Jag är helt med på hur du tänker och hade jag letat efter en hund av en ras med sådana problem som du beskriver så hade jag hållt med. Jag föredrar själv en hund som är iallafall ett halvår just för att jag då kan se personligheten och det är den som är viktigast för mig (att hunden är frisk är en förutsättning). Det var mer om det fanns någon kutym jag funderade på. I dagsläget finns det ju ingen uppfödare som väntar med att sälja sina valpar tills det går att se vad det skulle bli av dem (då hade jag tyckt synd om uppfödarna om det hade blivit kutym, inte helt kul med ett helt gäng huliganer i ett halvår-ett år
Jag tror inte heller att det hade blivit helt bra och det hade tagit enorma mängder tid i anspråk om de dessutom skulle göra annat med dem än bara ha dem förvarade och ingen vanlig människa hade haft råd att köpa sedan.) utan det handlar om att hunden av någon anledning inte kan bo kvar och därför omplaceras.
Jag ser det som att med en hund av sällskapsras är det uppfödaren som lägger pengarna för att få fram dem och det är då denne som ska ha betalt för det genom valppriset. Det blir då lätt märkligt om köparen säljer vidare för samma pris när det inte fungerar av någon anledning precis som det blir lätt märkligt om uppfödaren fått tillbaka hunden till reducerat pris men ändå tar ut valppris igen när hunden säljs. Det är ju så med väldigt många andra djur (som inte skaffar sig egna meriter) och framförallt saker, vilket ju även djur räknas som i lagar, att de inte har samma värde som vid inköpet om de säljs vidare.
Hade man köpt en "färdig" hund som var tränad av proffs så är det såklart annorlunda. En välfungerande assistanshund, väktarhund, polishund, jakthund osv. är ju bra mycket dyrare än valppriset och det ska den såklart vara precis som en häst höjs i värde efter skolning och meriter.
Men som sagt, man behöver inte köpa om man anser att priset är fel och det är efterfrågan och tillgång som styr.