Utmattningssyndrom-rehabilitering (långt)

[lil-sis]

@Inte_Ung Nej, jag vet. Panik i mitt fall är inte panikångest med kraftiga symptom av hjärtklappning, andnöd och/eller bröstsmärtor.
Det är mer en onormal ledsenhet som liksom vill ta över helt eller vad man ska säga.
Men efter den senaste stöttningen i form klargörande till nytta för både mig och mina kollegor av vad jag ska fokusera på och vad som förväntas av mig på mina 50% fungerar det allt bättre och jag har sedan dess inte haft samma känslor.

@fejko Ofta nä, ibland ja. Det kan bero på en mängd saker. Ibland för att jag missat att ta med någon aktivitetsgrupp våra ganska komplexa planeringar (alla aktivitetsgrupper har inte planeringar varje vecka utan det kan förändras lite). Ibland för att utrustningen för vissa aktiviteter inte fungerar och man därför avviker från ordinarie plan etc. etc.
Svar ja, jag har speciellt tidigare, tagit på mig skulden för en del felaktigheter där andra kanske brustit i information eller att ge mig förutsättningar. Tyvärr har det inte varit så enkelt som att "sluta med det omedelbart" då invanda mönster uppenbarligen tar tid att bryta.

Du har alltså inte haft klara uppgifter på jobbet under rehabiliteringen?

Jag tror det skapar en oerhörd stress för dig, du behöver veta vad som behöver förväntas av dig på arbetsplatsen, vad du ska göra osv? Och mest troligt att du också gör nytta och inte bara sitter av tiden?

(det är skitsvårt att formulera det jag tänker men jag tror du förstår)

 

[Inte_Ung]

@Inte_Ung Nej, jag vet. Panik i mitt fall är inte panikångest med kraftiga symptom av hjärtklappning, andnöd och/eller bröstsmärtor.

Det trodde jag inte heller.
Men det skall kännas bra att gå till jobbet.
Som något man vill göra och inte som något man tvingar sig till.
Annars så orkar man inte i längden.

 

[Cattis_E]

@lil-sis: Både nej och ja. Men nej, i början så har det inte varit helt klarlagt då att jag vetat innan jag är på plats på jobbet vad som förväntas av mig just den dagen. Mer än det som ryms inom de ordinarie arbetsuppgifterna då. Nytta gör jag alltid, sitta av tid är inte min grej. Men jo, de tär speciellt just nu väldigt viktigt att veta vad som förväntas av mig varje dag. Därmed inte sagt att uppgifterna behöver vara desamma från dag till dag, bara det finns en plan.

Har bett om ett samtal med min chef idag, får se hur det utvecklar sig efter det. Förhoppningsvis kan vi göra någon sådan långtidsplan som du pratade om tidigare. Jag tror också att det är rätt väg.

 

[fejko]

@Cattis_E

Jag tycker du ska lita på din magkänsla och jag tycker du ska skriva ner alla gånger du blir stressad på jobbet. Du ska också fundera på exakt VAD du är rädd för ska hända och så ska du skriva ner en plan för hur du ska agera när du börjar stressa upp dig.

 

[Cattis_E]

@fejko Bra tips, det ska jag försöka göra. Egentligen bara en inriktning av de händelsegenomgångar jag haft efter "läxor" hos Kbt-psykologen.

Pratade lite med chefen idag och det är inga problem att jobba 50% närmaste halvåret. Vi ska prata detaljer och upplägg på måndag.
Det känns rätt i hjärtat

 

[purity_666]

Jag har varit sjukskriven en längre tid. Jag försökte absolut vara "duktig" och återgå för snabbt. Det gjorde att jag rasade och för varje misslyckande rasade jag ännu mer. Med den erfarenheten i bagaget kan jag bara säga att det tar tid och det måste få ta tid.

Det är viktigt att känna sig delaktig i sin rehabilitering. Är det viktigt för dig med långsiktig planering så ska du se till att ta upp det. Sen fundera på hur man lägger upp tiden också, jag hade tex helt lediga onsdagar och jobbade lite längre de andra dagarna. Det var för att ha en återhämtningsdag mitt i veckan och känna att två dagar är okej att jobba även när det är lite kämpigare. Men det får man ju känna sig för lite.

Jag tycker också att man inte bara ska orka leva för att jobba, man måste orka leva annars också. Om all energi är slut efter jobbet måste någonting förändras.

 

[Sonic76]

Som min läkare i höstas sa: det tog 8 år att bli så dålig, det kan ta 8 år att bli bra.
Just nu känns det som om jag aldrig kommer bli bra

 

[Squie]

Som min läkare i höstas sa: det tog 8 år att bli så dålig, det kan ta 8 år att bli bra.
Just nu känns det som om jag aldrig kommer bli bra

Så sades det till mig också. Det tar lika lång tid att bygg upp något som det tog att rasera det hela. Jag blev frisk faktiskt mer eller mindre på dagen, 8 år.

 

[Cattis_E]

Tänkte bara ge en positiv rapport.

Jag och min chef har nu bestämt att jag arbetar 50% åtminstone till November ut (med möjlighet at gå upp i tid om jag mår så bra att jag klättrar på väggarna). Vi har också klargjort arbetsuppgifter jag ska fokusera på varje dag. Ganska roliga uppgifter om du frågar mig, jag får fokusera på de bitar av arbetet jag tycker är roligast känns det som.

Detta har redan gett mig et energipåslag och jag känner mig GLAD igen. Jag planerar sommaren som jag verkligen ska njuta av.
Jag övar hela tiden på att "planera hållbart" så att jag har tillräckligt många luckor där jag kan ta igen mig så att det inte blir för mycket.

Det finns hopp om en härlig framtid

 

[lil-sis]

Tänkte bara ge en positiv rapport.

Jag och min chef har nu bestämt att jag arbetar 50% åtminstone till November ut (med möjlighet at gå upp i tid om jag mår så bra att jag klättrar på väggarna). Vi har också klargjort arbetsuppgifter jag ska fokusera på varje dag. Ganska roliga uppgifter om du frågar mig, jag får fokusera på de bitar av arbetet jag tycker är roligast känns det som.

Detta har redan gett mig et energipåslag och jag känner mig GLAD igen. Jag planerar sommaren som jag verkligen ska njuta av.
Jag övar hela tiden på att "planera hållbart" så att jag har tillräckligt många luckor där jag kan ta igen mig så att det inte blir för mycket.

Det finns hopp om en härlig framtid

Toppen!!

Satsa inte på att gå upp i tid innan november är slut.

 

[Cattis_E]

@lil-sis Precis vad jag tänkte. Därför jag skrev just möjlighet att gå upp m jag klättrar på väggarna. Finns ju liksom ett och annat att göra här på gården till att börja med

 

[Cattis_E]

Nu när det har gått två månader sedan senaste inlägget så kan jag ge er en liten uppdatering.

Jag mår SÅ bra.
Orken är tillbaka.
Jag orkar träna min hästar, jag har planerat ett antal tävlingar under Augusti-September.
Däremot anstränger jag mig för att "passa mig" för att planera in för mycket så jag tröttar ut mig. Men det är ju så roligt med hästarna och tävlingar att det är lite svårt att inte lägga in för mycket. Speciellt eftersom man måste anmäla till de lokala sex veckor i förväg för att ha chans att komma med.

Men jag mår bra. Ser fram emot tävlingarna och trivs med mina 50% (även om jag har semester just nu). Kommer att fortsätta med dem som det känns nu oktober ut. Sedan hoppas jag få ledigt (sparad semester+dagkonto) två första veckorna i November när maken har sin semester så vi kan åka iväg.
Sedan kan nog 75% vara aktuellt.

 

[Cattis_E]

Gör ett försök att skriva av mig lite frustration.
Nu är det sådär himla jobbigt igen. Var hemma onsdag-fredag förra veckan eftersom jag helt enkelt inte kunde ta mig iväg.
Efter två psykologbesök på tre dagar lyckades jag åtminstone ta mig ut och göra mer än att slänga till hästarna sitt hö på lördagen. Och valde att återvända till jobbet igår.

Det började kännas tufft för tre veckor sedan, sedan ökade "det jobbiga" gradvis under kommande veckor.
Det som utlöste en slags reaktion i mig var att hästen blev sparkad och min sista semestervecka byttes från en med ett tvådagars träningsläger och tävling till att pyssla om en halt häst.
Det kändes inte så farligt i början, surt så klart men inte oöverkomligt alls.
Någonstans här gick tvättmaskinen sönder också, men den är ny och kommer att lagas på garantin under veckan även om det krävts några telefonsamtal för att få det klart, men de har maken tagit hand om.

Veckan efter började jobbet, det är ju alltid lite jobbigt att börja jobba efter semestern så jag försökte att inte fundera så mycket på det och acceptera att det är lite jobbigt nu. Sänkte kraven på hästmotionen och lät medryttarna ta några extra dagar.
Det har ju gjorts många bra förändringar på jobbet, och jag känner mig trygg i uppgifterna och att jag kan utföra dem. En långsiktig planering finns ju nu.

Jag tycker mig verkligen försöka vara positiv, bemöta de negativa tankarna med verktygen från psykologen och så. Och ändå så är det så väldigt motigt.
Ibland känns det bara hopplöst en stund.