Utmattningssyndrom-rehabilitering (långt)

[Cattis_E]

@TinyWiny Jag hoppas det är det jag är på väg att göra, lyssna på mitt hjärta.
Jag trivs med arbetsuppgifterna och jag ska se om jag inte kan få till en plan för att arbeta 50% på lite mer lång sikt för att ta bort alla former av press på "när jag blir bättre".

Mycket annat har jag redan rannsakat, värderat och försöker lyssna och hitta vad jag verkligen vill. Problemet är som sagt att även det positiva kan ha en stor tröskel att klättra över om det råkar vara en dag när något oförutsett gjort att jag är obalanserad. Det fungerar ju inte riktigt att totalt ge efter för de negativa "orkar inte känslorna" utan som du sa tvinga sig ut på till exempel en ridtur.
Förmodligen är jag på väg ändå, bara det att det är en väldigt krokig väg och jag skulle behöva en karta .

@mino Jag tror du har rätt. Kanske har jag lagt något slags prestige i hemmet, det vanliga livet? Jag har helt klart accepterat att det ibland kan bli jobbigt med en arbetsuppgift och att det om det blir fel eller krångligt kan göra mig helt matt.
Vad jag däremot kanske saknar är acceptans för att det är okej att övrigt inte fungerar alls. Det är svårt att acceptera att det ska ta så mycket på mig att tillfredställa grundläggande behov. Att se att det för tillfället är okej att det är väldigt tärande att se till att jag får i mig mat, har rena kläder, tallrikar att äta på osv.
Hmm, nu tappade jag tråden alldeles, men du kanske förstår något av mitt svammel i alla fall
.

 

[lil-sis]

@fejko Det måste man helt enkelt inte. Och om du läst alla inlägg så tycker jag att jag beskrivit tydligt att jag omvärderat ganska många saker och på intet sätt presterar på topp i vardagslivet. Men det är ju bra om vardagliga saker som tvätt, disk, matlagning och sådant fungerar

Varför?

Ni kan väl ha matkasse? Det finns ju halvfärdiga alternativ, ni är ju bara två, så två i månaden räcker långt.

Bra mat är ju viktigt men gör det enkelt.

När du är dålig får ju mannen dra ett större lass än annars men det fungerar ju inte om du får dåligt samvete.

Det kan vara svårt att släppa på måsten utan att det tynger mer än det lättar.

 

[fejko]

@Cattis_E

Jag har läst din tråd men jag kan inte se något konkret exempel på vad du har gjort för att förenkla din vardag.

Hur många hästar har du? Kan du skära ner på antalet? Kan du skaffa medhjälpare eller köpa service i form av mockning?

Renoverar ni hemmet? Är det nödvändigt just nu, eller kan du stå ut med de orangea tapeterna ett halvår till?

Kan du inte som någon tidigare föreslog köpa matkasse eller halvfabrikat? Måste det alltid vara perfekt i hemmet, eller kan du stå ut med att det är lite rörigt i perioder?

 

[monster1]

Egentligen är det här en fråga för din behandlande läkare tycker jag. Hen borde ju ha en plan, dessutom ska din arbetsplats ha en plan. men eftersom jag befinner mig i en liknande sits så vet jag ju att det inte är så det fungerar.

Att göra en livsanalys med tillhörande förändringar när man mår dåligt som det föreslås i den här tråden och många liknande med den är ju i prinicp ogörligt. Om man kunde göra de bedömningarna på ett bra sätt så hade man ju inte befunnit sig i situationen nu är man dessutom fast med en hjärna som haverat och är ännu sämre på att fatta bra beslut. Sen kan jag bli irriterad på hur mycket av "skuldbördan/ansvaret för insjuknandet" som läggs på den sjuka. Om någon fått en annan arbetsskada lägger man då lika mycket av ansvaret på vederbörande då tex om man fått en skada i ryggen pg av felaktig belastning för att företaget har en dåligt fungerande ergonomi, skulle det då på samma vis läggas på den sjuka?

Givetvis ligger det i ens eget intresse att bli frisk, men att lägga mer ansvar på en person med en diagnos som visar på att den redan tar mer ansvar än den klarar av är för mig helt kontraproduktivt.

 

[monster1]

Varför?

Ni kan väl ha matkasse? Det finns ju halvfärdiga alternativ, ni är ju bara två, så två i månaden räcker långt.

Bra mat är ju viktigt men gör det enkelt.

När du är dålig får ju mannen dra ett större lass än annars men det fungerar ju inte om du får dåligt samvete.

Det kan vara svårt att släppa på måsten utan att det tynger mer än det lättar.

Måste inte den maten tillagas, undrar hon som äter kakor till middag eftersom hon inte kan förmå sig hälla pasta i en kastrull vissa dagar (sedan är kastrullen skitig och hamnar i diskberget).

 

[fejko]

@monster1

Det handlar inte om att skuldbelägga någon det handlar om att försöka hitta metoder för att undvika att hamna i samma situation igen.

TS trivs med sitt jobb och verkar inte vara villig att byta jobb eller gå ner i arbetstid, då måste man försöka få ekvationen att gå ihop på något annat sätt.

 

[lil-sis]

Måste inte den maten tillagas, undrar hon som äter kakor till middag eftersom hon inte kan förmå sig hälla pasta i en kastrull vissa dagar (sedan är kastrullen skitig och hamnar i diskberget).

Det finns en variant där det är förberett såpass att det i princip bara ska värmas.
Det kan maken göra, t ex. TS är inte ensam i sitt hushåll.

Och man slipper planeringen med "vad ska vi äta idag".

Det är dock ett förslag, inte ett måste

 

[lil-sis]

@Cattis_E

Jag har läst din tråd men jag kan inte se något konkret exempel på vad du har gjort för att förenkla din vardag.

Hur många hästar har du? Kan du skära ner på antalet? Kan du skaffa medhjälpare eller köpa service i form av mockning?

Renoverar ni hemmet? Är det nödvändigt just nu, eller kan du stå ut med de orangea tapeterna ett halvår till?

Kan du inte som någon tidigare föreslog köpa matkasse eller halvfabrikat? Måste det alltid vara perfekt i hemmet, eller kan du stå ut med att det är lite rörigt i perioder?

TS har två och har medryttare och rätt nära till stallet, typ.

Och hon vet att hon kan dumpa båda här närsomhelst om det behövs, det är bara att köra hit de, de har båda bott här.

Nu lägger jag mig i men jag tror att hästarna totalt sett är läkande för TS nu när båda är hela och fungerar bra.

 

[monster1]

@monster1

Det handlar inte om att skuldbelägga någon det handlar om att försöka hitta metoder för att undvika att hamna i samma situation igen.

TS trivs med sitt jobb och verkar inte vara villig att byta jobb eller gå ner i arbetstid, då måste man försöka få ekvationen att gå ihop på något annat sätt.

Syftet är kanske inte att skuldbelägga den sjuka, men det är ändå resultatet av det angreppssätt vi har vid utmattning. Att gå ned i arbetstid är inte realistiskt i ett samhälle som går ut på att alla ska arbeta minst heltid.

 

[Cattis_E]

@lil-sis Maken gör vad han kan för att täcka upp. Tyvärr jobbar han em-kväll i Västerås just nu och med pendlingstiden så ger det att han tyvärr har endas runt 2h per dag till mat-, hushållsfix, eventuellt handlande och egen hygien. Med lite anant strul (bilar etc.) så har han inte kunnat täcka upp helt heller men han försöker.

 

[lil-sis]

Syftet är kanske inte att skuldbelägga den sjuka, men det är ändå resultatet av det angreppssätt vi har vid utmattning. Att gå ned i arbetstid är inte realistiskt i ett samhälle som går ut på att alla ska arbeta minst heltid.

Beroende på vad man har för jobb då. Jag har en ordinarie tjänst på ca 80% som passar mig som handen i handsken!

 

[lil-sis]

@lil-sis Maken gör vad han kan för att täcka upp. Tyvärr jobbar han em-kväll i Västerås just nu och med pendlingstiden så ger det att han tyvärr har endas runt 2h per dag till mat-, hushållsfix, eventuellt handlande och egen hygien. Med lite anant strul (bilar etc.) så har han inte kunnat täcka upp helt heller men han försöker.

Det räcker ju
Förstår att det är lite bök just nu och det räcker ju med så lite när man är så skör som du fortfarande är.

Jag tror det är hemskt viktigt att jobbet ger dig 50% på minst 6 månader i stöten och även sjukskriven så, så du har ro att landa i deltiden och inte behöva fundera så mycket på nästa månad hela tiden.

 

[monster1]

Beroende på vad man har för jobb då. Jag har en ordinarie tjänst på ca 80% som passar mig som handen i handsken!

hur kommer det fungera för dig med pensionen? Jag har svårt att få ihop min pension även om jag har ett relativt välbetalt jobb och jobbar 100%. Skulle du klara dig på 80% om du levde som singel och hade barn?

 

[Squie]

Men det finns en känsla där, en tanke, en uppgivenhet. Ska det aldrig bli bättre?
Jag trodde nog att det vände där vid årsskiftet, under januari-mars så kände jag mig som en annan människa, levande, förhoppningsfull.

Har ni några peppande ord mer än att det tar tid?
Någon som varit med om samma sak som känner igen sig?
Tips på hur man håller ut under tiden?
Hur man motar bort farhågan att det kanske inte kommer bli bättre?

Tålamod! Det blir bättre.

Jag gick lära mig att det tar lika lång tid att bygga upp ett huvud igen som det tog att bryta ned det. Här kommer det in en del självkännedom, hur började allt, när började allt? För mig handlade det om 8 år. Lång tid, absolut men jag vet också vad jag har i ryggsäcken.

Hur man gör när det är tufft. Man accepterar. "Så här är det JUST NU". JUST NU mår jag så här o så här. Acceptansen är A o O. Sedan ägnar man sig åt bara roliga saker. Allt tråkigt lämnar man bort till folk runt omkring sig. Man laddar batterierna, det är enda vägen ut.

 

[Cattis_E]

@fejko Då ska vi se om jag kan vara lite mer konkret. Som jag vill minnas att jag skrev i mitt ursprungsinlägg så sålde vi vårt hus som förvisso var en bostadsrätt men ändå var två våningar att städa och ha inrett och hade en lite trädgård att sköta. I stället hyr vi ett mindre hus på gården är jag har mina hästar. Förändringen gjorde vi främst för att underlätta för mig eftersom jag då är i stallet så fort jag gått nedför en svagt lutande backe.

Hästarna ja, jag har två stycken som under våren båda fått medryttare ett par dagar i veckan för att underlätta för mig. I övrigt så är de helinackorerade och på så sätt ansvarar jag endast för mockning och förberedelse av deras foder.

Jag har i år valt att inte åka på de dressyrtävlingar jag gärna hade ridit, just för att jag känt att det ändå är en belastning för mig att ladda inför, åka iväg på tävling och utvärderas i en bedömning.

Sedan vet jag inte om jag håller med om att jag inte är beredd att gå ned i tid. Jag tycker ju att det är just det jag gjort under rehabiliteringen?Innan jag kraschade jobbade jag 100% och under rehabiliteringen har jag under arbetat främst 25 och sedan 50%. En kort tid förra sommaren var jag uppe på 75% eftersom vi provade en ökning eftersom 50 verkade fungera bra då.

Hur det än är så är jag ju anställd på 100% och de behöver en som gör mitt jobb på 100% så jo jag hoppas faktiskt att jag någon gång i framtiden kanske kan göra det igen. Men om det inte skulle gå alls sedan så får jag antingen se om företaget kan erbjuda mig en deltidslösning "för all framtid" alternativt naturligtvis hitta ett annat passande arbete.

 

[lil-sis]

hur kommer det fungera för dig med pensionen? Jag har svårt att få ihop min pension även om jag har ett relativt välbetalt jobb och jobbar 100%. Skulle du klara dig på 80% om du levde som singel och hade barn?

Jag klarar mig på 80% i lägenhet med eventuellt barn, ja. Får ju sälja av ponnyerna i så fall förstås.

Pensionen blir inte så mycket att hurra för på 100% heller. Men det är sisådär 40 år dit, tänkte först koncentrera mig på att ens nå dit. Pensionssparar och kommer höja beloppet när skuldsaneringen är klar.

Jag kommer visserligen gå upp på heltid igen, antingen på jobbet eller via släktens firma men inte i år.

Att jobba 80% är troligen det som gör att jag orkar alls och det är ju bättre ekonomiskt än att vara sjukskriven på heltid i perioder.

 

[fejko]

@monster1

Läkare behandlar sjukdomar, arbetsplatsen försöker förhoppningsvis rätta till de brister som finns på arbetsplatsen. Men sedan finns det berömda ekorrhjulet. Folk fastnar i ett tänk att man måste göra vissa saker, man måste ha vissa prylar.

Jag är lite äldre och jag har lärt mig skita i vad andra människor tycker och i stället prioritera det JAG tycker är viktigt och roligt. Jag tror man blir en lyckligare människa på det viset. Man blir inte lycklig av att få en massa "likes" på Facebook

 

[Cattis_E]

@Squie Snacka om tålamodsträning :/. Jag försöker acceptera och tänka att det är såhär JUST NU. Men tyvärr har jag nog inte riktigt bemästrat acceptansen helt ännu. Det känns svårt att acceptera att man är en gråtande "klump" långa stunder emellanåt tycker jag.

 

[lil-sis]

@Squie Snacka om tålamodsträning :/. Jag försöker acceptera och tänka att det är såhär JUST NU. Men tyvärr har jag nog inte riktigt bemästrat acceptansen helt ännu. Det känns svårt att acceptera att man är en gråtande "klump" långa stunder emellanåt tycker jag.

Duktiga flickor gör ju inte så...

 

[monster1]

@monster1

Läkare behandlar sjukdomar, arbetsplatsen försöker förhoppningsvis rätta till de brister som finns på arbetsplatsen.

I den bästa av världar ja... Eller så hoppas läkaren på ett magiskt piller och arbetsgivaren stoppar huvudet i sanden. Kvar blir den anställde som fortfarande får arbeta minst 100% oavsett officieltjänstgöring samtidigt som man försöker söka andra tjänster i hopp om det ska vara bättre på en annan plats och att någon är intresserad av att anställa någon som är helt trasig och definitivt inte stresstålig/kan ha många bollar i luften/flexibel etc...

Vad gör man? Så plättlätt är det inte att försöka förändra sitt liv mitt uppe i pågående sjukdom. Det enda man önskar är ju stabilitet och vila, vilket är precis motsatt det som blir om man börjar göra radikala förändringar i sitt liv.