Vad är ok "dåligt" i en bra relation?

[the_connemara]

Får se om jag lyckas göra min undran förstådd, det har inte varit superlätt bland de som känner mig irl och brukar väl inte bli lättare i text kanske

Jag har väldigt svårt för när saker inte är svartvita. Bra eller dåligt. Rätt eller fel. Det blir svårt för mig i relationer med andra människor då. Jag har lätt för att ta avstånd för saker som den andre inte ens har uppfattat som ens en oenighet/ett problem/att jag reagerar negativt.

Här på buke tycker jag ofta det finns väldigt bra svar och förklaringar i relationstrådar om när något är tydligt dåligt, tydligt inte okej, tydligt ett problem som behöver lösas eller ännu längre bort - inte går att lösa utan är något man behöver ta avstånd ifrån. Det har hjälpt mig väldigt mycket för att hitta någon form av egna gränser och min egen integritet.

Men åt andra hållet då? Jag tänker att alla förhållanden är väl inte 100 % positiva men de är ändå inte destruktiva? Ändå något man vill/är kvar i utan att må dåligt? Var går gränsen då? Det är väl jättepersonligt egentligen (kanske?) men jag tänker mer i generella termer. Vad är det som övergripande gör att ni tänker att ett förhållande ändå är bra? Vad måste finnas? Och när övergår det till att bli något som en inte mår bra av? Vilka bitar och känslor börjar ta för stor plats då och varför? Vilka gränser får inte passeras (alltså förutom allt det där som kännetecknar något typiskt dåligt/destruktivt förhållande)?

Usch vad luddigt det blev. Vet inte hur jag ska förtydliga riktigt. Det är liksom "gråskalan" av det som inte bara är 100 % toppen inom ramarna för ett bra förhållande jag är nyfiken på.

 

[Lingon]

Jag tror inte att nån relation kan vara 100%.

100% = partnern gör alltid det som jag mår bäst av i alla lägen.
0% =partnern gör alltid något jag mår dåligt av.

Alla relationer ligger någonstans mittemellan. Det är ju ändå två olika individer som ska samsas om livet på nåt sätt. Man får helt enkelt bestämma sig för om man kan leva med ens partners dåliga sidor eller om de är för dåliga. En del saker är varken dåliga eller bra. Bara annorlunda mot hur man själv skulle gjort det. T.ex. fälla ner toasitsen för att ta ett vardagligt exempel. Uppe eller nere, inget är egentligen rätt eller fel. Bara olika. För min del lägger jag inte energi på att irritera mig på de där små sakerna som man bara gör olika.

 

[RedQueen]

Ingen relation fungerar problemfritt, däremot är en god indikator för att en relation är bra när båda parter känner sig trygga med att kunna ta upp problem med sin partner utan att det blir ett jättestor sak av det. Förståelse och tillit för varandra bygger mycket.

 

[the_connemara]

Jag tror inte att nån relation kan vara 100%.

100% = partnern gör alltid det som jag mår bäst av i alla lägen.
0% =partnern gör alltid något jag mår dåligt av.

Alla relationer ligger någonstans mittemellan. Det är ju ändå två olika individer som ska samsas om livet på nåt sätt. Man får helt enkelt bestämma sig för om man kan leva med ens partners dåliga sidor eller om de är för dåliga. En del saker är varken dåliga eller bra. Bara annorlunda mot hur man själv skulle gjort det. T.ex. fälla ner toasitsen för att ta ett vardagligt exempel. Uppe eller nere, inget är egentligen rätt eller fel. Bara olika. För min del lägger jag inte energi på att irritera mig på de där små sakerna som man bara gör olika.

Jamen precis. Det är ju typiskt sådant som sällan tas upp som något som gör ett förhållande dåligt. Men efter det då?

 

[the_connemara]

Ingen relation fungerar problemfritt, däremot är en god indikator för att en relation är bra när båda parter känner sig trygga med att kunna ta upp problem med sin partner utan att det blir ett jättestor sak av det. Förståelse och tillit för varandra bygger mycket.

Tack! Typ sådana saker var det nog jag tänkte på.

 

[pajaztar]

Jag tänker såhär: "ok" dåligt är sånt som jag retar mig på men som inte är direkt skadligt, och som jag själv kan bli bättre på att acceptera. T ex som nu när alla i familjen är förkylda kan jag bli otroligt irriterad på hur min man harklar sig

 

[the_connemara]

Jag tänker såhär: "ok" dåligt är sånt som jag retar mig på men som inte är direkt skadligt, och som jag själv kan bli bättre på att acceptera. T ex som nu när alla i familjen är förkylda kan jag bli otroligt irriterad på hur min man harklar sig

Det är nog däri min undran egentligen ligger. Jag har ett förflutet av att acceptera alldeles för mycket. Och när jag istället försökt lära mig vad mina gränser går, vad jag vill och vad jag mår bra av så har jag insett att jag är lite av den dålig kombo av att tappa bort det och att ha väldigt litet tålamod med människor överlag Jag tänker att det kan bli en knepig grej i en relation och jag vill få lite mer på fötterna för att kunna orientera mig.

 

[Hedinn]

Det är nog däri min undran egentligen ligger. Jag har ett förflutet av att acceptera alldeles för mycket. Och när jag istället försökt lära mig vad mina gränser går, vad jag vill och vad jag mår bra av så har jag insett att jag är lite av den dålig kombo av att tappa bort det och att ha väldigt litet tålamod med människor överlag Jag tänker att det kan bli en knepig grej i en relation och jag vill få lite mer på fötterna för att kunna orientera mig.

Jag tänker väl att det framförallt behöver vara en bra balans där båda bidrar lika mycket till att anpassa sig efter den andras behov och att acceptera dens mindre positiva egenheter/svårigheter. Dvs att det aldrig blir en som anpassar sig och accepterar i större utsträckning.

Som exempel har jag och min sambo olika preferenser när det kommer till städning. Jag är långt ifrån pedant men trivs ändå bäst när det inte är rörigt. Han ser inte riktigt rörigheten och är därför rätt dålig på att plocka bort saker efter hand och hålla efter ”hela tiden”. Där möts vi lite på mitten, jag accepterar lite mer röra än jag helst skulle ha (mår inte dåligt av att det inte är jättestädat jämt) och han städar lite oftare än han egentligen tycker att det behövs. Han är dessutom sjukt bra på att städa när han väl städar ska tilläggas, så egentligen kompletterar vi varandra bra där - jag är bättre på att ”småstäda” och hålla efter, medan han är bättre på att storstäda.

Men det är väl nåt som kan appliceras på mycket annat än städning, huvudsaken är väl just balansen, att båda accepterar och anpassar sig i samma utsträckning och ingen mår dåligt av det.

 

[the_connemara]

Men det är väl nåt som kan appliceras på mycket annat än städning, huvudsaken är väl just balansen, att båda accepterar och anpassar sig i samma utsträckning och ingen mår dåligt av det.

Det var väldigt konkret och lätt för mig att förstå! Och låter för mig som en lätt ingång till att stämma av att båda tänker lika i den frågan. Tack!

 

[RedQueen]

Det är nog däri min undran egentligen ligger. Jag har ett förflutet av att acceptera alldeles för mycket. Och när jag istället försökt lära mig vad mina gränser går, vad jag vill och vad jag mår bra av så har jag insett att jag är lite av den dålig kombo av att tappa bort det och att ha väldigt litet tålamod med människor överlag Jag tänker att det kan bli en knepig grej i en relation och jag vill få lite mer på fötterna för att kunna orientera mig.

Jag kan känna igen mig ganska hårt, jag har låtit många gå över mina gränser under åren. Men det är en konstant övning och jag blev förvånad över hur lite motstånd man faktiskt möter när man säger ifrån.

Enda tipset jag kan ge är att känns det fel så är det fel oavsett typ av relation. Kommunicera det och får du inget gehör så är det en indikator på att just den relationen inte är bra.

Exempelvis så tycker jag att det är oerhört frustrerande och respektlöst att inte höra av sig om man blir sen till en överenskommen tid. Min sambo respekterar detta och hör av sig när han märker att han kommer bli sen. En f.d. vän till mig tyckte jag var löjlig och struntade blankt i flera gånger att höra av sig när hen var väldigt försenad och visste att jag väntade. När jag tog upp detta med denne så skrattade denne åt mig och sa att denne tänkte inte hålla på och ringa eller meddela utan denne dök upp när det behagade denne. Därav numera f.d. vän.

 

[the_connemara]

Enda tipset jag kan ge är att känns det fel så är det fel oavsett typ av relation. Kommunicera det och får du inget gehör så är det en indikator på att just den relationen inte är bra.

Sant! Jag hoppas att jag numera är bättre på att ha relationer som känns bra. För lyckligtvis är jag en sådan som trivs otroligt bra själv/med väldigt lite interaktion med andra så jag känner mig liksom inte i behov av att "stå ut" med relationer som får mig att må dåligt för att inte känna mig ensam. Jag är väl mer på en plats där jag faktiskt vill känna att jag tar tag i de här bitarna lite och ger mig själv en rättvis chans att gå in i nya/vara i befintliga relationer mer utifrån hur jag egentligen fungerar och inte bara utifrån tidigare negativa mönster och osäkerheter. Och jag tycker det går lite segt på fronten att ta mer professionell hjälp.

 

[Rosett]

Jag kan känna igen mig ganska hårt, jag har låtit många gå över mina gränser under åren. Men det är en konstant övning och jag blev förvånad över hur lite motstånd man faktiskt möter när man säger ifrån.

Enda tipset jag kan ge är att känns det fel så är det fel oavsett typ av relation. Kommunicera det och får du inget gehör så är det en indikator på att just den relationen inte är bra.

Exempelvis så tycker jag att det är oerhört frustrerande och respektlöst att inte höra av sig om man blir sen till en överenskommen tid. Min sambo respekterar detta och hör av sig när han märker att han kommer bli sen. En f.d. vän till mig tyckte jag var löjlig och struntade blankt i flera gånger att höra av sig när hen var väldigt försenad och visste att jag väntade. När jag tog upp detta med denne så skrattade denne åt mig och sa att denne tänkte inte hålla på och ringa eller meddela utan denne dök upp när det behagade denne. Därav numera f.d. vän.

Men vilken konstig ”vän”. Det är ju inte bara av respekt man ska höra av sig utan den som väntar kan ju bli orolig att det kan ha hänt något.

 

[RedQueen]

Men vilken konstig ”vän”. Det är ju inte bara av respekt man ska höra av sig utan den som väntar kan ju bli orolig att det kan ha hänt något.

Mm, särskilt som att denne ofta var försenad med mer än 2 timmar efter utsatt tid och tryckte bort samtal för "det var så himla drygt att behöva svara när man ändå var på väg".

Men som sagt, f.d. vän. Ingen större förlust heller.

 

[Askur2017]

Hos oss har städning, ekonomi med mera varit ”värdsliga ting”. Det vill säga inget vi gör någon grej av utan man städar/tvättar/diskar när det behövs. Vill man inte göra det själv ber man om sällskap, inga större problem om båda är samspelta. Förbjudet att stå och sucka och gnälla, be om hjälp så får man hjälp! Ingen har behov av att räkna vem som gör vad oftast, vi har bott ihop så länge att vi lärt oss balansen där.

Mitt bästa sätt att veta att relationen är bra handlar mer om vad man vill skicka för känsla till varandra. Ett dåligt förhållande är enligt mig de relationer där man skickar skam, skuld, dåligt samvete etc till sin partner om det kört ihop sig. ”Du skulle ju… Varför har du inte… Hur kunde du… Jag får alltid…” osv.

Tänker mycket på det även kring barnen, det är så lätt att glömma vilka känslor som slår rot i mottagaren beroende på hur man uttrycker sig. Ingen tjänar ju på att få den andra att känna sig dum och värdelös, men båda tjänar på att man kan lita på varandras välvilja och trygghet när det skiter sig. SÅ viktigt bara att det fungerar på BÅDA håll!!!

(Obs! Självklart blir vi trötta, arga och sura. Då är det bra att veta hur länge man bör hålla sig ur vägen tills det är läge att prata lite konstruktivt med varandra igen, tog väl ett par år att hitta rätt även där…)

 

[Bexzor]

Jag kan känna igen mig ganska hårt, jag har låtit många gå över mina gränser under åren. Men det är en konstant övning och jag blev förvånad över hur lite motstånd man faktiskt möter när man säger ifrån.

Enda tipset jag kan ge är att känns det fel så är det fel oavsett typ av relation. Kommunicera det och får du inget gehör så är det en indikator på att just den relationen inte är bra.

Exempelvis så tycker jag att det är oerhört frustrerande och respektlöst att inte höra av sig om man blir sen till en överenskommen tid. Min sambo respekterar detta och hör av sig när han märker att han kommer bli sen. En f.d. vän till mig tyckte jag var löjlig och struntade blankt i flera gånger att höra av sig när hen var väldigt försenad och visste att jag väntade. När jag tog upp detta med denne så skrattade denne åt mig och sa att denne tänkte inte hålla på och ringa eller meddela utan denne dök upp när det behagade denne. Därav numera f.d. vän.

Har varit med om liknande.
Ett av barnen lekte ibland med en kompis från förskolan, och vi mammor umgicks samtidigt. Väldigt ofta så hände det att vi bestämt träff, och de inte dök upp. Skickade alltid iväg en fråga om de var försenade, och fick då alltid samma svar: hennes man blev oväntat ledig så de var iväg med familjen. Jag tröttnade och barnen slutade därmed leka på fritiden eftersom jag slutade boka in träffar med dom.

 

[the_connemara]

Mitt bästa sätt att veta att relationen är bra handlar mer om vad man vill skicka för känsla till varandra. Ett dåligt förhållande är enligt mig de relationer där man skickar skam, skuld, dåligt samvete etc till sin partner om det kört ihop sig. ”Du skulle ju… Varför har du inte… Hur kunde du… Jag får alltid…” osv.

Det var en himla bra synvinkel för mig att läsa

 

[Bison]

Jag vill inte att något ska kännas dåligt i en relation
Ser jag till min egen så kan jag heller inte hitta något som känns dåligt eller ens mindre bra.
Sen har vi såklart våra olikheter och egenheter men det är för mig bara något positivt.
Känner jag irritation på sambon så är det något annat i livet som skaver, tex trött, saker som skäl fokus osv, inte sambon.
Den dagen det känns dåligt eller jag börjar störa mig på riktigt är det tack och hej.

 

[Voeux]

En bra relation för mig är där båda alltid strävar efter att respektera och förstå varandra, och tillgodose varandras behov, även när man är oense eller vill olika saker.

 

[the_connemara]

Jag vill inte att något ska kännas dåligt i en relation
Ser jag till min egen så kan jag heller inte hitta något som känns dåligt eller ens mindre bra.
Sen har vi såklart våra olikheter och egenheter men det är för mig bara något positivt.
Känner jag irritation på sambon så är det något annat i livet som skaver, tex trött, saker som skäl fokus osv, inte sambon.
Den dagen det känns dåligt eller jag börjar störa mig på riktigt är det tack och hej.

Är det lätt för dig att skilja på att störa dig på riktigt eller att identifiera de andra orsakerna till din irritation?

 

[the_connemara]

En bra relation för mig är där båda alltid strävar efter att respektera och förstå varandra, och tillgodose varandras behov, även när man är oense eller vill olika saker.

Det där var en kort och bra sammanfattning för vad jag vill ska vara närvarande! Utan att ha kunnat sätta ord på det innan. Tack!