Jag grubblar på vad som är schysst mot min partner och inte? Vi har varit tillsammans i ett par år, men bor inte ihop. Han säger att han älskar mig, vill ha mig och ser en framtid för oss. Han känns mera som en vän än som en käresta för mig. Jag har inte älskat honom (och inte någon annan heller) innan, men hela tiden tyckt mycket om honom. När relationen har svajat tidigare har han sagt att det gör inget att jag inte älskar honom. Han vill ha mig ändå så länge jag vill ha honom. Han är en bra människa, min enda riktigt nära vän, men det lilla sexuella intresse som fanns från min sida förut är borta. Tilläggas bör att jag känner ingen lust till någon annan heller och vill inte söka efter det. Celibat känns som om det skulle kunna vara helt ok.
Det här borde alltså vara enkelt. Avsluta relationen! Men det känns inte lika kristallklart när jag väger in andra omständigheter. Han är sedan en längre tid arbetslös och har nog ganska små möjligheter att få ett nytt jobb inom det han vill jobba med beroende bl.a. på ålder, nischad kompetens, liten arbetsmarknad och ovilja att flytta. Återstår att starta eget eller byta bana, men dit har han inte kommit riktigt än. Han har få vänner, en mycket liten släkt och är lite "nörd". För en tid sedan pratade jag med min mamma och hon tyckte att du kan inte göra slut med honom nu när han har det som han har det. Fast det känns inte schysst att vara tillsammans för att det är synd om någon eller bara för att han är snäll. Jag har hoppats att mina känslor för honom skulle växa igen för han är bra för mig på många sätt, kanske den bäste jag kan finna. Jag vill inte göra honom illa, men som det är nu gör jag mig själv illa. Det gör jag kanske om jag gör slut också. Jag vill egentligen inte vara ensam på sikt trots att jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand både ekonomiskt, praktiskt och socialt. Det tog lång tid innan jag träffade honom och jag är rädd för att jag inte vågar eller kan träffa någon ny. Jag är inte direkt ett fynd om man säger så.
Jag finns här ibland annars, men har av hänsyn till mig själv och min partner valt att skapa ett nytt nick. Vet inte riktigt vad jag vill få ut av tråden, men behövde skriva av mig. Misstänker att jag kommer att få höra "dumpa-kören", men hoppas att någon som har varit i en liknande situation kanske vill dela med sig.
Det här borde alltså vara enkelt. Avsluta relationen! Men det känns inte lika kristallklart när jag väger in andra omständigheter. Han är sedan en längre tid arbetslös och har nog ganska små möjligheter att få ett nytt jobb inom det han vill jobba med beroende bl.a. på ålder, nischad kompetens, liten arbetsmarknad och ovilja att flytta. Återstår att starta eget eller byta bana, men dit har han inte kommit riktigt än. Han har få vänner, en mycket liten släkt och är lite "nörd". För en tid sedan pratade jag med min mamma och hon tyckte att du kan inte göra slut med honom nu när han har det som han har det. Fast det känns inte schysst att vara tillsammans för att det är synd om någon eller bara för att han är snäll. Jag har hoppats att mina känslor för honom skulle växa igen för han är bra för mig på många sätt, kanske den bäste jag kan finna. Jag vill inte göra honom illa, men som det är nu gör jag mig själv illa. Det gör jag kanske om jag gör slut också. Jag vill egentligen inte vara ensam på sikt trots att jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand både ekonomiskt, praktiskt och socialt. Det tog lång tid innan jag träffade honom och jag är rädd för att jag inte vågar eller kan träffa någon ny. Jag är inte direkt ett fynd om man säger så.
Jag finns här ibland annars, men har av hänsyn till mig själv och min partner valt att skapa ett nytt nick. Vet inte riktigt vad jag vill få ut av tråden, men behövde skriva av mig. Misstänker att jag kommer att få höra "dumpa-kören", men hoppas att någon som har varit i en liknande situation kanske vill dela med sig.
