!

Vet inte vad jag ska säga men så här ska du inte behöva ha det. Inte kan du bo där du bor nu. Det fattar väl vem som helst.

 

[ASKAPLASKA]

Först: Stor kram!

Sen:
Jag har svårt att råda dig i de mest akuta frågorna men mitt råd till dig är att snabbt som tusan se till att få hjälp med att ta tag i din Borderline.
Jag har levt nära en person med den diagnosen och även arbetat ihop med en person med samma diagnos och även läst mycket om det.
Något jag upplever som väldigt utmärkande för de jag mött som blivit diagnostiserade med Borderline är att de ständigt hamnar i kaossituationer. Antagligen inte medvetet och SJÄLVKLART har du inte förtjänat det vidriga du blivit utsatt för och du har verkligen inte valt din hemska barndom. Det är INTE det jag antyder här.
Jag tycker dock att man ofta kan se en röd tråd i Borderlinepatientens tillvaro där saker tillsynes bara drabbar dem. Sådant som mer sällan drabbar en som är helt frisk.
Det kan handla om att man inte drar sig ur en potentiellt farlig situation i tid, inte aktar sig för att inleda relationer med människor med samma självdestruktiva beteende som en själv, handlar impulsivt mot bättre vetande osv.
De jag mött och läst om verkar sakna känslan för att skydda sig själva och ta hand om sig på ett bra sätt.
Därför tror jag att få insikt och hjälp med Borderlinen är A och O (näst efter tak över huvudet och sådana basala saker förstås).
Jag hoppas verkligen inte att du tar detta som ett påhopp för det är det inte, det är ett vänligt råd från en som sett detta utifrån, på mycket nära håll.

Pm:a gärna om du vill.

 

[GardenAngel]

Oj, vilken historia! Stoor kram till dig! Det borde finnas någon slags gräns för hur mycket elände en människa ska tvingas uppleva!

Starkt av dig att våga polisanmäla! Det tror jag är ett stort steg i rätt riktning

Hur länge kan du stanna hos din kompis?
Förstår att det känns jobbigt med pojkvännen, men kanske du kan bo hos honom ändå? Bara tillfälligt. Som kompisar. Nu vet jag ju inte hur ni lämnade saker och ting.. men du kan ju inte bo i samma korridor som gärningsmannen!

Har nog inga riktigt bra råd tyvärr.. Men tänker på dig!

 

[Monstermom]

Jag har inga praktiska råd att komma med tyvärr... Men jag vill säga att för det första är det jättebra att du börjat konfrontera dina problem, heja du! Och för det andra skulle jag inte kalla detta en "gnälltråd" om jag så fick betalt! Nedvärdera inte dina svårigheter på det viset - igen, heja du!

Hoppas någon har mer praktisk hjälp till dig dock.

 

[Niyama]

Håller med Monster om att det verkligen inte är gnälligt!

Det hade kunnat vara jag som skrev det där, fast för fem år sen. Fattar inte riktigt om du är utan inkomst helt nu? Kan du bo hos vänner tills du kan fixa nåt annat boende?

PM:a gärna om du vill prata.

 

[Mammadutt]

Åh vad jag blir illa berörd och ledsen när jag läser det här.

Mest akut verkar din ekonomi vara, har jag rätt? Har du inte CSN eller sjukpenning?

Hur funderar du kring bostad? Du vill flytta från studentområdet (heter det så?) och problemet är att du inte kan få tag på ngt? Du bor hos en vän, är det möjligt att stanna där en längre tid?

Vill gärna försöka hjälpa dig hitta hjälpen och stödet du behöver.

 

[_CorpseBride_]

Tack så jättemycket för alla fina ord! Det värmer verkligen! Känner att jag behöver allt stöd jag kan få just nu.

@ASKAPLASKA: Ja, jag förstår att borderlinen inte har gjort mitt liv lättare. Vad jag förstått är det inget som går att medicinera bort.
Har fått stämningsstabiliserande för att inte pendla lika kraftigt mellan olika känslor. Det har iaf underlättat.
Jag har alltid varit naiv och känner det själv som att allt verkar hända mig... Som du säger har jag nog svårt att vara rädd om mig själv. Jag ser ofta inte det farliga i vissa situatuoner eller hos vissa människor. Mina tankar går nog lite som så att ska jag vara rädd om mig och passa mig för vissa situationer och människor blir jag lätt paranoid och rädd för alla istället, då väljer jag att tro gott om alla för atT jag mår bättre av det, tills det händer något.
Meningen var att jag skulle jag börja i terapi för att få hjälp med detta, men så skedde våldtäkten och då vill de att jag bearbetar den istället.

 

[_CorpseBride_]

Oj, vilken historia! Stoor kram till dig! Det borde finnas någon slags gräns för hur mycket elände en människa ska tvingas uppleva!

Starkt av dig att våga polisanmäla! Det tror jag är ett stort steg i rätt riktning

Hur länge kan du stanna hos din kompis?
Förstår att det känns jobbigt med pojkvännen, men kanske du kan bo hos honom ändå? Bara tillfälligt. Som kompisar. Nu vet jag ju inte hur ni lämnade saker och ting.. men du kan ju inte bo i samma korridor som gärningsmannen!

Har nog inga riktigt bra råd tyvärr.. Men tänker på dig!

Som det ser ut nu så vet jag inte riktigt någonting. Vet inte hur länge jag kommer att behöva stanna och hur länge det går bra att jag gör det.. Jag kom till henne i förrgår då det tog slut med min pv och det har varit ganska rörigt sedan dess.

Det var ganska jobbigt då jag lämnade honom. Han sa att han inte såg någon framtid så jag frågade om han gav upp. Han svarade "Ja. Men det är inte som att jag gett upp lätt. Då hade jag redan gjort det i april." I april var första gången han sa att han älskade mig... Jag plockade ihop det viktigaste, har fortfafande kvar saker hos honom som jag måste hämta. Men han sa ingenting om det, om hur detta påverkade min situation eller om att vilja hjälpa mig.

Är asledsen och vill bara att han ska tänka igenom vad han gjort och ändra sig. Men samtidigt är jag arg och besviken. Han har flytt tidigare (dock inte genom att göra slut) då det hänt mig något (ex då jag blev nydiagnostiserad) och lämnat mig då jag behövt honom som mest. Nu gör han så igen. Våldtäkten har tärt och rivit upp känslor i honom också. Men han väljer att dra när det blir för jobbigt.

 

[_CorpseBride_]

Åh vad jag blir illa berörd och ledsen när jag läser.
försörjningsstödkar din ekonomi vara, klarar du inte CSN eller sjukpenning?

Hur funderar du kring bostad? Du vill flytta från studentområdet (heter det så?) och problemet är att du inte kan få tag på ngt? Du bor hos en vän, är det möjligt att stanna där en längre tid?

Vill gärna försöka hjälpa dig hitta hjälpen och stödet du behöver.

Jag har sjukpenning. Men den räcker ändast till hyran. Därför behöver jag hjälp att få pengar till mat och annat.
Nu ringde jag en massa samtal igår. Pratade med en otrevlig tant på soc, men också med min advokat och hyresvärden.

Jag har pengar så jag klarar mig till nästa månad för att jag sparat undan. Men nu vill soc inte ge mig försörjningsstöd för att jag inte sovit hemma. Anledningen spelar ingen roll. Jag ska träffan soc idag och ska ligga på om att jag bor där och att jag försöker att byta bostad.

Fick precis lite goda nyheter nu iaf! Min hyresvärd vill försöka hjälpa mig och jag har fått lite instruktioner om vad de behöver av mig så ska de besluta om de tycker att jag ska få byta bostad hos dem! Problemet är att jag är sjukskriven under lång tid och det är studentbostäder, men jag ska försöka få fram det att jag är sjukskriven nu under hösten just pga vad som hände där jag bodde nu.

 

[Monstermom]

Jag har sjukpenning. Men den räcker ändast till hyran. Därför behöver jag hjälp att få pengar till mat och annat.
Nu ringde jag en massa samtal igår. Pratade med en otrevlig tant på soc, men också med min advokat och hyresvärden.

Jag har pengar så jag klarar mig till nästa månad för att jag sparat undan. Men nu vill soc inte ge mig försörjningsstöd för att jag inte sovit hemma. Anledningen spelar ingen roll. Jag ska träffan soc idag och ska ligga på om att jag bor där och att jag försöker att byta bostad.

Fick precis lite goda nyheter nu iaf! Min hyresvärd vill försöka hjälpa mig och jag har fått lite instruktioner om vad de behöver av mig så ska de besluta om de tycker att jag ska få byta bostad hos dem! Problemet är att jag är sjukskriven under lång tid och det är studentbostäder, men jag ska försöka få fram det att jag är sjukskriven nu under hösten just pga vad som hände där jag bodde nu.

Jättebra att du orkar ta itu med allt detta! Så starkt!

Min erfarenhet (som för all del har ett antal år på nacken...) är att hyresvärd för studentbostäder kan vara väldigt förstående och hjälpsamma för lite ovanliga situationer om man bara pratar med en person ansikte mot ansikte. Jag tror (och hoppas verkligen!) att de kan lösa din boendesituation ganska snabbt. Jag vet mindre om soc, men jag tycker det låter positivt att träffa och prata med personer där med - det finns kanske vägar runt reglerna litegrann som de kan hjälpa dig med om de bara får klart för sig riktigt hur läget är.

Vad gäller pojkvännen... Det här betyder förmodligen inte så mycket för dig, för det ändrar inte dina känslor i alla fall, men... Jag tror han kanske inte varit riktigt bra för dig heller, även om han inte var våldsam och hemsk som dina tidigare erfarenheter. Försök komma vidare med dig själv, må bättre och landa lite i en tryggare värld, så kan du träffa en bra kille sen - en som varken är elak eller vek.

Har du förresten kollat på Brottsoffermyndigheten (länk) vad du eventuellt kan få för stöd i hela den här processen? Det har ju inte så mycket med ditt akuta läge att göra tror jag, men det kan kanske vara värdefullt lite längre fram?

 

[_CorpseBride_]

Jättebra att du orkar ta itu med allt detta! Så starkt!

Min erfarenhet (som för all del har ett antal år på nacken...) är att hyresvärd för studentbostäder kan vara väldigt förstående och hjälpsamma för lite ovanliga situationer om man bara pratar med en person ansikte mot ansikte. Jag tror (och hoppas verkligen!) att de kan lösa din boendesituation ganska snabbt. Jag vet mindre om soc, men jag tycker der positivt att träffa och prata med personer där med - det finns kanske vägar runt reglerna litegrann som de kan hjälpa dig med om de bara får klart för sig riktigt hur läget är.

Vad gäller pojkvännen... Det här betyder förmodligen inte så mycket för dig, för det ändrar inte dina känslor i alla fall, men... Jag tror han kanske inte varit riktigt bra för dig heller, även om han inte var våldsam och hemsk som dina tidigare erfarenheter. Försök komma vidare med dig själv, må bättre och landa lite i en tryggare värld, så kan du träffa en bra kille sen - en som varken är elak eller vek.

Har du förresten kollat på Brottsoffermyndigheten (länk) vad du eventuellt kan få för stöd i hela den här processen? Det har ju inte så mycket med ditt akuta läge att göra tror jag, men det kan kanske vara värdefullt lite längre fram?

Fick goda nyheter på soc igår också! Det verkar som att de vill hjälpa mig iaf. Hon jag pratade mef i telefon hade antingenen dålig dag eller var en dålig människa som satt och skrek att jag inte skulle få hjälp för att jag inte sov hemma.

Så nu hoppas jag att jag kan få boende och lite pengar om någon månad. Trycket lättar lite. Men jag vågar inte tro att det ska lösa sig längre, har visat sig så många ggr förut att det inte gör det..
Sedan är jag trött på att vänta.. Det känns hemskt att behöva tränga sig på hod andra, ha saker varstans och inget eget. Känns som att jag borde vara gladare, men jag kan inte. Så får jag dåligt samvete för att jag inte är det heller, allt går runt i en cirkel.

Tycker du att min kille var vek? Jag försöker tänka så, på gångerna han svikit mig.. Men känslorna av att allt är mitt fel finns hela tiden. Att det är mittfel för att jag har borderline och mår dåligt, för att jag råkar ut för saker.. Att jag är jobbig och värdelös och att detär klart att han inte orkar leva med mig..

Nej, jag har inte kollat på dem. Får göra det. Det känns bara som att jag har hjälp, kontaktpå psyket, men inget räcker till riktigt.

Usch snurrigt, jag vet. Känner mig bara so en hemsk människs idag.

 

[Mammadutt]

Jag kan tycka att din situation är 'hyfsat akut' och att Soc kanske borde vara snabba på att hjälpa dig. Hinner inte läsa igenom hela tråden igen just nu...

Har du fått tid hos Soc, alltså besökstid?

Hade senast igår diskussion om Soc och handläggningstid, den situationen som diskuterades var förvisso akut akut superakut, men det Soc den familjen vänt sig till har inte agerat som de ska.

Hur som, det jag fick reda på (av soc här där jag bor, som är grannkommun) är att om man vill försöka öka på ärendet kan man vända sig till nån av cheferna på soc, socialnämndens ordförande eller till Inspektionen för vård och omsorg.

När jag hade behov av soc, fick jag tid inom några dagar och ekonomiskt stöd inom 2 v, även fast jag inte hade eget boende. Jag hade ut ca 4500 (akassa) och dom gav pengar upp till existensminimum. Min situation var inte i närheten av din... Detta var förvisso 11 år sedan, men bör det inte kunna gå undan även nu för tiden?

Kom ihåg att du inte ÄR borderline, du HAR borderline. Jag har flera vänner med borderline och dom är otroligt värdefulla människor! De som inte kan se ditt fulla värde kan ta sig i häcken (jo jag blir upprörd).

Repetera efter mig: Jag är full av värde!

 

[Monstermom]

Fick goda nyheter på soc igår också! Det verkar som att de vill hjälpa mig iaf. Hon jag pratade mef i telefon hade antingenen dålig dag eller var en dålig människa som satt och skrek att jag inte skulle få hjälp för att jag inte sov hemma.

Så nu hoppas jag att jag kan få boende och lite pengar om någon månad. Trycket lättar lite. Men jag vågar inte tro att det ska lösa sig längre, har visat sig så många ggr förut att det inte gör det..
Sedan är jag trött på att vänta.. Det känns hemskt att behöva tränga sig på hod andra, ha saker varstans och inget eget. Känns som att jag borde vara gladare, men jag kan inte. Så får jag dåligt samvete för att jag inte är det heller, allt går runt i en cirkel.

Tycker du att min kille var vek? Jag försöker tänka så, på gångerna han svikit mig.. Men känslorna av att allt är mitt fel finns hela tiden. Att det är mittfel för att jag har borderline och mår dåligt, för att jag råkar ut för saker.. Att jag är jobbig och värdelös och att detär klart att han inte orkar leva med mig..

Nej, jag har inte kollat på dem. Får göra det. Det känns bara som att jag har hjälp, kontaktpå psyket, men inget räcker till riktigt.

Usch snurrigt, jag vet. Känner mig bara so en hemsk människs idag.

Vad bra att du fått bättre kontakt på soc nu, tyckte väl att det lät märkligt med att de inte kunde/ville hjälpa dig! Förhoppningsvis sätter de igång lite kvickt och ser till att du klarar vardagen enklare.

Klart att det är svårt att våga hoppas, men om det känns bättre så var pessimistisk då - då får du ju en trevlig överraskning som bonus när något löser sig! Nej, men sålänge du fortsätter försöka behöver du inte känna press att du måste se ljust på tillvaron eller framtiden eller så, det är klart du tycker saker känns skitjobbigt. Du får känna så, låt det bara inte dra ner dig.

Ja, jag tycker din pojkvän låter vek. Jag känner honom såklart inte, men på din beskrivning skulle jag säga att du egentligen har det bättre utan honom. Men jag fattar såklart att det inte känns så. Dock tror jag att du kommer att märka skillnaden när du hittar en bra pojkvän i framtiden!

Vad gäller att hemska saker händer dig och kanske är det ditt fel... Du skulle aldrig tänka så om någon annan, eller hur? Tänk på någon som råkat till och med värre ut än du (ta nån från nyheterna), det fanns säkert något de kunde ha gjort annorlunda för att kanske klara sig undan men inte sjutton tycker du det är deras fel ändå, eller hur? Det är inte ditt fel heller, inte ens om du kunde gjort saker annorlunda när du ser tillbaka på händelserna! Det är inte ditt fel.

Däremot kan du använda din erfarenhet och göra bättre (men inte perfekta! alla gör alltid misstag!) val i framtiden, och få ett tryggare liv! Sådana framsteg är bara positiva, inte något som kastar skuld på tidigare misstag för "du kunde ju bättre egentligen".

Jag tycker det låter jättebra att du hittar stöd omkring dig nu, och jättebra att det mest akuta börjar lösa sig! Men jag hade kollat efter stöd hos Brottsoffermyndigheten också, även om du har kontakt med psyk, eftersom du hos dem kan få stöd specifikt till den rättsliga processen. Det kan vara värdefullt.

Hemska saker händer. Oförtjänt. Det är inte ett straff för att man är en dålig person, lika lite som när man bara snubblar. Världen är inte rättvis, men vi måste leva i den ändå. Kämpa på du, så ska du se att det händer bra saker också.

 

[GotAsecret]

Åh kära nån!
Vet du, att jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver...just som borderlineproblematik (sex blir självdestruktivt beteende, "förtjänar inte bättre" "tar vad jag får" "det är väl så här det ska vara, eller?"
Jag förstår att de vill att du bearbetar våldtäkten innan du kan påbörja terapin (gissar på DBT?) då det anses "terapistörande" och det är svårt att påbörja DBT/terapi med något så hemskt jobbigt hängandes över en. Men när den akuta fasen där är över så tror jag att du i DBT:n kommer hitta verktygen att självständigt bearbeta det du går/gått igenom
För där hamnade jag.
Mitt i värsta tänkbara krisen (mamma gick bort) fanns min DBT-kunskap, mina färdigheter, mina behandlare (psykologer, kuratorer, gamla psykologen o.s.v.) och jag hoppas att även du kan få samma stöd och hjälp.
Helt ärligt så har DBT:n räddat livet på (och för) mig flera gånger, och sååå många gånger har jag tänkt att jag faktiskt mår BRA nu, och att ens ha fått in den tanken i huvudet är stort! Från känslan av att vara hopplös, värdelös, oduglig så har det förändrats till att jag faktiskt inte behöver ha det så dåligt, att livet inte är så hopplöst som jag alltid trott och känt.
Att jag, lika lite som någon annan förtjänar att få en massa skit, att jag förtjänar att känna ett mänskligt värde.
Jag har fått sådan otrolig insikt om hur livet har behandlat mig, och varför, hur allt hänger ihop och faktiskt så känns det t.om. logiskt nu. Att det inte är så förbaskat konstigt att det är som det är, när mitt liv har varit som det varit.
Att äntligen få borderlinediagnosen och direkt bli uppsatt på kö till DBT var det bästa som någonsin hänt mig.
Efter ett år i DBT kände jag mig dock inte "färdig" utan bad om mer hjälp så nu går jag en vända till med färdighetsträning genom Affektiva mottagningen så att jag verkligen skulle befästa det jag lärt mig under mitt år på DBT-enheten. Efter bara några månader på DBT började jag träna på gym (jag hoppade av idrotten redan i 5:an p.g.a hur otroligt dålig jag var och att jag inte klarade av att byta om bland andra o.s.v) slutade röka och träffade en pojkvän som det faktiskt FUNGERAR med, ömsesidig respekt och förståelse är grunder som aldrig tidigare har funnits. Ett förhållande där JAG faktiskt respekterar och accepterar mig själv...
Och att för första gången klara av att behålla vänner i nära relationer
Äsch jag kan fortsätta i evigheter så jag bryter här . Men finns absolut på PM om du vill prata, fråga, ventilera eller bara få stöd i din situation
Stora, varma kramar till dig!

 

[_CorpseBride_]

Vad bra att du fått bättre kontakt på soc nu, tyckte väl att det lät märkligt med att de inte kunde/ville hjälpa dig! Förhoppningsvis sätter de igång lite kvickt och ser till att du intear vardagen enklare.

Klart att det är svårt att våga hoppas, men om det känns bättre så var pessimistisk då - då får du ju en trevlig överraskning som bonus när något löser sig! Nej, men sålänge du fortsätter försöka behöver du inte känna press att du måste se ljust på tillvaron eller framtiden eller så, det är klart du tycker saker känns skitjobbigt. Du får känna så, låt det bara inte dra ner dig.

Ja, jag tycker din pojkvän låter vek. Jag känner honom såklart inte, men på din beskrivning skulle jag säga att du egentligen har det bättre utan honom. Men jag fattar såklart att det inte känns så. Dock tror jag att du kommer att märka skillnaden när du hittar en bra pojkvän i framtiden!

Vad gäller att hemska saker händer dig och kanske är det ditt fel... Du skulle aldrig tänka så om någon annan, eller hur? Tänk på någon som råkat till och med värre ut än du (ta nån från nyheterna), det fanns säkert något de kunde ha gjort annorlunda för att kanske klara sig undan men inte sjutton tycker du det är deras fel ändå, eller hur? Det är inte ditt fel heller, inte ens om du kunde gjort saker annorlunda när du ser tillbaka på händelserna! Det är inte ditt fel.

Däremot kan du använda din erfarenhet och göra bättre (men inte perfekta! alla gör alltid misstag!) val i framtiden, och få ett tryggare liv! Sådana framsteg är bara positiva, inte något som kastar skuld på tidigare misstag för "du kunde ju bättre egentligen".

Jag tycker det låter jättebra att du hittar stöd omkring dig nu, och jättebra att det mest akuta börjar lösa sig! Men jag hade kollat efter stöd hos Brottsoffermyndigheten också, även om du har kontakt med psyk, eftersom du hos dem kan få stöd specifikt till den rättsliga processen. Det kan vara värdefullt.

Hemska saker händer. Oförtjänt. Det är inte ett straff för att man är en dålig person, lika lite som när man bara snubblar. Världen är inte rättvis, men vi måste leva i den ändå. Kämpa på du, så ska du se att det händer bra saker också.

Tack fär era varma ord!
Har alltid fruktansvärd ångest då jag vaknar om morgnarna och då brukar jag sätta mig och läsa vad ni skrivit. Även om ord som att jag är värdefull inte biter sig fast så berör de iaf ett tag.

Idag har jag planerat att ringa min fd. Jag har så mycket saker kvar hos honom och hade behövt åtminstone met kläder. Men det känns superjobbigt. Jag är rädd att han ska vara kall mot mig, antagligen kommer han inte svara. Detgör ont att han inte hört av sig sedan jag stack i måndags. Jag önskar bara han kunde vara modigare och inte fly.

Igår kontaktade min mamma mig också.. Det gör bara ont och jag blir paranoid. Senaste kontakten var vid förra lucia då hon skrev ett meddelande på fb och skrev god jul. Var orolig att hon skulle kontakta då jag fyllde 25, men när hon inte gjorde det så gjorde det ont istället. Nu fick jag ett nytt meddelande på fb omatt hon tänker på mig och hoppas jag har det bra. Det gör ont att hon aldrig gjort mer än så. Hon har aldrig ringt, ingenting. Får ett fb-meddelande en gång om året. Det går inte att prata med henne ändå iof.. Känns bara hemskt att hon hör av sig nu när jag önskar så att hon faktiskt fanns där för mig..

Jag blir också nojjig av det.. När någon av den sidan släkten hör av sig brukar det alltid hända något., Sedan börjar jag tänka om hon vet något om min situation, om hon haft möjlighet att ta reda på något eller om min morfar spionerar på mig så som han gjort på min mamma tidigare.. blä.

Ursäkta alla felstavningar, jag kommer inte överens med min väns surfplatta..

 

[_CorpseBride_]

Åh kära nån!
Vet du,ungefär. g känner igen mig otroligt mycket i det du skriver..behandlingenrderlineproblematik (sex blir självdestruktivt beteende, "förtjänar inte bättre" "tar vad jag får" "det är väl så här det ska vara, eller?"
Jag förstår att de vill att du bearbetar våldtäkten innanigårkan påbörja terapin (gissar på DBT?) då det anses "terapistörande" och det är svårt att påbörja DBT/terapi med något så hemskt jobbigt hängandes över en. Men när den akuta fasen där är över så tror jag att du i DBT:n kommer hitta verktygen att självständigt bearbeta det du går/gått igenom
För där hamnade jag.
Mitt i värsta tänkbara krisen (mamma gick bort) fanns min DBT-kunskap, mina färdigheter, mina behandlare (psykologer, kuratorer, gamla psykologen o.s.v.) och jag hoppas att även du kan få samma stöd och hjälp.
Helt ärligt så har DBT:n räddat livet på (och för) mig flera gånger, och sååå många gånger har jag tänkt att jag faktiskt mår BRA nu, och att ens ha fått in den tanken i huvudet är stort! Från känslan av att vara hopplös, värdelös, oduglig så har det förändrats till att jag faktiskt inte behöver ha det så dåligt, att livet inte är så hopplöst som jag alltid trott och känt.
Att jag, lika lite som någon annan förtjänar att få en massa skit, att jag förtjänar att känna ett mänskligt värde.
Jag har fått sådan otrolig insikt om hur livet har behandlat mig, och varför, hur allt hänger ihop och faktiskt så känns det t.om. logiskt nu. Att det inte är så förbaskat konstigt att det är som det är, när mitt liv har varit som det varit.
Att äntligen få borderlinediagnosen och direkt bli uppsatt på kö till DBT var det bästa som någonsin hänt mig.
Efter ett år i DBT kände jag mig dock inte "färdig" utan bad om mer hjälp så nu går jag en vända till med färdighetsträning genom Affektiva mottagningen så att jag verkligen skulle befästa det jag lärt mig under mitt år på DBT-enheten. Efter bara några månader på DBT började jag träna på gym (jag hoppade av idrotten redan i 5:an p.g.a hur otroligt dålig jag var och att jag inte klarade av att byta om bland andra o.s.v) slutade röka och träffade en pojkvän som det faktiskt FUNGERAR med, ömsesidig respekt och förståelse är grunder som aldrig tidigare har funnits. Ett förhållande där JAG faktiskt respekterar och accepterar mig själv...
Och att för första gången klara av att behålla vänner i nära relationer
Äsch jag kan fortsätta i evigheter så jag bryter här . Men finns absolut på PM om du vill prata, fråga, ventilera eller bara få stöd i din situation
Stora, varma kramar till dig!

Det låter jättebra med DBT! Vad skönt att det hjälpt dig!
Är många nu som nämnt den behandlingen för mig. Då jag kom till psyk denna vända så ansåg läkaren attde kunde behandla mig där med teraoi för att han ansåg att jag var en inåtvänd borderline och därför inte lika farlig typ, Detta istället för att skicka mig till de som specialicerat sig på borderline.

Träffade min nuvarande läkare igåt och sa då att jag gett detta en chans men att jag ärligt talat inte vet vad jag ens gör på min nuvarande terapi. Det enda jag gör nu när jag träffar mIn terapeut är att berätta hur veckan varit på olika områden, utan att gå in närmare på något, medan han sitter och hummar.

Jag sa att jag vill ha riktig hjälp med detta, hur jag ska leva mitt liv utan att gå under. Så de skulle väl prata. Han pratade om att ge mig en annan terapeut. Jag nämnde att många pratat med mig om DBT & ham nämnde olika ställen som var jättebra, men ansåg att det var fär lång kötid.

Blir så less, just nu känns det som att de inte vill hjälpa mig ungefär.

 

[Monstermom]

Jättebra inlägg av @whwycd , som kunde ge lite av en insiderblick i det hela! Jag tycker du @_CorpseBride_ ska försöka ta till dig så mycket som möjligt av vad just hen skriver. När det kommer till din vård så försök vara brutalt ärlig med hur du mår, säg ifrån när du känner att du inte kommer någon vart och/eller att du inte blir lyssnad på, och kräv rätt hjälp! Inte alls lätt, det vet jag. Men varje gång det tar emot, fråga dig själv om du vill fortsätta ha det som du har det? Vill du inte det så behöver du hjälp! Och du har rätt att få den. Men om det finns saker i din situation och ditt mående som dina behandlare inte känner till kan det kanske få lite bättre fart på dem i rätt riktning om de får mer information.

Angående din mamma och ditt ex... Det där är helt klart människor du bara mår dåligt av! Kan du inte be någon annan (kompisen du bor hos just nu, tex?) prata med exet om att få tillbaka dina saker? Klart du måste få dina kläder! Och allt annat som är ditt också. Men som du säger är det superjobbigt att ta kontakt med honom just nu, så om du kan slippa det vore det nog jättebra för dig. Jag är inte något fan av undvikande generellt, men som du har det just nu finns faktiskt ingen som helst anledning att lägga mer sten på börda. När det kommer till din mamma är väl situationen lite mer komplex. Men jag skulle nog rekommendera att du försöker inte ha någon som helst kontakt med henne förrän du fått verktyg som hjälper dig att både se er båda och er relation klarare, och hjälper dig att hantera henne och hur du vill ha det. Förmodligen genom DBT som @whwycd pratar om. Går det inte att typ blocka meddelanden från henne så länge (jag kan inget om facebook ), tills du själv är stabilare. Så kan du välja sedan hur du går vidare med henne (och andra). Om du vet att du inte kan få några meddelanden från henne kan du ju inte bli besviken vare sig över vad hon skriver eller om hon skriver.

Du kommer att må bättre!

 

[GotAsecret]

Jag hjälper mer än gärna och delar med mig av erfarenheter, knep, färdigheter och annat om du vill, @_CorpseBride_
Jag blir bara glad om jag kan hjälpa andra, och på samma gång då även mig själv (ska väl erkänna att jag legat på latsidan med att aktivt använda färdigheter nu i sommar, annat än just kris- och relationsfärdigheterna (kanske kan det vara till hjälp mot/med dina släktingar, oavsett vilken relationdu vill ha med dem?) så det vore bra om jag kom igång )

Som sagt, bara hör av dig om du känner för det, men känn dig absolut inte tvingad!
Har du en Android-telefon så ladda hem appen DBT112! Den är
superbra att ha med sig och helt gratis (man behöver inte heller "kunna" DBT för att ha hjälp av den)

 

[_CorpseBride_]

Jättebra inlägg av @whwycd , som kunde ge lite av en insiderblick i det hela! Jag tycker du @_CorpseBride_ ska försöka ta till dig så mycket som möjligt av vad just hen skriver. När det kommer till din vård så försök vara brutalt ärlig med hur du mår, säg ifrån när du känner att du inte kommer någon vart och/eller att du inte blir lyssnad på, och kräv rätt hjälp! Inte alls lätt, det vet jag. Men varje gång det tar emot, fråga dig själv om du vill fortsätta ha det som du har det? Vill du inte det så behöver du hjälp! Och du har rätt att få den. Men om det finns saker i din situation och ditt mående som dina behandlare inte känner till kan det kanske få lite bättre fart på dem i rätt riktning om de får mer information.

Angående din mamma och ditt ex... Det där är helt klart människor du bara mår dåligt av! Kan du inte be någon annan (kompisen du bor hos just nu, tex?) prata med exet om att få tillbaka dina saker? Klart du måste få dina kläder! Och allt annat som är ditt också. Men som du säger är det superjobbigt att ta kontakt med honom just nu, så om du kan slippa det vore det nog jättebra för dig. Jag är inte något fan av undvikande generellt, men som du har det just nu finns faktiskt ingen som helst anledning att lägga mer sten på börda. När det kommer till din mamma är väl situationen lite mer komplex. Men jag skulle nog rekommendera att du försöker inte ha någon som helst kontakt med henne förrän du fått verktyg som hjälper dig att både se er båda och er relation klarare, och hjälper dig att hantera henne och hur du vill ha det. Förmodligen genom DBT som @whwycd pratar om. Går det inte att typ blocka meddelanden från henne så länge (jag kan inget om facebook ), tills du själv är stabilare. Så kan du välja sedan hur du går vidare med henne (och andra). Om du vet att du inte kan få några meddelanden från henne kan du ju inte bli besviken vare sig över vad hon skriver eller om hon skriver.

Du kommer att må bättre!

Var länge sedan jag hade tillgång till en dator nu.. Är för tillfället hos en annan vän. Jagar soc dagarna i ända.. Ska få försörjningsstöd i slutet av månaden och har fått hjälp med hyran. Idag ska hyresvärden se om de vill låta mig byta boende.
Har dock inga som helst pengar över till mat villket medför en positiv sak; att jag slutar röka! Men har som sagt inte pengar till annat heller. Har sedan i fredags försökt nå min handläggare på soc, men utan resultat. HHar talat in meddelande och t o m varit där och lämnat en lapp. Har under tiden levt på vänners omtanke, vilka även fått hjälpa mig att köpa medicin nu. Vad jag förstått så måste soc hjälpa mig i nödsituation?

Jag pratade som sagt med min läkare tidigare angående min behandling. Han ville att jag skulle diskutera det med min psykolog. Villket slutade med att jag kallade min psykolog för idiot och gick därifrån...

Jag försökte att öppna mig för honom sist, var ledsen och pratade om hur jobbigt det är att det är slut med killen och så. Sedan kom vi in på att jag pratat med läkaren om att jag inte är helt nöjd med min behandling. Jag sa att jag tror att jag behöver hjälp med att bearbeta saker som hänt mig, men också att komma vidare. Hjälp med hur jag ska tackla borderlinen exempelvis för att jag inte ska fortsätta handla impulsivt. Pratade om att det bara känns som att det går runt hela tiden och jag tror att jag behöver mer, intensiv hjälp än att prata 45 min i veckan om vad som hänt sedan sist. Han kunde inte alls förstå vad jag menade eller vad jag skulle ha för hjälp då... Sedan tog han upp att jag får hjälp av kuratorn också. Jag sa att det inte heller har räckt, att jag fått vägleda henne vad jag vill att hon ska göra ibland men haft otroligt med saker utöver jag har svårt att ha ork till. Då skrattade han åt mig och sa att isf behöver jag en personlig assistent.

Detta fick mig att gå i taket. Sa att det var en idiotisk sak att säga och att jag jobbat många år som personlig assistent och visste mycket väl vad det innebar (vilket han inte verkade beredd på). Sa att jag inte behöver hjälp att gå på toa, utan i kontakt med alla myndigheter hela tiden och att jag dessutom tagit upp detta med soc.

Han säger då att han inte kan förstå vad jag skulle vilja ha för hjälp. Så jag upprepar allt jag just sagt, tar även upp att människor nämnt dbt för mig, läkaren specialistbehandling inom borderline. När han fortsätter att sitta tyst säger jag att läkaren bett oss diskutera detta och frågar om han inte har några ideer eller råd? Då säger han att jag bara ber om att han ska trolla fram någon slags hjälp som inte finns som ska göra mig bra direkt. Vilket resulterar i att jag finner honom vara en idiot och inte orkar försöka prata med honom mer.

Ska träffa läkaren igen på fredag.. Får se vad psykologen sagt då och om läkaren kan vara till någon större hjälp..

Jag har tänkt att blocka den sidan av släkten många ggr, men sedan blir jag ängslig att de ska få för sig något som jag borde veta om.. Att om de skriver något så kan jag vara förberedd om det händer något typ.. Men egentligen hade jag antagligen mått bättre av att blocka. Mina morföräldrar lyckas alltid få tag i mitt nr dock. Har funderat på att skapa skyddat istället, men det blir samma sak där..

Jag ringde mitt ex förra helgen. När vi pratade på lördagen berättade han om hur mycket han saknar mig, att han bara lyssnar på sorglig musik osv osv. Sa att han inte ville släppa mig helt ur sitt liv utan att vi skulle prata ibland och ses. Men nog inte vara tillsammans. Det kändes tungt..
På söndagen åkte jag förbi och hämtade lite saker. Bad honom att passa min gerbil tills jag kan flytta, vilket gick bra.
Sedan sa jag att jag ville avsluta helt. (Var lite arg efter gårdagens samtal då det bara kände som att han ville båd ha kakan och äta den. Som att han trodde att det var helt och hållet hans beslut och att jag ska dansa efter hans pipa som vanligt.) Så jag sa att jag inte tror att han är redo för ett förhållande (jag var hans första och han är 20 år) och att jag inte har tid och ork egentligen med ett just nu. Att när jag är det igen så kommer jag nog att vilja ha en mogenm man typ. Det kändes bra att ha fått avsluta helt.
Nu är det framförallt om jag ser bilder på honom, hör viss musik eller mår dåligt som jag blir jätteledsen för att han inte är hos mig. Jag kan inte förstå att han gjorde så mot mig..