Jag gillar både ston och valacker. Ston för att de har lite jävlar anamma, för att de ifrågasätter mer så det krävs mer av mig som ryttare att komma dit jag vill. Till skillnad från valacker som bara gör. Ston för att de även när de trilskas på t.ex. en uteritt, är säkra på foten. Valacker har en tendens att göra vadsomhelst för att komma undan, utan att tänka efter före. Att backa ner för en brant och tappa balansen/eventuellt ramla är helt i sin ordning.
Valacker gillar jag för deras glimt i ögat (som många ston verkar vara för vuxna för att ha). Det är massor av ståhej och bus, livet leker helt enkelt. Men det är också det enda jag saknar när jag handskas med/rider ston.
Valacker gillar jag för deras glimt i ögat (som många ston verkar vara för vuxna för att ha). Det är massor av ståhej och bus, livet leker helt enkelt. Men det är också det enda jag saknar när jag handskas med/rider ston.