Är irriterad (arg...) på pappas tjej. Jag trodde att den här dagen skulle bli lugn. Men det började med att bebisen har skrikit konstant hela dagen när hen inte fått mat. Sen kom min bror hem från träningen och började direkt skrika och svära. Efter en stund blev jag också arg och ja... utbrotten avlöste varandra kan man säga. Först bebisen hela dagen, sen min bror, sen jag (förlåt grannarna
).
Pappas tjej har dessutom börjat ge oss små pikar lite sådär "oskyldigt". Som när bebisen hade skrikit konstant efter mat i 1h och pappa frågade varför hon inte matade... svaret: "men dina ungar skriker också så då får hen det med. Skrik på bebisen, härma dina syskon nu. Det kallas att ta efter de som är äldre".
Idag var så klart inget undantag... "jag städar ALLTID efter dina BORTSKÄMDA ungar" (pappas tjej). Men om hon låter oss gå på toaletten eller bara hämta något snabbt, utan att städa efter oss för att vi "gått ifrån" så behöver hon inte städa efter oss. Vi städar efter oss själva när vi är klara, men om vi är intresserade av något kan vi sitta 8h med det och då kan det krävas ett toalettbesök eller två som paus.
Idag var mina vikta ihopsatta kuber förstörda, vilket var vad som utlöste mitt andra utbrott. Jag vet inte ens varför jag blev så arg för det, men troligen för att det tagit många timmar. Plus att bebisen har varit helt tokig hela dagen. Pappas tjej säger "håll käften" till mig och jag svarade att då kan bebisen också hålla käften (inte jättesmart... hon blev jättearg). Hon skriker åt mig att bebisen bara är ett barn och jag tillbaka "jag är också bara ett barn". Då går hon över till min pappa och skriker åt honom att 17-åringar räknas inte som barn och bla bla bla... (tidigare idag sa hon att jag är ett barn, för att jag inte är 18, punkt slut).
Jag ÄR ett barn och har inget emot att folk säger att jag är ett barn. Men i så fall måste jag ju också få säga att jag är ett barn när det passar mig och inte bara bli kallad för barn när det passar andra... tänker jag.
Och ja, jag vet att våra grannar påverkats av detta. Därför är just utbrott något vi inte pratar om öppet, även om vi i familjen är öppna med nästan allt annat vad gäller mina och min brors diagnoser. Men ibland händer det och ja, vi kommer be grannarna om ursäkt nästa gång vi ser dem.
Troligen kommer pappas tjej kräva att vi ber henne om ursäkt imorgon också. Men så är det ALLTID. Jag och min bror ska be om ursäkt till henne men hon ska aldrig be oss om ursäkt för vad hon gjort för att spä på våra utbrott (hon har blivit lite av en expert på det...). Jag och min bror har i alla fall smsat lite senare under kvällen och sagt att denna gången kan hon glömma det. Vilket kanske är väldigt barnsligt av oss men vi orkar inte agera vuxen framför henne gång på gång, speciellt inte när hon varit delaktig i att förlänga utbrotten (och ibland även starta dem). Däremot kommer vi be grannarna om ursäkt.
Pappa sa att han tänker inte sova i sovrummet med henne och bebisen nu heller pga hennes agerande under mitt och min brors utbrott. Vilket innebär att hon får ta bebisen inatt när hen vaknar och vill ha mat (vilket inte borde vara något problem då eftersom hon säger att hon kan sova hur lätt när som helst osv, men ändå ska pappa ta alla nätter fast att han inte kan somna om efter första gången bebisen vaknar...).
Är det okej att i hemlighet önska att de gör slut, alternativt blir särbos?
Och ja... jag lär säkert ångra detta inlägget imorgon...
men den var väldigt, väldigt fin! Den kommer jag besöka fler gånger. Utan vurpor nästa gång, tänkte jag.
