Utmattningssyndrom-rehabilitering (långt)

[Squie]

@Squie Snacka om tålamodsträning :/. Jag försöker acceptera och tänka att det är såhär JUST NU. Men tyvärr har jag nog inte riktigt bemästrat acceptansen helt ännu. Det känns svårt att acceptera att man är en gråtande "klump" långa stunder emellanåt tycker jag.

Ja, den resan du har gett dig in på är ingen lätt resa. Jag som sitter med det facit resan har gett mig, kan idag ändå säga att resan var inte av ondo. Jag skulle inte vara där jag är idag om jag inte gjort de årens skitgöra som jag gjort.

Acceptans är svårt. Den dagen du accepterar att så här är det (just nu), den dagen börjar din resa mot att bli frisk. Det är tufft. När du blir en "gråtande klump" är mitt tips att du tänker att "det här är faktiskt helt ok", "jag får känna så här". Det jag gjorde var oftast att skriva eller rita det jag kände. Att vara kreativ har hjälpt mig mycket.

 

[monster1]

Jag klarar mig på 80% i lägenhet med eventuellt barn, ja. Får ju sälja av ponnyerna i så fall förstås.

Pensionen blir inte så mycket att hurra för på 100% heller. Men det är sisådär 40 år dit, tänkte först koncentrera mig på att ens nå dit. Pensionssparar och kommer höja beloppet när skuldsaneringen är klar.

Jag kommer visserligen gå upp på heltid igen, antingen på jobbet eller via släktens firma men inte i år.

Att jobba 80% är troligen det som gör att jag orkar alls och det är ju bättre ekonomiskt än att vara sjukskriven på heltid i perioder.

Jo, men det är ju inte lösningen långsiktigt då om du ändå tänker att du ska upp 100% i slutänden. Om tanken nu är att man skall leva "hela sitt liv" så måste man väll ta in pensionen i helhetstänket?

 

[mandalaki]

Nu kommer jag in på bredsladd här men - det är så bra att just du skriver det här:

Sen kan jag bli irriterad på hur mycket av "skuldbördan/ansvaret för insjuknandet" som läggs på den sjuka.

Jag minns nämligen en tidigare tråd av dig som jag inte tror att jag skrev i. Men du beskrev dig själv som damaged goods på ett så smärtsamt sätt, det var du som inte var kapabel nog för ditt jobb (eller något annat jobb heller).

När du sedan beskrev din arbetssituation blev man utmattad bara av att läsa om den - det var så tydligt att det var organisationen det var fel på, inte dig. Du hade snarare blivit ett offer för den.

Det är förfärligt när folk går i väggen och tror att det är deras eget fel - när det var arbetsorganisationen som knäckte dem.

Lägger till: jag letade upp tråden nu. Den hette Vad gör man om man inte passar in i arbetslivet?

Som du beskriver din arbetssituation i den är det helt vettlöst. Det finns inget som säger att du inte passar in i arbetslivet. Det är ditt arbete som inte passar någon människa överhuvudtaget.

 

[monster1]

Nu kommer jag in på bredsladd här men - det är så bra att just du skriver det här:



Jag minns nämligen en tidigare tråd av dig som jag inte tror att jag skrev i. Men du beskrev dig själv som damaged goods på ett så smärtsamt sätt, det var du som inte var kapabel nog för ditt jobb (eller något annat jobb heller).

När du sedan beskrev din arbetssituation blev man utmattad bara av att läsa om den - det var så tydligt att det var organisationen det var fel på, inte dig. Du hade snarare blivit ett offer för den.

Det är förfärligt när folk går i väggen och tror att det är deras eget fel - när det var arbetsorganisationen som knäckte dem.

Jo, men vad hjälper det att jag vet det, när ingen annan verkar förstå att det är så och det verkar vara så få organisationer och företag inom mitt skrå som fungerar bra/bättre? Om jag hade varit en 60årig gubbe, som inte var så engagerad i mitt arbete och inte brydde mig om kvalitén på mitt arbete så hade jag antagligen överlevt i den här organisationen (statistiken talar iallafall för det).

 

[lil-sis]

Jo, men det är ju inte lösningen långsiktigt då om du ändå tänker att du ska upp 100% i slutänden. Om tanken nu är att man skall leva "hela sitt liv" så måste man väll ta in pensionen i helhetstänket?

Jag trivs med att jobba, så ja planen är heltid när jag orkar. För att jag vill och kan göra fler roliga saker med ponnyerna när jag har mer pengar.

Men så länge den tjänsten jag går på nu ser ut som den gör så är jag nöjd.

Visst är det bra att räkna med att leva efter pension men det är viktigare att må bra nu.

 

[fejko]

@monster1

Fast nu utgår du från ditt eget liv och inte TS:s. Jag fattar det som om att TS problem inte har så mycket med jobbet att göra utan med den totala b..elastningen.

Fast jag KAN ha fel, det kanske ÄR jobbet som är den största boven. Den frågan kan egentligen bara TS svara på

 

[monster1]

Men VARFÖR gick du in i väggen? Du måste ta reda på orsaken och göra de förändringar som krävs för att du ska kunna komma tillbaka. Trivs du inte på jobbet? Kan du byta jobb, eller kanske jobba 75%? Har du för många hästar? Saknar du det bekväma livet i lägenhet? Ungefär som Lyxfällan får du gå igenom allting i detalj och sedan pussla ihop ditt liv så det passar för dig. Att bara traggla på i gamla hjulspår hjälper inte. Du måste lära dig att prioritera det som är viktigt för dig och välja bort det som är mindre viktigt.

Det var egentligen det här jag svarade på från början. Den här totala revideringen av sitt liv som patienten själv ska utföra under sjukdomsförloppet när hjärnan redan är nedsatt pga av sjukdomen och beslutsfattande förmågan är otroligt låg liksom allt annat som ställer någon form av krav. Att gå igenom allting i detalj och pussla ihop sitt liv är ju inte någonting man gör när man är sjuk. Man är ju sjuk för att man inte lyckades pussla ihop livet och det blir inte direkt bättre av totalt hjärnhaveri. Moment 22. För att läka behöver förändringar göras men förändringar klarar man inte av att göra förrän man är läkt.

 

[fejko]

@monster1

Jag håller helt och hållet med och det är därför jag försöker hjälpa till, men det kanske är ett fåfängt försök över ett internetforum.

Är man mitt inne i det är det svårt att åstadkomma flrändringem själv. Lite som när en häst börjat skena då är det inte så lätt att få stopp på den däremot kan man lära sig tekniker för att förhindra att den börjar skena.

 

[Killaloe]

@Killaloe Tack! kan lova att jag försökt resonera mig ur det och hitta en lagom nivå med klokt och logiskt tänkande men än så länge lyckas jag inte riktigt.

Först och främst så vill jag bara säga att du redan har fått många kloka svar (så mitt kanske blir lite av en upprepning, jag vet inte).

Det jag tänkte på var kanske inte så mycket att du ska försöka resonera dig ur något (det brukar vara dömt att misslyckas) utan att du skulle försöka ta till dig dina egna råd som är bra och som du gett till andra.

Jag står också inför en liknande situation och bollade en del tankar med min psykolog igår. För hittills har det gått uppåt för mig och jag mår bättre, men efter att ha gått upp i tid har hjärnan börjat att konstra och jag har märkt en försämring på några veckor. Det är såklart skittråkigt verkligen eftersom jag ju har känt att livet har blivit bättre, men jag försöker att inte dra upp en massa "tänkt om"-scenarier utifrån min försämring. Istället är planen att jag ska försöka se det som ett tecken på att JUST NU klarar jag kanske inte av det jag vill/har tänkt mig. Det innebär inte att jag ALLTID kommer att ha det såhär. Klart att jag inte lyckas tänka så hela tiden, men att försöka se det som något som är nu och som kan förändras har underlättat enormt för mig. Annars hamnar jag lätt i att jag aldrig kommer bli bra, att jag inte kommer klara saker osv. Men det vet jag ju inte, eftersom att livet förändras. Dock tar jag såklart allvarligt på att jag blir sämre och försöker att anpassa det som inte fungerar (och där har jag en sådan tur att jag har en fantastisk psykolog som hjälper mig att bena ut vad det är som fungerar och inte, istället för att jag ska försöka göra det på egen hand med en hjärna som strejkar), men utan att försöka värdera mig själv och situationen så att jag känner mig dålig och otillräcklig.

Nu ser jag ju att du har fått råd att omprioritera livet lite och se om du kan sänka dina krav på dig själv och är det så att du känner att det är något du behöver göra men inte vet vilken ände du ska börja i eller ens vad som är rimligt att ändra på så försök att konkretisera ditt liv tillsammans med din psykolog. Ofta, tycker jag åtminstone, att det är enklare att bena ut vad som händer i livet och i huvudet när jag har någon annan som kan hjälpa mig att tänka eftersom jag helt enkelt inte klarar av att göra det själv pga att jag faktiskt är sjuk.

Utöver det så vill jag även säga att det är fullkomligt rimligt att reagera och känna som du gör! Ibland tycker jag att det tappas bort att en faktiskt får reagera och vara deppig för att livet är som det är. Sen kanske det inte ger så mycket eller hjälper processen mot att bli frisk, men det är fortfarande okej att må dåligt och tappa orken för ett tag. För ibland blir det verkligen en massa prat om att en ska förändra och acceptera tillvaron osv osv vilket, tycker jag, skapar onödig press på att en alltid ska försöka hålla skenet uppe och hela tiden orka och vilja förändra sig själv/sin tillvaro. Sen är det såklart dumt att fastna i ältandet och att allt är jobbigt, men ibland är det verkligen okej att känna att allt är skräpigt! Så om det är så att du värderar dina reaktioner som negativa (jag vet inte om du gör det?) försök i så fall att bara konstatera, "idag var det ingen bra dag" eller "just nu känns det rätt så motigt", utan att värdera det som något dåligt och som något du inte borde känna/tänka/tycka eftersom det är helt rimliga tankar.

Det här är iaf lite så jag försöker tänka när jag är deppig för att allt tar sådan tid och för att livet känns lite hopplöst när jag inte blir frisk. Men det tar som sagt tid och ibland får det helt enkelt stå still ett tag utan att en hela tiden måste bli bättre eller göra mer saker etc. Det viktigaste då tycker jag är att påminna sig om vad som faktiskt har blivit bättre och sen försöka att inte dra för stora växlar på att det står still i tillfrisknandet eller att det backar lite.

Jag vet inte om det är till någon hjälp alls för dig, men oavsett vilket så vill jag skicka en massa pepp och kramar till dig och säga att det du har gjort hittills är fantastiskt!

 

[Inte_Ung]

Jag skall svara utan att ha läst hela tråden.
Jag bytte jobb när det här det hände mig.
Helt och hållet med en total karriärvändning.
Det var nödvändigt då jag var totalt utnött på det ställe där förra jobbet nötte.

Är det något som du skulle kunna göra?
Plugga kanske?

 

[mandalaki]

Jo, men vad hjälper det att jag vet det, när ingen annan verkar förstå att det är så och det verkar vara så få organisationer och företag inom mitt skrå som fungerar bra/bättre? Om jag hade varit en 60årig gubbe, som inte var så engagerad i mitt arbete och inte brydde mig om kvalitén på mitt arbete så hade jag antagligen överlevt i den här organisationen (statistiken talar iallafall för det).

Det måste finnas organisationer inom ditt område som fungerar bättre än det du beskrev. Det var en orimlig arbetsbörda.

 

[fejko]

@Cattis_E

Hur trivs du egentligen på jobbet?
Blir du stressad på jobbet?
Är det några särskilda moment du blir mer stressad av?
Har du fått hjälp med att komma tillbaka?

 

[fejko]

forts. (jäkla mobil!)
Har det skett några positiva förändringar på arbetsplatsen?
Har du förtroende för din chef och ledningen?
Kommer du bra överens med dina arbetskamrater?

 

[Inte_Ung]

@Killaloe Det är ju också en sorg att inte kunna fungera som man vill.
Och den måste man ju få känna.
För självklart vill man vara Stålmannen och klara allt.

 

[Killaloe]

@Killaloe Det är ju också en sorg att inte kunna fungera som man vill.
Och den måste man ju få känna.
För självklart vill man vara Stålmannen och klara allt.

Ja visst är det så.
Samtidigt är det få som kan vara Stålmannen och som klarar Sally, vilket gör att det är en rätt dålig bild att ha som mål. Om en hela tiden tänker på vad en borde klara av, är det ibland svårt att se/glömma bort vad en faktiskt klarar av och att varje framsteg oftast kräver så mycket jobb med dig själv och sin tillvaro.

 

[Cattis_E]

@Inte_Ung Pluggandet känner jag mig klar med och inte ett dugg sugen på att läsa något nytt.
Jag trivs och passar enligt vad jag får höra som handen i handsken i min bransch så jag känner mig inte riktigt beredd att ge upp den ännu. Däremot är det väl möjligt att jag till slut kommer fram till en annan tjänst inom samma bransch som passar mig bättre.

Jag tror egentligen att jag snarare blev utnött av mitt förra jobb. Jag hade inte ens arbetat på nuvarande ett halvår när jag kraschade och även om vissa saker på det nya arbetet byggde på och framförallt datasystembytet och det nya arbetssätt som detta innebar som gjordes precis när jag började känna mig säker på rutinerna blev en utlösande faktor.

@fejko Jag tycker jag trivs på jobbet!
Ja, ibland blir jag stressad på jobbet, speciellt när saker blivit felplanerade och måste planeras om, men den stressen tycker jag handlar mycket om hur jag lägger prestige i uppgiften. En bättre hantering skulle vara acceptans i det fallet. "Jaha, då får jag planera om det där". Men tidigare och i omgångar under min rehabilitering har jag haft panik över att åka till och fått kämpa mot paniken medan jag är på jobbet.

Jag tycker jag har fått den hjälp att komma tillbaka som är möjlig att ge. Jag har haft anpassade arbetsuppgifter en tid, fasat tillbaka mot ordinarie medan jag alltid haft en av mina kollegor på plats som stöd (vi är ju tre som turas om att jobba fm, em, och helg på ett skift så någon finns där). Just nu har jag också en klargjord arbetsuppgift att planera och fokusera på varje dag jag jobbar (halvdagar).

I och med att arbetsrutinerna utvecklats och till viss del fortfarande utvecklas med det nya datasystemet så tycker jag att en rad förbättringar faktiskt har skett och planeringen har till viss del underlättats (sen är det vissa faktorer vi inte kan påverka som förblir desamma).

Har precis bytt chef men även den nya som jag känner som kollega på annan position inom företaget sedan tidigare verkar hittills bra även som chef. Så ja, jag har förtroende för honom.
Har inga problem att komma överens med mina arbetskamrater.

Nu fick jag en tanke som sade mig att vad har jag egentligen att klaga på? Men trots att det när man ser det ur viss vinkel låter bra så är det okej att jag känner som jag beskrivit tidigare. Jag känner det jag känner och det är min kropps sätt att tala om när jag ska ta det varligt. Eller vad tror ni?

 

[Cattis_E]

@Killaloe Jo, jag har också fått råd att arbeta med att tillåta mig själv att må som jag gör just nu och arbetar mycket med det..
Jag tycker redan att jag omprioriterat en hel del och då kan det såklart kännas ganska frustrerande att förbättringen inte känns märkbar på en gång. Jag tror att jag skapade den här tråden lite som en väg ut ur just ältandet, eftersom det kändes som att några nya infallsvinklar på saker och ting kanske skulle underlätta.

Idag känns det faktiskt lite lättare, låt oss hoppas att er pepp gav mig en liten putt åt rätt håll. Oavsett så njuter jag av den lilla skillnaden i stämningsläge.

 

[Inte_Ung]

Men tidigare och i omgångar under min rehabilitering har jag haft panik över att åka till och fått kämpa mot paniken medan jag är på jobbet.

Det här är inte bra.
Och jag känner faktiskt inte till någon som fått rätsida på sådana känslor.

 

[fejko]

@Cattis_E

Blir det ofta felplaneringar och vad beror det på? Tar du på dig skulden för något som egentligen inte är ditt fel?

Den första tiden på ett nytt jobb brukar vara ganska tuff. Det är mycket man ska lära sig. Efter ett tag kan man gå mer på autopiloten.

 

[Cattis_E]

@Inte_Ung Nej, jag vet. Panik i mitt fall är inte panikångest med kraftiga symptom av hjärtklappning, andnöd och/eller bröstsmärtor.
Det är mer en onormal ledsenhet som liksom vill ta över helt eller vad man ska säga.
Men efter den senaste stöttningen i form klargörande till nytta för både mig och mina kollegor av vad jag ska fokusera på och vad som förväntas av mig på mina 50% fungerar det allt bättre och jag har sedan dess inte haft samma känslor.

@fejko Ofta nä, ibland ja. Det kan bero på en mängd saker. Ibland för att jag missat att ta med någon aktivitetsgrupp våra ganska komplexa planeringar (alla aktivitetsgrupper har inte planeringar varje vecka utan det kan förändras lite). Ibland för att utrustningen för vissa aktiviteter inte fungerar och man därför avviker från ordinarie plan etc. etc.
Svar ja, jag har speciellt tidigare, tagit på mig skulden för en del felaktigheter där andra kanske brustit i information eller att ge mig förutsättningar. Tyvärr har det inte varit så enkelt som att "sluta med det omedelbart" då invanda mönster uppenbarligen tar tid att bryta.