Hittade tre av mina gamla medryttarhästar efter massa grävande i en databas med halvbra sökfunktioner. Började gråta när jag till sist hittade den största och snällaste av dem. Tyckte alltid det var pinsamt att rida honom för att han inte var lika tjusig som de andra hästarna, ett stort och grovt slagskepp med en tufsig man som knappt gick att fläta och en tunn liten svans. Omöjlig för mig att få att gå i form. (Kommer för alltid undra om en märklig låsning han hade verkligen inte gjorde ont, vilket ägaren lovade.) Nu ser jag att han har en (delvis) helt otrolig stam, 'finare' än många av de små högglanshästarna. Och jag känner mig så himla tacksam gentemot denna stora, snälla kamel till häst som bar mig genom mina allra första tävlingar, så tryggt och lugnt att tanken på att man kunde vara rädd för något aldrig ens behövde falla mig in