Ettåringen är inne i en väldigt utmanande fas just nu. Närhetsbehovet är extremt och det är bara jag som duger. Nätterna är jättejobbiga. Han är så frustrerad och vill bara snutta men vi slutade för ett par veckor sedan. Upplever att frustrationen ökade otroligt mycket i samband med att han var sjuk i förra veckan. Han kastar sig omkring i sängen, gnäller och skriker, sparkar och har otroligt svårt att komma till ro. Klänger sig fast på mig som en igel och trycker sig samtidigt bort från mig. Sover nån minut innan han börjar igen. Sen till slut är han väl så trött att han somnar ordentligt och sover ett par timmar i bästa fall. Innan det drar igång igen.
På dagarna växlar han mellan att vara superglad och busig (klättrar överallt och försöker få tag i allt han inte får) och att vara så klängig att jag inte kan göra något annat än att bära runt på honom för annars bryter han ihop (när han blir trött eller hungrig kommer det stadiet).
Jag känner mig så utmattad av att göra allt jag kan för att möta hans närhetsbehov. Samtidigt måste jag få ta hand om min treåring också, jag måste laga mat och ta hand om disken och gå på toa. Och på nätterna spelar det ingen roll vad jag gör, jag håller honom nära mig och sjunger, klappar, kramar, vaggar. Men det hjälper inte.
Jo barnen har en till förälder. Men han har jobbat precis hela helgen (lååååånga pass) så jag har haft allt ensam i tre dagar. Då känns det liksom lite extra. Idag och imorgon är han ledig så då lättar det upp för mig. Idag ska jag gå ut i skogen och bara andas.
På dagarna växlar han mellan att vara superglad och busig (klättrar överallt och försöker få tag i allt han inte får) och att vara så klängig att jag inte kan göra något annat än att bära runt på honom för annars bryter han ihop (när han blir trött eller hungrig kommer det stadiet).
Jag känner mig så utmattad av att göra allt jag kan för att möta hans närhetsbehov. Samtidigt måste jag få ta hand om min treåring också, jag måste laga mat och ta hand om disken och gå på toa. Och på nätterna spelar det ingen roll vad jag gör, jag håller honom nära mig och sjunger, klappar, kramar, vaggar. Men det hjälper inte.
Jo barnen har en till förälder. Men han har jobbat precis hela helgen (lååååånga pass) så jag har haft allt ensam i tre dagar. Då känns det liksom lite extra. Idag och imorgon är han ledig så då lättar det upp för mig. Idag ska jag gå ut i skogen och bara andas.
”This too shall pass”, men jag förstår att det är en riktigt tuff period just nu. Försök ta hand om dig varje chans du får 
Jag tycker det är jättesvårt att försöka förklara för honom.
. Dottern som aldrig sover bra med oss grät så mycket i går kväll vid 21 att vi såklart tog med henne in till oss. Väl hos oss sov hon prick hela natten utan ett enda uppvak 
. Tror hon är i ett språng eller nåt för hon är mer mammig och pappig nu också. 
.
I alla fall tusen gånger bättre än senaste dagarna. Några uppvak men kunde ganska snabbt somna om. Vi testade att ge gröt på kvällen istället för välling eftersom han inte varit så jätteintresserad av vällingen, har fått truga i honom. Tänkte att han kanske faktiskt har varit hungrig? 
