Utebli från begravavning.

[Grazing]

Eh fast jo. Själva akten av att bli nedgrävd är religiöst.

I grund och botten alltså. Numer behöver man ju inte vara troende för att varken döpa sig eller bli begraven, men religiös härstammning har det.

Fast mer eller mindre allt i samhället är ju uppbyggt i grund och botten på något religiöst någon gång, att ha det som anledning tycker jag är lite galet. Går ju inte att leva om man till varje pris ska undvika allt som är uppbyggt i grunden på religiösa saker och åsikter.

 

[Grazing]

Jag har varit på några begravningar de senaste åren. Äldre släktingar. Och jag blev väldigt förvånad första gången jag gick på begravning som vuxen. Jag blev väldigt upprörd över prästens ord. Prästen pratade mer om Jesus och hans död än om min närstående som gått bort. Jag är ateist och jag tog väldigt illa vid mig av att det på begravningen fokuserades mer på Jesus (från prästen då) än på personen som gått bort. Ett vidrigt beteende upplevde jag det som!!

Vad rör det dig ifall prästen gör det som den faktiskt ska göra? Är det inte en borgerlig begravning så är ju begravningen också efter den kristna läran, inget konstigt med det.

Hade det varit en borgerlig begravning kan jag förstå att man kan bli stött ifall någon kommer och bara pratar Jesus, men att tycka det är ett vidrigt beteende på en kyrklig begravning, det är ju nästan lite komiskt.

Varför ska någon annan då bestämma att jag måste gå på begravningen för att det är viktigt för andra när de avlidna definitivt inte bryr sig om jag kommer på begravningen eller om jag sköter avskedet för mig på ett sätt, plats och tid som jag finner lämplig och som jag tycker passar den avlidne?

Man kan ju faktiskt mogna lite också och faktiskt göra någonting som kanske betyder och är viktigt för någon annan och inte enbart och endast tänka på sig själv.

Om man kan stötta någon annan genom någonting som är svårt för den men som den gärna vill göra så tycker jag man ska ställa upp. Att det är i en kyrka eller att en präst pratar, liksom spela roll. Att inte förstå varför vissa har behov av att sörja med andra behöver man inte förstå, ibland måste man ställa upp på saker som man inte förstår också för att vara en god vän.

Jag är glad att jag har vänner som ställer upp för mig överallt och inte nekar att stötta bara för att man ska vistas på ett speciellt ställe.

 

[Lindsen]

Jag har själv förlorat båda min föräldrar tidigt i livet. Varit närmaste anhörig (vid olika tillfällen). Vänner och bekanta frågade mig om jag ville att de skulle komma på begravningen. För mig var det självklart så att om DE vill ta farväl av mina föräldrar så skulle de naturligtvis komma.
Men inte för min skull.
Jag hade ingen behållning av att de skulle komma. Det var ett farväl och det är högst personligt hur man vill göra och upp till var och en.
Man går inte på begravning för någon annans skull än den avlidnes. Så ser jag det. Så jag tycker det är upp till var och en av välja själv.

 

[Pontevecchio]

Intressant att läsa. Jag har endast deltagit vid 1 nära anhörigs begravning.
Sen 2 icke nära anhöriga. Jag finner begravningar otroligt obekväma och undviker de helst.

Jag har tänkt att man går dit för att säga hej då, vilket för mig känns helt irrelevant, personen är borta. Och 2 för att folk vill sörja ihop, vilket jag känner är ännu mer obehagligt. Jag känner mig bara bortkommen som inte nära anhörig, som att jag betraktar nåns väldigt privata sorg.

Själv har jag gått ur kyrkan och hoppas ingen lägger tid på min begravning.

Men denna tråden har gett mig nya inputs så jag får nog tänka över det framöver.

 

[mandalaki]

Varför tycker du att begravning är så viktig att alla andra också måste gå? Den avlidna blir liksom inte mindre avliden bara för att det kommer många på begravningen. Varför är begravningen det enda rätta stället/tillfället att säga adjö till en närstående som gått bort? Jag känner lite, sköt du ditt, gå på begravning om det är viktigt för dig och strunta i vem som går (eller inte går) på begravningen.

.

Jösses vilket otrevligt svar.

Eftersom jag inte har skrivit något av det du påstår så ser jag ingen anledning att svara på dina frågor.

 

[the_connemara]

Jag har gått på en begravning i mitt liv. Mina barndomskompisars mamma som gick bort alldeles för tidigt i cancer. Aldrig mer sa jag då och jag har heller inte gått på någon sedan dess. Har inte ett dugg dåligt samvete för det. Vet inte hur det kommer bli om mina föräldrar går bort före mig.

 

[Lipperta]

Jösses vilket otrevligt svar.

Eftersom jag inte har skrivit något av det du påstår så ser jag ingen anledning att svara på dina frågor.

Och det är inte otrevligt av dig att skriva ''bara för att man inte ''klarar'' begravningar är inget själ utan bara egostiskt''?

Det där med att kasta sten i glashus...

 

[TeamLundVer]

Jag tycker man ska göra det som känns bäst men om du vill gå så fick jag tipset av min präst att man kan få utskrivet milt lugnade (kommer inte ihåg vad det hette tyvärr). Han tog det själv när han skulle hålla i begravningar för barn.

 

[Lumos_Nox]

Japp, minneslund dög inte för den lokala kändisen. Det var flera som ringde både begravningsbyrån och församlingen (och tom erbjöd sig betala...). Att det inte endast var ekonomin som gjorde att jag valt minneslund var det ingen som tänkte på. Det var då jag började klä mig i hoodie om jag var tvungen att upp på byn och försökte handla så mycket som möjligt i Falun i ett par månader

En kompis skällde ut sin pappa som var en av de som tyckte att det skulle vara en grav

Edit: Förlåt @MarieJ för OT

Fy F för folk ibland alltså!

 

[Ramona]

Ibland har vi begravningar där det inte kommer en enda anhörig utan begravningsentrepenören kommer ensam med kistan och några bärare från firman.

Usch, vad tragiskt.

 

[Ramona]

Jag förstår inte detta behov av att sörja i grupp alls.

Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halverad sorg sägs det ju.

Sen är det ju trots allt så att begravningar är ett tillfälle att träffa de där människorna man inte träffar så ofta och det är ju kul. Även om omständigheterna är tråkiga, så blir det ändå ganska uppmuntrande på kaffet när folk pratar, delar minnen, kanske håller ett litet tal etc.

Första gången jag träffade mina halvkusiner var på min morfars begravning. Det har idag lett till att jag har vänner för livet. Vänner och släktingar som har en helt annan bild av min morfar, som har andra tankar och som dessutom vet andra saker, vilket har visat sig vara jätteviktig information då det handlade om en genetisk sjukdom.

 

[Ardennern]

Jag gick på min första bagravning när jag var 15. Det var ett stort trauma då det var en ridlärare, vän och förebild som hade omkommit i en brand.
Året efter fixade jag inte att gå på min farmors begravning.
Efter det har jag gått på två begravningar (min kusins pappa och min mormor) men jag har otroligt svårt för det. Jag mår otroligt dåligt länge efter, får grym ångest och känner ett enormt motstånd.
(Jag fattar ju att ingen tycker att det är trevligt.)
Nu har en kollega och bekant avlidit och jag vet att man bör gå.
Men jag ”vill inte”.
Hur illa gjort är det att låta bli?

Eftersom det är en bekant så hade jag med "gott samvete" avstått om jag verkligen inte klarade av det. Det är bättre att visa sin uppskattning medans personen var i livet istället. Personen är nu inte där utan det är endast dom anhöriga som kan tycka till. Men det är bättre dom fokuserar på att sörja själva istället för att fundera på vilka som närvarar. Det är min åsikt. Det finns så mycket människor som rusar på begravning och visar sin omtanke försent. Bättre att närvara och finnas för personen medans den är vid liv. Hade det vart en nära släkting hade jag för min egen del tänkt annorlunda, men det hade varit för min egen skull. Ja kanske i efterhand hade grämt mig att jag aldrig gick på begravning osv. Men det är jag det.

 

[Lipperta]

Sen förstår jag inte varför de efterlevande skulle bli glada över att någon som verkligen inte vill kommer ändå? Det måste ju kännas hemskt.

Alla sörjer inte grupp, alla får inte ett ''fint avslut'' genom att gå på bregravning.
Att på något sätt försöka framstå som en bättre människa för att man inte gillar begravning men minsann går ändå tycker jag är otroligt respektlöst.

 

[Ramona]

Sen förstår jag inte varför de efterlevande skulle bli glada över att någon som verkligen inte vill kommer ändå? Det måste ju kännas hemskt.

Min teori är att det är betydligt värre för anhöriga ifall ingen dyker upp.

Någonstans förutsätter ju de som inte tycker att man behöver gå på en begravning att andra människor går. Jag har svårt att tro att någon tycker att det är kul att det är tomt på ens begravning. Jag har också enormt svårt att tro att någon nära anhörig finner tröst i att var och en sörjer på sitt sätt, när det var tomt på begravningen. Det är snarare tvärtom att när man pratar med personer som begravt sin partner, sina barn etc så är de alla väldigt tacksamma över att det var många på begravningen, även om de inte hann prata eller ens se alla som var där.

 

[hastflicka]

Nedgrävd?
Har aldrig varit på sån begravning, varken kyrklig eller borgerlig.
Hur menar du man skulle göra med kropparna om de inte grävs ner i kista/urnsätts menar du?

Da ingen i var familj ar religious har jag foreslagit min familj att jag vill kremeras och att de sedan sprider ut askan ... halften i Atlanten (en son bor i Florida) och andra halften i Stilla Havet (dar de ovriga tva barnen och vi bor). Pa det sattet kommer de aldrig undan mig, jag finns da overallt.

 

[anna_panna]

För mig var pappas begravning som var borgerlig början på mitt liv som faderslös och utan min livsmentor
Helt enkelt slutet på det gamla livet och början på ett nytt
Jag är tacksam för alla som kom och delade denna sorgliga dag med oss, men vi hade ingen sammankomst efteråt

Tyvärr har det blivit många begravningar de senaste åren då ett flertal kamrater också har förlorat sina pappor och jag går på begravningarna för att säga hej då men även visa stöd och stöttning till de efterlevande

 

[the_connemara]

Min teori är att det är betydligt värre för anhöriga ifall ingen dyker upp.

Någonstans förutsätter ju de som inte tycker att man behöver gå på en begravning att andra människor går. Jag har svårt att tro att någon tycker att det är kul att det är tomt på ens begravning. Jag har också enormt svårt att tro att någon nära anhörig finner tröst i att var och en sörjer på sitt sätt, när det var tomt på begravningen. Det är snarare tvärtom att när man pratar med personer som begravt sin partner, sina barn etc så är de alla väldigt tacksamma över att det var många på begravningen, även om de inte hann prata eller ens se alla som var där.

Jag ogillar starkt att det ska läggas en massa ansvar på andra på det viset.

 

[mandalaki]

Jag ogillar starkt att det ska läggas en massa ansvar på andra på det viset.

Ett annat sätt att se på det är kanske att man kan ta lite ansvar själv?

Min ingifta barnlösa farbror dog, 92 år gammal. De han hade kvar var ett stort gäng syskonbarn där jag fanns med, några grannar och några andra oldboys från föreningslivet.

Han hade ordnat begravningen själv, valt kista och psalmer, ordnat samkväm med stek, potatis och tårta efteråt. Självklart räknade han med att folk skulle komma! Hur skulle det se ut om vi inte gjort det?

För mig innebar det att ta ledigt en hel dag (vi bodde i olika städer) men han var en snäll farbror, jag tillbringade mycket tid hos honom och min faster när jag var liten. Så det är klart att jag kände ansvar att komma.

 

[the_connemara]

Ett annat sätt att se på det är kanske att man kan ta lite ansvar själv?

Min ingifta barnlösa farbror dog, 92 år gammal. De han hade kvar var ett stort gäng syskonbarn där jag fanns med, några grannar och några andra oldboys från föreningslivet.

Han hade ordnat begravningen själv, valt kista och psalmer, ordnat samkväm med stek, potatis och tårta efteråt. Självklart räknade han med att folk skulle komma! Hur skulle det se ut om vi inte gjort det?

För mig innebar det att ta ledigt en hel dag (vi bodde i olika städer) men han var en snäll farbror, jag tillbringade mycket tid hos honom och min faster när jag var liten. Så det är klart att jag kände ansvar att komma.

Ta ansvar som någon annan ensidigt lägger på mig? Nej tack.

 

[mandalaki]

Ta ansvar som någon annan ensidigt lägger på mig? Nej tack.

Men poängen var alltså att jag kände ansvaret själv.