Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Är lite nyfiken om det finns fler här som drabbats av utmattningssyndrom?
Stresskänslighet känns som ett problem som inte får finnas, men vad ska man göra när man lever med det?
Men sa de upp dig för att du blev sjukskriven? Jag trodde du sa upp dig själv? (läste det i nån tråd på Förälder tror jag)Min sjukskrivning blev förlängd, inte så populärt hos min arbetsgivare och jag behöver väl inte ens säga att jag inte fick vara kvar...
Efter ha fått diagnosen utmattnings symtom /gått in i väggen m.m så har jag lärt mig efter många om o men att säga nej! Jag klarar inte att ha en aktivitet var dag utan max 1-2 vecka men sen veckorna efter måste det var "tomt" på aktiveter. Annars bir det totalt tvärstopp. Har lärt mig att jag har låg max nivå. Men har landat rätt bra nu.
Jag har mina två shettisar som gör att jag får struktur på min vardag och kommer upp på morgonen. Det är underbart att komma ut i stallet och får god morgon hälsing och mys av hästarna. Det är friskvård för mig
Mvh
pudlan
Men sa de upp dig för att du blev sjukskriven? Jag trodde du sa upp dig själv? (läste det i nån tråd på Förälder tror jag)
Jag är inte utbränd och jag har inte utmattningssyndrom men jag lever med Fatigue, både fysisk och mental.
Min fatigue härleds till att jag har MS. Efter vad jag läst så är fatigue och utmattninssyndrom väldigt lika.
Jag blir så mentalt trött vid vissa tillfällen att min hjärna koncentrar sig på att fortsätta hålla kroppen vid liv men stänger av mitt närminne och ordförrådet samt långtidsminnet blir då påverkat.
Vid stress så fungerar jag utmärkt men jag minns inte ett skit efteråt.
Jag använder min kalender på telefonen för att slippa komma ihåg allt mentalt. Lägger in påminnelser för allt och antecknar allt. Jag ser till att ha dom flesta räkningarna på autogiro och har även en påminnelse om att jag ska lägga din övriga räkningarna vid lämpligt datum.
Skriver upp det som tar slut hemma på en lapp i skafferiet, enkelt att ta med när man ska handla sedan och man slipper stå som ett fån i affären sedan och fundera på vad man skulle köpa.
Jag planerar mina dagar utifrån vad jag redan bedömt att jag klarar av. Ett möte på AF på 30 min en dag sänker mig dagen efter så jag bokar aldrig in något den dagen.
Jag har rutiner hemma, plockar på onsdagar och städar på torsdagar, då vattnar jag även blommorna! Annars hade dom varit stendöda vid dedt här laget.
Jag har svårt att vara impulsiv, jag måste planera allt så att jag kan förbereda mig mentalt på det dagen innan.
Jag tar micropauser hemma vid tex städning så att jag inte tar ut mig helt, har en benägenhet att köra på ända tills jag nästan svimmar annars. Brukar bestämma mig för att jag dammtorkar och sedan sätter jag mig vid datorn eller med en tidning, bok och dricker en kopp kaffe eller the innan jag fortsätter.
Det tar visserligen längre tid att genomföra något då MEN jag mår bättre i hjärnan av det.
Undviker att handla vid tidpunkter då det är mycket folk i äffarena, jag blir trött av alla intryck och blir "dement" då.
Jag blir även trött av att höra för mycket ljud samtidigt så musik i lurarna är helt suveränt att lyssna på då! Gärna lugnande musik som gör att kroppen slappnar av och inte går i högvarv.
Det låter verkligen som att du har hittat bra rutiner som fungerar! Jag ska nog ta och låna lite, är lätt att man blir snurrig när man ska komma ihåg allt i huvudet jämt! Du verkar ha ruggigt bra självinsikt!
Jag har en gammal hederlig papperskalender där jag skriver upp allt viktigt, livet blir kaos om jag tappar bort den!
Hej!
Blev sjukskriven i januari i år pga depression. Själv trodde jag att jag skulle kunna jobba kanske 50% eller nåt, men jag fick vara hemma 4 månader innan jag började på 25% och sen gradvis ökade tills jag igen drev mig själv över gränsen och fick igen vara hemma 3 månader på heltid. Nu jobbar jag 75% och har defintivt dagar som är bättre och såna som är sämre. Tanken är att jag efter nyår ska jobba heltid, men helt ärligt har jag ingen aning om hur jag ska orka det. Jag är helt slut som det är, vid lunchtid varje dag snurrar huvudet så jag knappt kan stå, än mindre äta. Kvällarna går mest åt till äta och sen sova, jag är en extremt tråkig flickvän just nu.
Jag trodde jag hittat vettiga strategier men det tycks som om jag glömt bort dom eftersom jag igen mår sämre. Så jag har inga bra tips idag, eller jo, undvik att hästen bor på klinik några dagar med kolik...
/Lavinia, som funkar bäst med rutiner och ordning.
Har återkommande depressioner sen många år och har även haft utmattningsdepression.
För mig fungerar livet av att inte arbeta heltid (att få FK att godkänna det är dock inte lätt, så jag är väldigt tacksam att vi har råd att jag inte jobbar heltid).
De dagar jag jobbar har jag inga större krav på mig själv. Ta ut hundarna, utfodra djuren, ja det är väl egentligen det viktigaste. Är jag trött tillåter jag mig själv att vila.
Det har tagit många år för mig att acceptera att det är såhär jag är (har väl inte accepterat det 100% än egentligen).
Det är inte helt lätt att man inte alltid kan köra på 100% som "alla andra". Jag har nog inte heller accepterat det ännu om jag ska vara ärlig.
Jag funderar på om du läkt ut din sjukdom riktigt? Gett den tid och dig själv tid som behövs? Det är lätt att börja för tidigt och vips får en bakslag och symtom etc.
Det är inte helt lätt att man inte alltid kan köra på 100% som "alla andra". Jag har nog inte heller accepterat det ännu om jag ska vara ärlig.
Alltså jag vet inte... min senaste sjukskrivning gick ut i januari och efter det jobbade jag ca 2 veckor innan jag fick gå. Efter det var jag arbetslös helt tom maj så blev ju en rätt lång lugnare period (dock är arbetssökande och sämre ekonomi en stress i sig), jag fick en timanställning i maj på ett rätt stressigt jobb och mycket inringningar, det är också fruktansvärt stressande! Att aldrig veta om man kommer bli inringd eller ej och en otroligt påstridig chef som i princip inte kan ta ett nej, och känslan att man inte får säga nej för då kanske man inte får några timmar... ni fattar. Hattade runt där (och mådde inte bra av det) fram till augusti. I september fick jag ett erbjudande på en tjänst inom samma kedja fast annan ort och på 80%, jag trodde det skulle funka bättre då jag hade fast schema och mer kontroll men tyvärr, jag kände ganska fort att jobbet var mer krävande än jag klarade av. Dessutom fick jag i samma veva reda på att jag var gravid och jag vill ibte riskera någonting med en massa onödig stress. Bebisens välmående och såklart mitt går före. Så jag slutade där i oktober och efter det har jag ju inte jobbat alls eller sökt några jobb eftersom jag är i kö på AF för att få ett stöd.
Så långt svar på din fråga, jag vet inte riktigt. Just nu mår jag ju helt okej men så jobbar jag ju inte heller. Jag har varit otroligt trött i höst och det är säkerligen en kombo av en jobbig sommar och graviditeten. Vissa dagar så är det soffläge hela dagen och det måste få vara okej.
Den här tråden ska jag följa!
Min "nya" strategi som jag försöker anamma är att MAX ha en extra aktivitet per vecka utöver häst och jobb. Längre än så har jag egentligen inte kommit. Försöker lära mig att sätta gränser, för mig och för människor i min närhet.
Men jag kommer följa tråden. Ni har redan nämnt många klokskaper, tack!
Det finns hjälp att få med sådana här saker! Be att få träffa en arbetsterapeut som kan bena ut och ge dig råd med saker som kan underlätta din vardag.
Hur kommer man i kontakt med en arbetsterapeut? Är det genom vården eller genom FK/AK?
Jag har i nuläget en arbetspsykolog på AF som hjälper mig men det är mer som vägledning och som en stödperson som inte är lika mycket "robot" som övriga på AF, han är den enda som faktiskt bryr sig på riktigt och som går att prata med, han har även hjälpt mig med lite mindfulness och bra sätt att tänka på men det är ju inte riktigt samma som jag tror att du menar?
Som jag ser det handlar det om att lära sig "just nu", just nu mår jag skitdåligt. O det är helt ok! Just nu är det så här.
Jag hade inte svårt att acceptera min sjukdom. Det var ju krasst så här det såg ut (då alltså). Jag mådde inte bra o mitt jobb var att bli så bra jag bara kunde. Fick höra tidigt att acceptansen måste till innan du kan bli bra. Det är själva grunden som krävs för att du sedan ska kunna klättra o bli frisk.
(o "alla andra" kan inte köra på i 110% hela tiden).
Utifrån vad du har berättat ser jag det som att du aldrig har fått läka. Aldrig fått tiden eller gett dig själv tiden att läka innan nästa grej drar igång. Men det kan du bara svara på själv.