Utmattningssyndrom - hur lever ni med det?

[Killaloe]

Jättebra inlägg @ainasoja Inte bra någonstans att du är sjuk, men det låter som väldigt bra strategier och även jag uppskattar att du delat med dig av dem

 

[Lavinia]

Hej!

Blev sjukskriven i januari i år pga depression. Själv trodde jag att jag skulle kunna jobba kanske 50% eller nåt, men jag fick vara hemma 4 månader innan jag började på 25% och sen gradvis ökade tills jag igen drev mig själv över gränsen och fick igen vara hemma 3 månader på heltid. Nu jobbar jag 75% och har defintivt dagar som är bättre och såna som är sämre. Tanken är att jag efter nyår ska jobba heltid, men helt ärligt har jag ingen aning om hur jag ska orka det. Jag är helt slut som det är, vid lunchtid varje dag snurrar huvudet så jag knappt kan stå, än mindre äta. Kvällarna går mest åt till äta och sen sova, jag är en extremt tråkig flickvän just nu.

Jag trodde jag hittat vettiga strategier men det tycks som om jag glömt bort dom eftersom jag igen mår sämre. Så jag har inga bra tips idag, eller jo, undvik att hästen bor på klinik några dagar med kolik...

/Lavinia, som funkar bäst med rutiner och ordning.

 

[Kilauea]

Har återkommande depressioner sen många år och har även haft utmattningsdepression.
För mig fungerar livet av att inte arbeta heltid (att få FK att godkänna det är dock inte lätt, så jag är väldigt tacksam att vi har råd att jag inte jobbar heltid).

De dagar jag jobbar har jag inga större krav på mig själv. Ta ut hundarna, utfodra djuren, ja det är väl egentligen det viktigaste. Är jag trött tillåter jag mig själv att vila.

Det har tagit många år för mig att acceptera att det är såhär jag är (har väl inte accepterat det 100% än egentligen).

 

[Squie]

Är lite nyfiken om det finns fler här som drabbats av utmattningssyndrom?

Jag blev sjuk 2004 i utmattningsdepression, frisk 8 år senare och därefter student på universitetet. Så jag är så att säga på andra sidan men tänkte berätta om mina strategier.

- Rutiner är A och O.
- Hästar är guld.
- Sjukgymnastik
- Att bara göra roliga saker. Kan provocera en del, dock ngt som många professioner inom vården sa till mig.
- Acceptans.
- Lyssna på kroppen. Är den trött - vila eller sov.
- Äta på regelbundna tider.
- Banta måsten, det finns väldigt få saker som är måsten.
- Lämna sedan över kvarvarande måsten till någon annan.

Stresskänslighet känns som ett problem som inte får finnas, men vad ska man göra när man lever med det?

Jag funderar på om du läkt ut din sjukdom riktigt? Gett den tid och dig själv tid som behövs? Det är lätt att börja för tidigt och vips får en bakslag och symtom etc.

 

[nothalfbad]

Den här tråden ska jag följa!

Har mitt bagage med ångest, oro och depression. Lite tunnhudad för att uttrycka det milt. Lägg där till en väldig pliktkänsla och en sviktande självkänsla - jag tar mer än ofta ut mig.

Just nu är det extra kämpigt. Det jag har insett är att jag inte är sjuk. Det är inte en sjukdom, för mig, att vara såhär. Jag är på mitt sätt och det måste få vara okej.
Vilket iofs är lättare sagt än gjort att acceptera i verkliga livet. I skrift går det bättre, men jag jobbar på det.

Min "nya" strategi som jag försöker anamma är att MAX ha en extra aktivitet per vecka utöver häst och jobb. Längre än så har jag egentligen inte kommit. Försöker lära mig att sätta gränser, för mig och för människor i min närhet.

Men jag kommer följa tråden. Ni har redan nämnt många klokskaper, tack!

 

[a1agnlju]

Jag har aldrig fått diagnosen utmattningsdepression men upptäckte en rejäl förändring i mitt mående/sömn/biologiska klockan mm när jag sade upp mig från mitt jobb och bytte till eget företag istället. Att vara egen företagare när man legat så nära kanten till utmattningsdepression är inte någon höjdare, men jag fick en lugn start med nya jobbet så jag kunde landa.

Jag känner av stressen genom att jag har svårt att få saker gjorda och skjuter upp saker. Det slutar med att jag blir ännu mer stressad och får ännu mindre gjort. Nu gör jag så att jag skriver upp vad jag har gjort istället för att planera vad jag ska göra. Det funkar bättre för mig än tvärt om. Har jag jobbat i en timme med något uppdrag så skriver jag upp det. På så sätt ser jag att jag faktiskt får saker gjorda även om jag inte tror det själv

 

[Raderad medlem 6459]

Min sjukskrivning blev förlängd, inte så populärt hos min arbetsgivare och jag behöver väl inte ens säga att jag inte fick vara kvar...

Men sa de upp dig för att du blev sjukskriven? Jag trodde du sa upp dig själv? (läste det i nån tråd på Förälder tror jag)

 

[SummerBreeze]

Efter ha fått diagnosen utmattnings symtom /gått in i väggen m.m så har jag lärt mig efter många om o men att säga nej! Jag klarar inte att ha en aktivitet var dag utan max 1-2 vecka men sen veckorna efter måste det var "tomt" på aktiveter. Annars bir det totalt tvärstopp. Har lärt mig att jag har låg max nivå. Men har landat rätt bra nu.
Jag har mina två shettisar som gör att jag får struktur på min vardag och kommer upp på morgonen. Det är underbart att komma ut i stallet och får god morgon hälsing och mys av hästarna. Det är friskvård för mig
Mvh
pudlan

Vad skönt att du verkar hittat ett sätt som fungerar för dig! Hästar gör verkligen underverk, både för goda rutiner och för välmående!

 

[SummerBreeze]

Men sa de upp dig för att du blev sjukskriven? Jag trodde du sa upp dig själv? (läste det i nån tråd på Förälder tror jag)

Jag förstår att det blir snurrigt
Jag har haft många olika timanställningar och kortare jobb, det jobbet där jag blev uppsagd/inte fick mer timmar pga hjärnskakningen slutade jag på i januari, sen har jag haft en behovsanställning mellan maj-augusti och efter det fick jag en tjänst på 80% i september , det var den tjänsten som jag sa upp i samråd med AF då jag kände att jag inte klarade av det.

Du skulle se mitt cv det är rätt många olika kortare jobb vid det här laget...

 

[SummerBreeze]

Jag är inte utbränd och jag har inte utmattningssyndrom men jag lever med Fatigue, både fysisk och mental.

Min fatigue härleds till att jag har MS. Efter vad jag läst så är fatigue och utmattninssyndrom väldigt lika.

Jag blir så mentalt trött vid vissa tillfällen att min hjärna koncentrar sig på att fortsätta hålla kroppen vid liv men stänger av mitt närminne och ordförrådet samt långtidsminnet blir då påverkat.

Vid stress så fungerar jag utmärkt men jag minns inte ett skit efteråt.

Jag använder min kalender på telefonen för att slippa komma ihåg allt mentalt. Lägger in påminnelser för allt och antecknar allt. Jag ser till att ha dom flesta räkningarna på autogiro och har även en påminnelse om att jag ska lägga din övriga räkningarna vid lämpligt datum.

Skriver upp det som tar slut hemma på en lapp i skafferiet, enkelt att ta med när man ska handla sedan och man slipper stå som ett fån i affären sedan och fundera på vad man skulle köpa.

Jag planerar mina dagar utifrån vad jag redan bedömt att jag klarar av. Ett möte på AF på 30 min en dag sänker mig dagen efter så jag bokar aldrig in något den dagen.

Jag har rutiner hemma, plockar på onsdagar och städar på torsdagar, då vattnar jag även blommorna! Annars hade dom varit stendöda vid dedt här laget.

Jag har svårt att vara impulsiv, jag måste planera allt så att jag kan förbereda mig mentalt på det dagen innan.

Jag tar micropauser hemma vid tex städning så att jag inte tar ut mig helt, har en benägenhet att köra på ända tills jag nästan svimmar annars. Brukar bestämma mig för att jag dammtorkar och sedan sätter jag mig vid datorn eller med en tidning, bok och dricker en kopp kaffe eller the innan jag fortsätter.

Det tar visserligen längre tid att genomföra något då MEN jag mår bättre i hjärnan av det.

Undviker att handla vid tidpunkter då det är mycket folk i äffarena, jag blir trött av alla intryck och blir "dement" då.

Jag blir även trött av att höra för mycket ljud samtidigt så musik i lurarna är helt suveränt att lyssna på då! Gärna lugnande musik som gör att kroppen slappnar av och inte går i högvarv.

Det låter verkligen som att du har hittat bra rutiner som fungerar! Jag ska nog ta och låna lite, är lätt att man blir snurrig när man ska komma ihåg allt i huvudet jämt! Du verkar ha ruggigt bra självinsikt!

Jag har en gammal hederlig papperskalender där jag skriver upp allt viktigt, livet blir kaos om jag tappar bort den!

 

[ainasoja]

Det låter verkligen som att du har hittat bra rutiner som fungerar! Jag ska nog ta och låna lite, är lätt att man blir snurrig när man ska komma ihåg allt i huvudet jämt! Du verkar ha ruggigt bra självinsikt!

Jag har en gammal hederlig papperskalender där jag skriver upp allt viktigt, livet blir kaos om jag tappar bort den!

Jag blir bara stressad om jag ska komma ihåg allt! Märker stor skillnad på när jag använder kalender! Jag ber även alla som tex sonens lärare, läkare, VC, sjukgymnast, AF och FK att maila mig alla tider så att jag kan lägga in dom i min kalender på datorn och sedan synkar jag den med telefonen.

Det finns hjälp att få med sådana här saker! Be att få träffa en arbetsterapeut som kan bena ut och ge dig råd med saker som kan underlätta din vardag.

 

[SummerBreeze]

Hej!

Blev sjukskriven i januari i år pga depression. Själv trodde jag att jag skulle kunna jobba kanske 50% eller nåt, men jag fick vara hemma 4 månader innan jag började på 25% och sen gradvis ökade tills jag igen drev mig själv över gränsen och fick igen vara hemma 3 månader på heltid. Nu jobbar jag 75% och har defintivt dagar som är bättre och såna som är sämre. Tanken är att jag efter nyår ska jobba heltid, men helt ärligt har jag ingen aning om hur jag ska orka det. Jag är helt slut som det är, vid lunchtid varje dag snurrar huvudet så jag knappt kan stå, än mindre äta. Kvällarna går mest åt till äta och sen sova, jag är en extremt tråkig flickvän just nu.

Jag trodde jag hittat vettiga strategier men det tycks som om jag glömt bort dom eftersom jag igen mår sämre. Så jag har inga bra tips idag, eller jo, undvik att hästen bor på klinik några dagar med kolik...

/Lavinia, som funkar bäst med rutiner och ordning.

Måste du gå upp till heltid då? Att fortsätta på 75% är ju ett bättre alternativ än att inte orka jobba alls tänjer jag... Hoppas du hittar en lösning eller att det trots allt funkar bra!

Usch ja, häst på klinik är inget vidare är det något som får en att må riktigt dåligt är ju om ens djur inte mår bra!

 

[SummerBreeze]

Har återkommande depressioner sen många år och har även haft utmattningsdepression.
För mig fungerar livet av att inte arbeta heltid (att få FK att godkänna det är dock inte lätt, så jag är väldigt tacksam att vi har råd att jag inte jobbar heltid).

De dagar jag jobbar har jag inga större krav på mig själv. Ta ut hundarna, utfodra djuren, ja det är väl egentligen det viktigaste. Är jag trött tillåter jag mig själv att vila.

Det har tagit många år för mig att acceptera att det är såhär jag är (har väl inte accepterat det 100% än egentligen).

Det är inte helt lätt att man inte alltid kan köra på 100% som "alla andra". Jag har nog inte heller accepterat det ännu om jag ska vara ärlig.

 

[ainasoja]

Det är inte helt lätt att man inte alltid kan köra på 100% som "alla andra". Jag har nog inte heller accepterat det ännu om jag ska vara ärlig.

Tar ett bra tag innan man accepterar det! Tog nog mig 10 år innan jag gjorde det

 

[SummerBreeze]

Jag funderar på om du läkt ut din sjukdom riktigt? Gett den tid och dig själv tid som behövs? Det är lätt att börja för tidigt och vips får en bakslag och symtom etc.

Alltså jag vet inte... min senaste sjukskrivning gick ut i januari och efter det jobbade jag ca 2 veckor innan jag fick gå. Efter det var jag arbetslös helt tom maj så blev ju en rätt lång lugnare period (dock är arbetssökande och sämre ekonomi en stress i sig), jag fick en timanställning i maj på ett rätt stressigt jobb och mycket inringningar, det är också fruktansvärt stressande! Att aldrig veta om man kommer bli inringd eller ej och en otroligt påstridig chef som i princip inte kan ta ett nej, och känslan att man inte får säga nej för då kanske man inte får några timmar... ni fattar. Hattade runt där (och mådde inte bra av det) fram till augusti. I september fick jag ett erbjudande på en tjänst inom samma kedja fast annan ort och på 80%, jag trodde det skulle funka bättre då jag hade fast schema och mer kontroll men tyvärr, jag kände ganska fort att jobbet var mer krävande än jag klarade av. Dessutom fick jag i samma veva reda på att jag var gravid och jag vill ibte riskera någonting med en massa onödig stress. Bebisens välmående och såklart mitt går före. Så jag slutade där i oktober och efter det har jag ju inte jobbat alls eller sökt några jobb eftersom jag är i kö på AF för att få ett stöd.

Så långt svar på din fråga, jag vet inte riktigt. Just nu mår jag ju helt okej men så jobbar jag ju inte heller. Jag har varit otroligt trött i höst och det är säkerligen en kombo av en jobbig sommar och graviditeten. Vissa dagar så är det soffläge hela dagen och det måste få vara okej.

 

[Squie]

Det är inte helt lätt att man inte alltid kan köra på 100% som "alla andra". Jag har nog inte heller accepterat det ännu om jag ska vara ärlig.

Som jag ser det handlar det om att lära sig "just nu", just nu mår jag skitdåligt. O det är helt ok! Just nu är det så här.

Jag hade inte svårt att acceptera min sjukdom. Det var ju krasst så här det såg ut (då alltså). Jag mådde inte bra o mitt jobb var att bli så bra jag bara kunde. Fick höra tidigt att acceptansen måste till innan du kan bli bra. Det är själva grunden som krävs för att du sedan ska kunna klättra o bli frisk.

(o "alla andra" kan inte köra på i 110% hela tiden).

Alltså jag vet inte... min senaste sjukskrivning gick ut i januari och efter det jobbade jag ca 2 veckor innan jag fick gå. Efter det var jag arbetslös helt tom maj så blev ju en rätt lång lugnare period (dock är arbetssökande och sämre ekonomi en stress i sig), jag fick en timanställning i maj på ett rätt stressigt jobb och mycket inringningar, det är också fruktansvärt stressande! Att aldrig veta om man kommer bli inringd eller ej och en otroligt påstridig chef som i princip inte kan ta ett nej, och känslan att man inte får säga nej för då kanske man inte får några timmar... ni fattar. Hattade runt där (och mådde inte bra av det) fram till augusti. I september fick jag ett erbjudande på en tjänst inom samma kedja fast annan ort och på 80%, jag trodde det skulle funka bättre då jag hade fast schema och mer kontroll men tyvärr, jag kände ganska fort att jobbet var mer krävande än jag klarade av. Dessutom fick jag i samma veva reda på att jag var gravid och jag vill ibte riskera någonting med en massa onödig stress. Bebisens välmående och såklart mitt går före. Så jag slutade där i oktober och efter det har jag ju inte jobbat alls eller sökt några jobb eftersom jag är i kö på AF för att få ett stöd.

Så långt svar på din fråga, jag vet inte riktigt. Just nu mår jag ju helt okej men så jobbar jag ju inte heller. Jag har varit otroligt trött i höst och det är säkerligen en kombo av en jobbig sommar och graviditeten. Vissa dagar så är det soffläge hela dagen och det måste få vara okej.

Utifrån vad du har berättat ser jag det som att du aldrig har fått läka. Aldrig fått tiden eller gett dig själv tiden att läka innan nästa grej drar igång. Men det kan du bara svara på själv.

 

[SummerBreeze]

Den här tråden ska jag följa!

Min "nya" strategi som jag försöker anamma är att MAX ha en extra aktivitet per vecka utöver häst och jobb. Längre än så har jag egentligen inte kommit. Försöker lära mig att sätta gränser, för mig och för människor i min närhet.

Men jag kommer följa tråden. Ni har redan nämnt många klokskaper, tack!

Jag tycker du nämner några klokheter du också!
Att inte ta på sig för mycket och sätta gränser är jättebra saker för att orka må bra!

 

[SummerBreeze]

Det finns hjälp att få med sådana här saker! Be att få träffa en arbetsterapeut som kan bena ut och ge dig råd med saker som kan underlätta din vardag.

Hur kommer man i kontakt med en arbetsterapeut? Är det genom vården eller genom FK/AK?
Jag har i nuläget en arbetspsykolog på AF som hjälper mig men det är mer som vägledning och som en stödperson som inte är lika mycket "robot" som övriga på AF, han är den enda som faktiskt bryr sig på riktigt och som går att prata med, han har även hjälpt mig med lite mindfulness och bra sätt att tänka på men det är ju inte riktigt samma som jag tror att du menar?

 

[ainasoja]

Hur kommer man i kontakt med en arbetsterapeut? Är det genom vården eller genom FK/AK?
Jag har i nuläget en arbetspsykolog på AF som hjälper mig men det är mer som vägledning och som en stödperson som inte är lika mycket "robot" som övriga på AF, han är den enda som faktiskt bryr sig på riktigt och som går att prata med, han har även hjälpt mig med lite mindfulness och bra sätt att tänka på men det är ju inte riktigt samma som jag tror att du menar?

Suveränt att du redan har kontakt med en arbetspsykolog genom AF, prata med denna och fråga om hjälp av deras arbetsterapeut. Psykologen lär dig tänka rätt och teraputen ger dig råd om vad som kan underlätta vardagen och arbetet för dig genom hjälpmedel.

Det finns nämligen hjälpmedel, tips och råd som AF:s arbetsterapeut kan ge dig.

 

[SummerBreeze]

Som jag ser det handlar det om att lära sig "just nu", just nu mår jag skitdåligt. O det är helt ok! Just nu är det så här.
Jag hade inte svårt att acceptera min sjukdom. Det var ju krasst så här det såg ut (då alltså). Jag mådde inte bra o mitt jobb var att bli så bra jag bara kunde. Fick höra tidigt att acceptansen måste till innan du kan bli bra. Det är själva grunden som krävs för att du sedan ska kunna klättra o bli frisk.

(o "alla andra" kan inte köra på i 110% hela tiden).



Utifrån vad du har berättat ser jag det som att du aldrig har fått läka. Aldrig fått tiden eller gett dig själv tiden att läka innan nästa grej drar igång. Men det kan du bara svara på själv.

Jag vill acceptera läget, samtidigt så vill jag så gärna kunna klara av att jobba och det blir ju en svår kombo. Sen kan jag känna att acceptansen hos vissa familjemedlemmar och vänner är sådär, det är svårt att förklara varför man är så "korkad" som säger upp sig själv när man äntligen fått en riktig tjänst, varför man inte klarar av att bara bita ihop och jobba, varför man tar åt sig av kommentarer och pikar. Det känns som att vissa i min familj är besvikna på mig som inte ens klarar av att jobba utan bara är hemma och "latar mig", för jag orkar ju faktiskt ha häst... Som tur är så är andra mer förstående. Min sambo till exempel som lever med mig varje dag ser ju själv hur jag blir när det är för mycket, jag blir deppig, orkeslös och näst intill apatisk. Det ser ju inte andra då jag utåt sett i princip alltid är glad och framåt, dom är ju inte där när man är hemma och kan rasa...

Nej jag vet inte, det är möjligt. Nu skall jag iaf få ta det lugnt innan mitt stöd kommer igång runt februari, då ska AF försöka hjälpa mig att få en tjänst där arbetsgivaren är insatt i min problematik och där det inte får finnas en massa krav som jag inte orkar med, sen ska jag ju ha barn i maj så det känns tveksamt om jag kommer kunna få komma in någonstans ändå, och om inte så får jag istället stöt efter mammaledigheten, så jag kommer ha mycket ledig tid framför mig innan bf och sen är det hemma med bebis som gäller. Hoppas att det kommer få mig att må bättre och riktigt känna mig sugen på att jobba när mammaledigheten är slut!